Men i nästan alla historier som redovisas där så är det alltid "- and the time is running out" för att någon eller några inte hinner pga alla möjliga skäl och orsaker.
Så är mitt liv just nu. Time is running out. Med det mesta. Utom mitt liv hoppas jag. Å andra sidan känns det ju så förstås. Inser att jag har kanske max 10 år kvar för fysiska aktiviteter. Som att cykla Vätternrundan. Som att bestiga Kebnekajse. Som att segla runt Gotland. Som att vandra uppe i Abisko.
Fan, jag vill inte ens tänka på att livet tar slut en dag. Usch och fy.
Samma sak i det löpande vardagslivet. Time is running out hela tiden. Igår tog jag mig äntligen i kragen och påbörjade projektet att få båten i sjön. Det var ingen kul syn som mötte mig. Hon - båten alltså - har definitivt saknat vård och omsorg under vintern. Se här hur hon såg ut. Halva täckställningen hade havererat och gått av, presseningen hade gått sönder. Kommer att kosta tusenlappar att byta ut till hösten.
Allt är cyklingens fel. All tid och fokus har legat på att lära mig cykla och träna inför Vätternrundan. Vem kunde ana att cykling var så himla kul? Inte jag i alla fall.
Men tiden, den räcker ju inte. Time is running out. VR är ju redan nästa vecka och båten måste i sjön innan dess. Och jag vill/måste ju ut och cykla som f-n in i det sista. Det där loppet är det viktigaste jag kan tänka mig just nu.
Och det där med båten, det är bara att gilla läget. Det får bli som det blir, vaxa och putsa kan man kanske göra nästa vår istället. Funkar ju att segla med ett lätt smutsat skrov också. Bara lite skämmigt i gästhamnarna.
En annan sak som cyklingen fört med sig är däremot helt fantastisk. För knappt sex år sedan small en hälsena av på mig under en tennismatch. Vet du hur det låter? Det låter som att en sula på skon släpper i bakkant och flippar upp mot foten med en smäll. Så trodde jag att det var tills jag låg på golvet och skrek av smärta och insåg att skon var hel men att foten fladdrade.
Tyvärr läkte inte senan ihop som den skulle och för fem år sedan gick jag till en rehabspecialist för att få hjälp. Det var Tommy Jonsson på SSIF. Alltså han som fick mig att fortsätta träna på gymmet och sedemera gav mig utmaningen att hoja Vätternrundan. Kul kille.
Hursomhelst så blev hälsenan trots rehab inte helt bra. Har känt att jag småhaltat lite även om det inte synts, bara känts. Nu har jag cyklat snart 200 mil och efter Gran Fondo upptäckte jag plötsligt att jag inte haltade längre. Kan du fatta? Cyklingen har rehabat min hälsena utan att jag visste om det. Nu blir jag religiös för hundrade gången.