Ett helt år. Trots att jag betraktar mig själv som hyfsat vuxen, åldersmässigt alltså, så saknar jag min mamma och pappa. Det gör nästan ont att tänka på dem. Saknadens smärta.
Men livet har ju gått vidare ändå för oss som är kvar. Ett år fyllt av både glädje och lycka och på något flummigt sätt så tror/hoppas jag att både mamma och pappa någonstans i universum har sett och hört vad deras barn har åstadkommit under året.
Helst vill jag att de sitter på en vitt moln tillsammans och spanar ner på oss. Och är glada och lyckliga tillsammans och kan konstatera att deras tre barn har det jättebra nere på jorden. Och att mellanbarnet Göran fixade Vätternrundan.
