Loppet började i alla fall för mig kl 02:24. Lätt beslutsångest vad jag skulle ha för kläder, men bestämde till slut kortbrallor, underställströja, Hovettröjan och vindjacka utanför. Plus skoskydden som jag beslutade ta på typ nere i startfållan. Det ångar jag inte.
Startfållan. 1 minut och 4 sekunder till start. Beslutsam och lite nervös faktiskt
Så bar det iväg. Hade en positiv och upprymd känsla när jag trampade iväg. Blev dock rätt snabb lite besviken, inga lämpliga grupper att hänga med i. Mest "singlar" och kompisgäng som körde för sig själva. Plus såklart de som körde för fort för mig. Hela huvudet var fullt av goda råd som jag försökte tänka på hela tiden, första mantrat ner till Jönköping var: ta det j-ligt lugnt ner till Jönköping, ta inte ut dig på den sträckan, det är där det egentliga loppet börjar, i Jönköping ska du vara pigg. Så jag tog det lugnt.
Hade i min enfald trott att de flesta visste vad klung och gruppcykling innebar. Men icke. Det kördes mest huller om buller men jag hakade på lite här och där så gott det gick. Eller körde helt ensam långa sträckor.
Kände mig välutbildad genom Fredrikshofs CK:s försorg, så jag tog lite egna förningar där det gick, (alltså ligga först i ledet och hålla farten, för dig som inte känner till order förning) precis som jag lärt mig, men insåg snabbt att det fick man inget tack för, ingen var intresserad att byta av, så jag bytte så småningom taktik och tog rygg, eller hjul, där det gick. Vinna eller försvinna. Äta eller ätas, tänkte jag lite taktiskt.
Men strunt samma, jag trampade på och det gick så lätt så lätt. Blev omkörd av många snabbgrupper, bla av Ride of hope som kom farande i stora grupper. Blev inte imponerad. Det körde fort och helt respektlöst förbi oss blåbär. Decimeteravstånd bredvid och centimeteravstånd när de svängde in framför. Obehagligt och läskigt är bara förnamnen. Men så kraschade också en sån grupp strax före mig utanför Huskvarna. Lyckligtvis verkade ingen blivit fysisk skadad av kraschen, men jag kände mig inte förvånad att det hände.
Nåväl, kom ner till Jönköping både pigg, fräsch och glad. Kändes mest som jag bara cyklat lite lugnt runt kvarteret, men hade ändå avverkat 10 mil. Där mötte mitt serviceteam/hejarklack upp mig för första gången, men de kom försent, jag kom före dem. Där fick de en uppläxning av mig, och jag fick skäll för att jag cyklat för fort hit ner. Åt potatismos och köttbullar och lite annat.
Här diskussionen vilka som var sena eller vem som var för snabb.
Upp på hojen igen och förstod snart varför alla berättat att det är nu loppet börjar. Ruggig motvind genom Jönköping och runt hela viken. Sen kom chocken. Alla jävla helvetesbackar upp mot Fagerhult. Plus motvinden som jag senare läste hade kulingstyrkor i byarna. För säkerhets skull körde jag igenom alla byar.
Men, och nu kommer det, jag kände mig stark i backarna. Alla som cyklat med mig, och/eller läst min blogg vet att jag hatar uppförsbackar. Men nu gick det kalasbra, blev ännu starkare när jag märkte hur lätt jag cyklade ifrån horder av cyklister som kämpade för kung och fosterland för att ta sig upp, och jag bara satt ner och tryckte på och körde förbi. Det var en härlig känsla. Följde nogsamt ytterligare ett råd från en erfaren Hovetcyklist, ta det väldigt lugnt uppför och trampa utav helvete när det går nerför. Det rådet tog jag fram i varenda backe, både uppför och nedför. Det funkade klockrent, bara i två backar gick pulsen i taket och jag trodde jag skulle döden dö, den jättejättelånga motorvägsbacken upp mot Medevi och den sista mördarbacken in mot depån i Medevi.
Det var ju en ruggig motvind hela västsidan, det är ju redan dokumenterat av i stort sett alla. Ungefär 1 mil söder om Hjo kom min första, och enda mentala dipp, då var det urjobbigt. Riktigt tungt gick det nu. Men trots det kom inga onda demoner till mig. De vågade väl inte för jag var fortfarande helt fokuserad på att klara hela loppet, no matter what, liksom.
I Hjo mötte mitt serviceteam/hejaklack återigen upp mig. Det var skönt, för nu var jag rätt trött och behövde lite tröst.
En positiv medlem av serviceteamet peppar en trött cyklistpappa
De föreslog att jag skulle strunta i själva depån, vilket jag gjorde, och gick istället 75 meter till ett cafe där teamet hade ordnat mackor, kaffe, godis, Resorb, muskelsalva, mer vaselin att smeta på du vet var, för nu hade rumpan börjat brinna.
Välbehövlig vila och rekreation på cafe i Hjo
Det stoppet, som var osannolika 40 minuter långt, var nog det som räddade min psykiska och mentala hälsa.
Efter det stoppet gick det mycket lättare igen och det var betydligt fler cyklister efter vägen jämfört med de första tio milen. Så nu hängde jag på allt som passade mitt eget tempo. Körde lite fortare ibland, och när jag började känna mig trött släppte jag och hakade på nästa grupp istället. Helt enligt min egen gameplan.
Sen kom en skylt som jag hade längtat efter, 9 mil kvar. Äntligen, säger äntligen, bara enkelsiffrigt kvar. Nu gick det ännu lite lättare att trampa. Tog pauser i alla depåer och mitt serviceteam/hejarklack stog och väntade på mig vid i stort sett alla stopp. Det var härligt.
Ett elegant ekipage om du frågar mig. Det var roligt, det var faktiskt det, och det syns också
Lika galet glad blev jag när skylten 50 km kvar dök upp. Nu var det ju bara ett vanligt träningspass kvar. Härligt med de täta depåstoppen nu. Föredömligt placerade tycker jag.
Mitt fantastiska serviceteam/hejarklack:
Dotter, fru, svärson iklädda snajsiga Team Demnert-tröjor
Så kom skylten som gjorde mig euforisk av lycka, 10 km kvar. Tänk vad enkla saker kan göra en lycklig. Den milen var nog det lättaste av alla mil. När jag lämnade sista depån, Medevi, hamnade jag i en liten grupp med tre tjejer som höll en bra fart. De hade uppenbarligen ingen aning om gruppcykling och hur man hjälper varandra och de hade ingen som helst tanke på att ta hjälp av en gammal gubbe som hängde efter dem. De cyklade lite huller om buller och jag tog hjul på den som för ögonblicket låg längst bak. Passade mig perfekt.
Så kom vi då äntligen, säger äntligen in mot Motala. Precis när vi svängde av från motorvägen fick tjejerna som eld i baken, och jag hängde på, måste ju praktisera spurtträningen som jag gjorde med Hovet ute på Ingarö för någon vecka sedan.
Vi brakade på så det stog härliga till, mätaren visade på ungefär 40 km/tim, och vi körde förbi horder av folk, bla en stor Hovetklunga som hade susat förbi oss tidigare. Där fick de så de teg. Larvigt, oväsentligt men barnsligt kul. F´låt, ni som var i den Hovetklungan.
När jag absolut överlycklig körde genom målbågen med ett avgrundsvrål av lycka drabbade mig den enda kvarvarande skadan från stroken för tre år sedan, jag blir känslomässigt rörd för minsta lilla och jag fick ett litet kort glädjepsykbryt i armarna på mitt älskade serviceteam/hejarklack.
I FUCKING JÄVLAR DID IT
Jag är så obeskrivligt nöjd med min insats, loppet genomförde jag till 100 % enligt min egen gameplan. Klarade min huvudplan, att ta mig runt hela sjön hyfsat pigg och med glädje, samt hålla mina svarta demoner borta. Enda gången demonerna hörde av sig var någon mil före Hjo. De hoppade inte på mig utan skrek bara lite nedlåtande, kört hårt grabben, vi vet var du bor, vi har dessutom spårsändare på dig. Då körde jag över dem. Krossade dem för tid och evighet hoppas jag.
Min bästa och skönaste medalj någonsin
Delplanen för loppet var 15 timmar, det blev 15:10 varav cyklad tid 12:25. Det blev nog onödigt långa pauser, men samtidigt var de behövliga för att klara mitt huvudmål.
Så frågan som jag själv och en del andra ställt: kommer jag att sätta ut hojen på Blocket nu, eller kommer jag att fortsätta cykla? Trots allt var ju det här ett slags utmaningsprojekt som tog slut i målfållan.
Innan jag svarar på frågan tänkte jag bara kommentera hela min utmaning. Du har ju säkert läst om den tidigare på bloggen. Det här projektet var absolut och utan minsta tvekan bland det roligaste jag gjort i hela mitt liv. En helt igenom fantastisk "resa", som började 22/8 och slutade 14/6, men utan stödet från min utmanare, min PT Tommy Jonsson, hade det aldrig funkat.
Från att i augusti blivit utmanad att i mina ögon ta ner månen fram till i lördags, då jag faktiskt lyckades göra det, är en alldeles fantastisk och otroligt härlig känsla. Egentligen omöjligt att beskriva fullt ut.
Även min familj blev stolta. De var bara försiktigtvis positiva till att jag skulle fixa det här, ibland lite tveksamma faktiskt. Om du vill kan du kika in och läsa min dotters blogg, Sofias Secrets, hon skriver jättebra och mycket om sin egen träning.
Efter mitt lopp avslutade hon sin redovisning med: ...... Efter 15 timmar och 10 minuter passerade han mållinjen med en avgrundsvrål av lättnad, kanske några tårar och en evig hjältestatus. Så jävla grym. Min pappa.
Så blev jag rörd en gång till.
Nu ska jag svara på frågan om min cykel är till salu: Jag har redan bokat hotellrum i Motala till nästa år. Rekord är till för att slås. Eller? Resten får du räkna ut själv.
Mäster Anders, Anders Johansson i Hovets Nacka/Värmdö-sektion, alltså han som har lärt mig gruppcykling och gett mig massor av tips och trix, har redan sagt till mig att jag nästa år ska vara med i hans sub11-grupp. Som jag förstod finns inte nej bland mina svarsalternativ. Men jag vet inte, är det verkligen möjligt att plocka ner månen två gånger?
Å andra sidan, jag vill också cykla i ett väloljat landsvägståg som mullrar fram, och då och då för full halls skrika:
O M K Ö R N I N G - H Å L L T I L L H Ö G E R.