Vätternrundan, mitt race med Team Rynkeby Stockholm. En roman på två kapitel.

Det här inlägget är rekordlångt. Nämner det direkt, så du kanske ska dela upp läsningen i ett förmiddagspass och ett eftermiddagspass. Om du är intresserad alltså, annars kan du säkert hitta andra kortare bloggar någon annanstans.

Kapitel 1. Början.
Mitt andra lopp runt sjön. Den här gången med Team Rynkeby Stockholm. Vi var 17 stycken i teamet som ville utmana Pölen.

Hade räknat med ett snitt på kanske nånstans 26-28 km/tim och en sluttid runt 12,5-13 timmar. Vi hade inte satt någon måltid, vi skulle trampa runt i lagom tempo, alla ska med. Vi har ju den målsättningen i Team Rynkeby Stockholm. Men det skulle bli något helt annat.

Men vi tar det väl som vanligt i tur och ordning i både bild och ord.

Lastade bussen i Stockholm på fredagseftermiddagen. Även Rynkebys Täbyteam åkte med i bussen. Tänka sig, vi åkte med StockholmsBuss som kör alla typer av uppdrag, således även cyklistgrupper. Fick jag in lite reklam här också.

 Även glass och godis hann några med att äta innan avfärd.
Jörgen försöker samtidigt visa strumporna vi fått av 
vår strumpsponsor Happy Socks. (reklam igen)
Bilden "lånad" av en teammedlem.

Ett kort meddelande till Stilpolisen: Man får ha andra sockor än korta vita om man är strumpsponsrad.

Personligen körde jag dock en kombo för att undvika eventuella juridiska komplikationer med Stilpolisen.

Dubbelsponrad

Vår eminente chaufför Roffe. Det här blev hans
andra Vätternrunda som han körde. Men med buss.

Jag hade av teamet redan i vintras blivit utsedd till teamets GMLV (General Manager Lake Vättern) så det var min uppgift att ordna transporten och allt runtomkring det. Jag hade meddelat alla att vi skulle vila under fredagen, helst ta en semsterdag, annars skulle ju vi vara vakna i kanske mer än 30 timmar. Inte bra.

Vad händer, på mitt jobb blir det kaos, Allt händer samtidigt och allt är akut och bara måste lösas NU, inte sen. Höll på att spricka av stress och var nära att inte ens hinna till bussen. Men det gjorde jag. Hann till bussen alltså utan att spricka.

Att det var så stressigt berodde bl.a på att jag lite tokigt hade beviljat semester denna viktiga vecka för min trafikledare. Jag pratade lite med honom om den stressiga situationen och han skickade den här bilden och sa åt mig att coola ner mig lite, det ordnar sig. Kul kille.

 Niklas, mitt företags eminente trafikledare.

Men han var i Portugal när jag som mest behövde honom. Typiskt.

Men okey, vi kom ner till Motala runt 21-tiden och skulle starta kl 00:30. Gott om tid att ladda.

 Mr Ego och vår för dagen kapten, Daniel, hämtar ut våra star(t)bevis.
Nu redan tokladdade upp över öronen.

Men först lite mat och kul samtal tillsammans med delar av draglaget.

Daniel, Volkan och Måns.

Vid 22:30-tiden samlades alla vid bussen för att förbereda oss för loppet.

 Naomi fäster startnumret på tröjan. Lite nervös inför sitt första VR. Såklart.
I bakgrunden lagar Anna en punka. Tur att den kom nu och inte i startfållan.



Även killarna pysslade lite. 
En för mig okänd Team Täby-kille, Markus, Daniel.
Kändes lite som Markus trodde VR var en fotbollsmatch.

Äntligen dags. Sammanbitna. Några lite mer nervösa än andra,

men alla laddade till tusen. 1:40 kvar till start.

Den här korta stunden är bland de häftigaste på VR. Love it.

En slags skräckblandad förväntan.

Så bar det iväg. Stärkt av förra veckans Halvvätternrunda accepterade jag uppdraget att vara lagets Grindvakt, alltså att ligga sist och hålla ordning på eventuella svansar som skulle haka på efter oss. Fick äntligen nytta av kunskapen jag fick i lumpen 1970 som Militärpolis.

Vi rullade på, tog bara ett kort stopp på vägen söderut, i Ödeshög, och sen trampade vi rakt ner till Jönköping där vi tog 30 minuter paus där vi fyllde på med energi av olika slag.

Mr Ego äter köttbullar med mos. Blev (kärleksfullt) retad för att

jag åt i full utrustning. Inomhus. Där t.ex solen inte lyser.

Men jag tänkte som så, när vi nu är sponsrade med glajjor 

från Bliz måste de ju användas. (reklam igen)

Bilden "lånad" av en teammedlem

Vi var alla förvånade att det gått så bra de första 10 milen. Och alla kände sig tip-top.

Men nu kommer vi att ta det lugnare, sa Kapten Daniel, för nu kommer ett backigt och jobbigt parti, så här taggar vi ner betydligt. Så sa han. Men det skulle bli något helt annat.

Vi körde på igen och fick som vanligt en lång svans efter oss. 

I svansen fanns två killar från Göteborg som startade samtidigt som oss men körde ifrån oss i pausen i Ödeshög. Nu kom de plötsligt tillbaka och hängde med i svansen hela tiden. När vi tog kisspaus tog dom kisspaus, när vi var klara för avfärd var de klara för avfärd. När vi tog depåstopp tog dom depåstopp.

Ibland kom nån av dom upp vid min sida, jag cyklade som sagt grindvakt, och eftersom vi var ojämnt antal så var jag ensam där.

Då berättade en av killarna att de provat att cykla med en annan grupp men där gick det så ojämnt och ryckigt och att det var rena drömmen att cykla i vår svans. Jämnt, fint och stadigt i ett lagom tempo.

Mina nya polare från Göteborg. Vet inte vad de heter.

En "tillsammansbild" i målfållan var ju självklar. 

De var lika supernöjda som jag. De blev jättesugna att

söka till Göteborgsteamet 2016.

En annan kille som gled upp bredvid mig och pratade var absolut helt övertygad om att vi hade fyra elitcyklister som drog eftersom de drog så otroligt jämnt och bra. Vilket betyg till våra draglagskillar va?

Jag fick också flera gånger förklara vad Team Rynkeby är och på vilket sätt vi cyklar och samlar in pengar till Barncancerfonden. Flera blev seriöst intresserade att söka till 2016 års team lite här och var i landet. Det var kul, då kändes det som om vi även under cyklingen fick fram Team Rynkebys budskap.

End of chapter 1. 

Nu tar vi kaffepaus medan jag ska försöka reda ut mina tankar vad som hände sen. To be continued.

Men som pausunderhållning kan du läsa läsa min dotter Sofias blogg om hennes swimruntävling Stockholm Swimrun. Vi är lite äventyrslystna hon och jag och vill båda uppenbarligen utsätta oss för allehanda kroppsliga påfrestningar. Hon börjar sin blogg så här. Med viss rätt om du frågar mig.

Just idag är det lite svårt att ta plats i min familj, och skryta om idrottsliga insatser, eftersom pappa just har cyklat runt Vättern på 11 timmar och 29 minuter tillsammans med Team Rynkeby. En helt grym förbättring från förra året med 3 timmar och 10 minuter. 

Kapitel 2. Slutet.

Vi tuffar nu på förbi Bankeryd och kämpar oss uppför i alla backar. Tjogvis av cyklister, både enskilda och grupper, som upptar hela vägbanan och därmed hindrar oss lite. En stor klubb hindrar oss mest, obs INTE Fredrikshof, de cyklar FEM i bredd. FEM. Omöjligt att ta sig förbi under några kilometer. Känns det som i alla fall.

Det är nu som jag börjar få jobba lite som grindvakt, det smiter in lite folk i gruppen då och då, så jag får cykla upp och be dem köra förbi eller lägga sig i svansen, för ingen ska tamigfan lägga sig oombedd mitt i vår tydliga teamklunga. Då träder Militärpolis Demnert in i handlingen.

Kapten Daniel valde föredömligt våra mikropauser på väldigt vackra ställen. Just här inträffade vår enda incident under loppet. En i teamet, vi kan kalla henne Doc Lil, råkade bromsa lite för hårt i gruset så hon gjorde en liten vurpa. Lyckligtvis inga skador, förutom sannolikt ett litet blåmärke. På Doc Lil, cykeln klarade sig helskinnad. Det är ju en Bianchi (reklam igen).

Någonstans i de här trakterna klippte jag min 250-milnivå som man signar upp sig på när man ansöker till Team Rynkeby. 250 mil i benen innan vi startar mot Paris är målet för alla. Inget krav, men ett tydligt önskemål. Nu blev jag klar med det. Kändes skönt. A deal is a deal liksom.

Vi hoppade över Hjo, kändes lite lagom kaxigt, och fortsatte upp till Karlsborg. Självklart hade kapten Daniel kollat av hur alla kände sig och alla gav tumme upp. I Karlsborg tog vi hela 15 minuters paus. Nu började i alla fall jag känna av 20 mil i ett rätt högt tempo. Men bara lite sliten, ingen fara ännu så länge.

Vi skulle dämpa tempot på den här sträckan, sa ju kapten Daniel nere i Jönköping. Jodu, tjenare.

Paus i Karlsborg.

Plötsligt hade vi ÖKAT tempot upp till Karlsborg. På nåt skumt sätt utan att vi märkte det. Det flöt på så ohyggligt bra och med ett absolut minimum av gummibandseffekt i gruppen.

Vi hoppade över mysiga Boviken och siktade nu mot Hammarsundet. Nu började det märkas längst bak att tröttheten började komma lite här och där. En liten lucka på några decimeter växte en liten liten bit ju längre bak den kom, och plötsligt förvandlades mitt enkla grindvaktsjobb till intervallträning. Brukar inte gå så bra med över 20 tuffa mil i benen.

När vi äntligen kom till Hammarsundet var jag slut. Då menar jag slut. Så gott som tom. Där dog jag grindvaktsdöden. 

Jag vet numera när min kropp säger stopp och är tom på energi. Cyklingen har lärt mig hur min kropp funkar. Då kan jag inte prata för gråten liksom stockar sig i halsen. Nu är planen att vi siktar mot målet och hoppar över depå Medevi. Fine. Okey with me. Bara att, som Paolo Roberto säger, bita ihop överkäken med underkäken och köra.

Ännu uppe i Hammarsundet har vi en bra snitthastighet.

Men vilopulsen är ju inte så bra kan man säga.

Kapten Daniel övertalar mig att han och jag ska byta plats så jag cyklar i tredje led, dvs precis bakom draglaget. Känns såklart mycket bättre.  men sen kommer de där jävla uppförbackarna i och bortom Medevi. 

Vi lyckas ta oss upp, men jag känner att jag inte pallar riktigt i alla backar, orkar inte ens själv ropa lucka, andra gör det.

Snälla starka Timo glider upp bredvid mig vid något ställe och lägger en hand på min rygg för att putta, men min stolthet, självkänsla och envishet säger ifrån som ett litet truligt barn, "-näääää, kan selv". Tack ändå Timo.

Det går framåt, trots allt i hygglig fart, men med dryga milen kvar känns det som jag ska bryta ihop fullständigt, mitt vatten har dessutom tagit slut nu.

När vi cyklar genom skogen rinner tårarna av utmattning, tror ingen såg det. Hoppades det då i alla fall. Du har väl hört Docent Döds kända låt med texten: "Bakom mina solglasögon kan jag vá mig själv". Lite så kändes det.

Någon föreslår att vi ska stanna till en stund så jag får vila men jag skakar bara på huvudet. Vill inte vara till besvär, ja du vet.

Äntligen i mål på fantastiska 11:29. På ingångsrakan fram till medaljerna kommer psykbrytet som jag som vanligt inte kan kontrollera. Mitt framför en ganska stor publik och inte många andra cyklister som "skydd". Pinsamt är bara förnamnet. Genant är andranamnet.

"Mitt" superteam under Vätternrundan

Mitt team är ett fantastiskt team, det hoppas jag du förstår. Konceptet Alla ska med, gäller verkligen, no matter what. Ingen lämnas bakom. Någonsin. Vi är ett team, vi startar våra lopp och övningar som ett team och går i mål som ett team. Det är en härlig känsla och trygghet, för även den starke kan bli svag.

Den här medaljen var svårfångad. Med det gick.

 Välförtjänat matintag och avkoppling i parken efter målgång

Avslutningsvis lite bonusinformation

A/

Vi hade även några andra från vårt team som körde rundan men med en annan grupp. De körde runt på ännu mer fantastiska 9:32.

Stina, Marie från team 2014, Elin

B/

Fick frågan om jag kommer att köra det här en gång till. Ja föfan, klart jag ska. SUB11 vore ju kul. Ingenting är omöjligt verkar det som.

C/

I höstas ingick jag ett vad med tre tjejer från Fredrikshof. Sämst tid får bjuda de andra tre på dyrbar bakelse samt bära en särskild skämströja. Vi som slog vad var Tina i Team Täby, Kriistina och Lena som körde för Team Sky Blue. Kristina körde dock aldrig.

Här är resultatet:

Göran, jag alltså: 11:29 Yeaaaahhhh!

Tina: 11:38

Lena 11:40.

Tjejerna fick gubbdäng så det bara rök om det. 

Vättern, I´m f***** ready. Here I come.

Tänkte att Vätternrundan är internationellt kända så idag kör jag med en internationell rubrik.

Förra året vid exakt den här tidpunkten var jag ett nervöst vrak som stod inför mitt livs största utmaning.

I år känner jag mig rätt cool. Men ödmjuk inför uppgiften. 30 mil är väldigt väldigt långt att cykla i ett svep.

Men jag VET att jag tränat absolut det mesta och bästa jag kan för att klara både Vättern en gång till och om bara tre veckor även att cykla till Paris. Förra året hade jag cyklat lite drygt 100 mil innan start, i år klipper jag 250-milagränsen strax norr om Fagerhult.

Tänk att jag nu ska köra Vätternrundan en andra gång. Helt sanslöst otroligt. Och minst sagt oväntat.

Jag har gjort precis allt som jag och min kropp förmått under hösten, vintern och våren. Faktum är att jag aldrig i hela mitt liv tränat så mycket och så hårt. Nu står jag redo.

Förra året cyklade jag runt ensam på 15 timmar och 10 minuter. Inget att skyta med, men jag klarade min "omöjliga" utmaning och fick en smula förvånande en herrans massa likes för det. Det var kul.

I år cyklar jag med delar av Team Rynkeby Stockholm. Vi kommer att vara 18 cyklister i gruppen och jag kommer att vara grindvakt hela rundan. Om jag orkar. Hoppas på minimalt gummiband i gruppen, annars kan det bli lite svettigt i 30 mil.

För dig som inte är frälst på cykling och inte vet (jag vet, det finns några sådana kvar), så är grindvakten den som cyklar sist, och hindrar bakomvarande att liksom smita in i gruppen.

Nu är det inget problem, för vi cyklar med fasta positioner, förutom "draglaget" som består av 4-6 personer som sinsemellan roterar. Vi kommer heller inte att cykla snabbt, vi håller oss nog i spannet 25-28 skulle jag gissa.

Om det ska bli kul? Ohhh yeaah, jag känner mig som ett barn inför julafton. Det ska bli hur kul som helst.

You know me, kommer sannolikt att lägga upp lite liverapporter på den här bloggen när vi har våra stopp, så kolla gärna in här lite då och då. Vi startar lördag morgon kl 00:30 och vill du följa oss under rundan kan du göra det med VR:s app. Info om den längre ner. Mitt startnummer är 12045.

Jag säger som vanligt, May the force be with me.
..................................................................................

VÄTTERNRUNDAN-APPEN
Appen är framtagen av Sweco och är uppbyggd på ett mer lättförståeligt sätt som gör det lättare att hitta informationen man söker.

Varje informationssida i appen har även en kompletterande karta för att besökare lättare ska kunna hitta det de söker i samband med loppen. Den har också  pushnotiser som gör att du automatiskt får ett meddelande när din valda åkare passerar en depå eller mätstation. Se bara till att kontrollera inställningarna på din telefon. Du kan komma att behöva aktivera push.

Appen finns för Android på GooglePlay och för iPhone iApp Store!

Test igen

Text text text

Det här är ett test

Vill bara testa att blogga från mobilen inför kommande äventyr. 

Team Rynkeby, bara för rynkiga gubbar?

I går fick jag höra en rolig sak. En av vårt företag SällskapsResors reseledare vet att jag ska cykla till Paris med Team Rynkeby.

När hon först hörde talas om det var hon helt säker på att Team Rynkeby var en cykelklubb för äldre herrar och att namnet syftade på rynkiga gamla gubbar. I viss mån hade hon rätt.

En actionbild på Mr Ego under en av vinters spinningkvällar

Detta dementeras nu ändå kraftigt av mig. Ifall fler tror det, menar jag.

Team Rynkeby är en samlig härlig blandning av kvinnor och män med alla möjliga yrken. Du kollar väl lite då och då på vårt teams blogg.

Där presenterar vi nu medlemmarna i vårt team. Men om du gillar vår FB-sida får du veta allt som händer kring vårt team, https://www.facebook.com/TeamRynkebySTHLM

Genomsnittsåldern är 42 år, den yngsta är 26 och äldsta 63. Jag tillhör ytterligheten, men det är inte jag som är 26, även om min mentala nivå är det.

Du som känner att Team Rynkeby vore en kul upplevelse, allt som ingår är just extra allt, kan nu söka till 2016 års team. Du gör det HÄR. Själv leker jag med tanken att göra det här en gång till. Om jag nu skulle bli antagen igen.

Idag bara 23 dagar kvar tills vi startar vår cykling till Paris och bara 3 dagar till vårt genrep Vätternrundan. Det börjar liksom dra ihop sig.

Epilog Halvvättern

Karolina Örnstedt, numera min hjältinna alla dagar i veckan, har skickat en hel drös med bilder på vår grupp som cyklade så bra, så fort och så tjusigt på Halvvättern.

Då är det ju min skyldighet att visa upp utvalda bilder. Sen stänger vi Halvvättern och lägger den till handlingarna. Nu har Projekt Vätternrundan påbörjats. Det blir grejer det.

 Två gubbbar. Mäster Anders (Anders Johansson) till vänster.

Till höger Mr Ego (jag alltså), lagom coola i startfållan.

 Här syns det rätt tydligt att det var lite kämpigt i blåsten.

Lars-Ola och Jonas som föredömliga "dragare".

Och jag direkt på Jonas hjul. Och Flavio bakom mig.

Sen Lisett eller om hon heter My, eller Sofie eller Katarina.

Sen Karolina.

Notera svansen efter vår grupp. Lite oordning. 

Under stora delar av loppet hade vi hela gäng gratisåkare 

efter oss eftersom vi hojade så jämnt och bra.

 Som ystra kalvar kastar vi oss iväg efter sista depåstoppet.

Jag kan direkt ta boten från Stilpolisen. Fel färg på strumporna.

Men till mitt försvar så blev det funktion före flärd. 

Valde ullstrumpor före mina vita tunna Bianchistrumpor.

Boten kanske kan kvittas mot den fina färgkombon hjälm - cykel.

Annars tror jag att höll mig inom lagens råmärken uniformsmässigt.

Även män kan visa känslor och kramas.

Här kramas jag och Jonas, också Team Rynkeby Stockholm,

efter ett väl genomfört lopp.

 Här är hon. Min hjältinna, Karolina Örnstedt.

Hon som skulle ha med mig ända in i mål om hon så skulle behöva 

putta mig över mållinjen när jag var på väg att släppa.

Till sist: 32,7. Säger bara det. 32,7.

Dagen efter eller Inte under hundra

Håll med om det, dagen efter brukar vara lite tung. Oavsett om man festat eller tömt kroppen i någon ansträngande manöver. Kanske tänker "har jag sagt eller gjort nåt jag borde ångra?"

Känner mig mest sömntrött. Ångrar ingenting över gårdagen. I  övrigt pigg som en lärka. En härlig bieffekt av regelbunden och hyfsat hård träning.

Kroppen känns helt okey efter urladdningen, bara lite träningsvärk baksida lår. Thats all. Ännu en bieffekt av träning, kroppen återhämtar sig snabbt.

Sov som en kratta inatt, siffran 32,7 snurrade fritt i hjärnan som en karusell. Den siffran fanns liksom inte på min hastighetsvärldskarta. Det är bara något jag läst om när snabbgrupperna kör, och när supergubbarna snittar den hastigheten och mer därtill när de kör lågpulsträning.

Om du undrar vad 32,7 är för något kanske du först ska läsa mitt föregående inlägg.

Så idag känner jag bara en stor glädje att ha genomfört något bra tillsammans med ett riktigt kanongäng. Det kan inte nog understrykas vilket gäng jag hade äran att cykla med. Så otroligt föredömligt bra så till och med Mäster Anders var impad.

Men jag glömde ju berätta en grej i går i min race report. Jag har haft problemet att min vänstra hand domnar bort efter några timmar. Det var därför jag satte dit två extra bromshandtag uppe på styret för att kunna variera ställningen ibland.

När jag berättade det i en blogg på Facebookforumet "Vi som älskar landsvägscykling", så fick jag mängder av tips. Även Stilpolisen ägnade tid och energi för att med stor humor förklara saker och ting. Det var hur kul som helst.

Men ingen kom med det avgörande tipset hur jag skulle få bort domningarna. Så jag tog tag i saken själv. Plötsligt bara häromveckan testade jag att sänka däcktrycket fram från 8 kg till 7,5. Jag har alltid från dag 1 i min cykelkarriär haft 8 kg både bak och fram.

Ser man på, kändes jättebra, så i går på Halvvättern beslutade jag att göra en fullskaletest över 15 mil och 5-6 timmar.

Ta mig tjyven, inte en enda domning. Fantastiskt. Tänk att man måste ta tag i och lösa alla världsproblem själv, trots den oerhörda kompetens som finns i Vi som gillar landsvägscykling.

Om du för övrigt inte gått med i den gruppen, så gör det om du gillar att läsa om cykling. Skitkul. Inte många inlägg handlar om korkade bilister eller korkade cykelvägsbyggare. För dom neggomänniskorna som bara skriver om sånt finns andra forum.

Här skrivs det bara positiva och roliga saker om cykling. Ställ en fråga och du får 50 svar. Visserligen är alla svaren olika, men alla frågor besvaras med både allvar och glimtar i ögon. Men passa dig för Stilpolisen, de läser det forumet och de kan slå till när du minst anar det.

Gå med, det är min uppmaning.

Sen så blev jag lite fundersam igår. Mäster Anders, som jag inte sett på väldigt länge sa direkt, "-men va fan vad tunn du har blivit, känner knappt igen dig".

Kanske inte så konstigt när jag faktiskt häromdagen upptäckte att alla mina brallor hasar ner så Gällivarehänget nästan hänger ner till knävecken. Inte bra.

Så här ser mitt skärp ut numera. Funkar ju inte. Jag är på väg att tyna bort.

Mer glass och grädde, det blir det nya receptet. Jag måste upp i vikt igen, så jag instiftar härmed mitt nya valspråk; Inte under hundra. Som min bror säger, en riktig karl ska väga tresiffrigt. Halleluja.

Jag började projektet omedelbart lagom till eftermiddagsfikat på jobbet.

Halvvättern, min race report i ord och bild

Jaha, då har jag gjort Halvvättern också. Kul som attan. Men lite märkligt. 15 mil kör vi som träningsrundor med Team Rynkeby. Inget konstigt med det nuförtiden.

Så betalar man massa pengar i startavgift, man sätter sig i bilen, kör 25 mil, tar in på hotell och cyklar sedan 15 mil nere i Motala. Och så kör man bilen hem igen 25 mil. Rätt galet egentligen. Men såna där lopp har ju en särskild lockelse. De har ju det.

När jag stod i målfållan slog hjärtat lite snabbare än inför en vanlig träningsrunda. Det är en häftig känsla.

Nog om det, nu till själva loppet.

Det gäller att vara noga med packningen. Rätt uniform, cykeldator, energi och sponsglajjorna från Bliz. Å lite till som jag packat på annat sätt.

När vi kom ner tog vi en liten power nap på hotellrummet, Biancha och jag. Du behöver inte vara orolig, min fru och jag har pratat igenom och rett ut det här med mitt förhållande till Biancha.

Som uppladdning åt delar av gruppen jag skulle köra med en supergod grillbuffé men glass som efterrätt.

Här är "mitt" fantastiska gäng. Hade aldrig träffat merparten tidigare, men vad gör väl det. Mäster Anders har inte varit med i Team Rynkeby så honom har jag inte lärt att man måste titta fram för att komma med på bild. Team Rynkeby Stockholm är välutbildade på den fronten. Fast även dom är svårmanövrerade ibland.

 Tvåa från höger i bakre ledet, Jonas, också i mitt Rynkebyteam.

Jonas är grym på att ligga längst fram. Jämn och fin fart.

Ett rent nöje att ta hjul bakom honom.

Strax dags att bege oss. Framför oss en annan grym grupp från Hofvet, snabbgruppen.

Så bar det iväg i stundals hiskelig motvind. Och var det inte motvind så var det kantvind. Jobbigt är bara förnamnet.

Vi hoppade över första depån, som lite olyckligt ligger precis i botten av den berömda Ombergsbacken. Fick lite Mur de Huy-vibbar av den. Eftersom det är en trång passage hade vi fri fart uppför och samling några kilometer senare.

Och sen, sen jävlar i min lilla låda bar det av så det stod härliga till. De sista 8 milen snittade vi för mig helt sanslösa 32,7.

Fattar du det stora i det? 32.7. I snitt. Under 8 mil. Jag har ju inte ens varit i närheten av den hastigheten någonsin i min korta cykelkarriär. Men idag satt det.

Här en glad och positiv bild från sista depån. Ännu så länge pigg och glad. Fast rumpan hade börjat brinna. Fast det syns inte på bilden. Fem mil kvar nu.

Pigg och alert efter pausen, men sen började det köra ihop sig. Särskilt när vinden bet tag som bara fan och särskilt i uppförsluten. Då var det inte roligt att heta Göran.

Med kanske två-tre mil kvar flämtade jag till Mäster Anders att nu släpper jag, för nu gick det riktigt äckligt tungt.

Men då kommer det där härliga, en tjej som cyklar i gruppen glider upp bredvid mig och säger "-kom igen nu Göran, jag puttar dig i mål för du ska med hela vägen".

Säg den som då inte biter ihop och kämpar lite till. Tusen tusen tack till dig tjejen, dina enkla små ord betydde så ofantligt mycket just då. Kanske de till och med var helt avgörande för att jag fortsatte med gruppen.

Hursomhelst beslutade jag mig då för att cykla i svansen, dvs ligga sist och låta de andra växeldra. Helt okey för de andra. (hoppas jag). Att ligga sist i den här gruppen var lätt. Alla välutbildade genomFredrikshof så det var inte en tillstymmelse till gummibandeffekt. Det var bara att ta hjul och hänga med.

Du som känner mig vet att jag är en känslig pojke. 500 meter från mål kommer känslorna jag inte kan kontrollera. Plötsligt stockade det sig i halsen och ögonen fylldes av något som gjorde att jag stundtals hade svårt att se. Jag var så j*** slutkörd så jag visste knappt vad jag hette.

Inte så underligt, 32,7 i åtta mil sätter sina spår i en äldre tonåring. Som gör så gott han kan. Jag gav aldrig upp, det var nära, men jag gjorde det aldrig, det är det viktiga för mig.

Sen åt vi och laddade tillbaka förlorad energi, tog en dusch i simhallen och sen in med hoj och prylar i bilen och så 25 mil hem. Då hade energin kommit tillbaka och jag var nästan lika pigg som före loppet.

Nu hänger den i samlingen, medaljen från Halvvättern 2015. Nästa vecka är det dags att klämma hela Vättern men med mitt andra stall, Team Rynkeby Stockholm. Ska bli hur kul som helst.

Allting har sitt pris

Som vanligt träning med Team Rynkeby igår. Det var ju onsdag. Då är det träning. Som jag skrev igår, fattar inte hur alla med små barn hinner med allt. Det märktes denna onsdag då vi bara blev sju träningssugna teammedlemmar. Men oj så kul vi hade.

Först körde vi i enskild fart från Drottningholms slott ut på Ekerö och till en särskild backe, där vi skulle träna just backe. Hårt, tufft och intensivt. Den backen är ett s.k. Stravasegment så man kan jämföra sig med andra. Sånt är ju kul.

Lotta, Lotta och Daniel kämpar i den rätt tuffa motvinden

 Eftersom vi hade så kul så tog vi såklart en kul bild

En selfie är ju självklart nuförtiden. Inget konstigt med det

Som sagt, den där backen är ett Stravasegment. Jag tänkte taktiskt. Jag tänkte att jag skulle satsa precis allt jag har i första försöket för att klå så många som möjligt.

Så blev det. Tog i för både kungen, drottningen och mamma och pappa i himlen så adrenalinet sprutade ut öronen på mig. Trodde jag skull dö andnödsdöden uppe i backen. Men jag dog inte, men blev en smula förvånad när ingen av ungtupparna körde om mig.

I försök nummer två blev det tjejdäng. Bara att erkänna, i mitten av backen ville inte benen, de viskade bara "-tack och hej, det var kul så länge det varade", så där drog Lotta R om. Men jag är inte bitter för det inte.

Sen körde vi ytterligare några backträningsvarianter. Vi tog t.ex backen på en väldigt tung växel utan att stå upp och vi körde backen med lättaste växeln så benen gick som trumpinnar under en trumvirvel. Jobbiga grejer.

Nu då. Här kommer själva listan på de Rynkebymedlemmar som registrerar sig på Strava. Jag vill särskilt påpeka när du läser tabellen att samtliga namn du ser ovanför mitt namn inte är några duvungar precis. Du vet såna där killar som har snabba högprofildäck och max en halvfylld vattenflaska för att spara vikt. Den typen av cyklister. Jag kör med standardprylar rakt av. Förutom mina två extra bromshandtag på styret som ju väger några extra hekto.

Så slutsatsen efter dagens träning måste ändå bli: jag är fan i mig rätt bra tränad trots allt, även om jag stundtals inte tror det själv.

Inte meningen att du ska uppfatta det här som skryt, okey lite då, men det handlar mest om att jag boostar mig själv. Det gör man när man jämför sig med andra.

Sen vill jag särskilt påpeka en sak, som det dessutom finns sex vittnen till. Mina bakbromsar låg på under mitt första backrejs. Vill bara nämna det.

Jag föreslår att vår kapten Patrik klickar på bilden så 

framgår saker och ting ännu tydligare.

Som sagt, allting har ett pris. I morse när jag klev ur sängen kändes mina ben mer som stolpar än ben. Det ultimata beviset för en superbra träning i går alltså.

30 dagar kvar. Pirret har anlänt

Mm, nu börjar det hetta till. Inte undra på att det skallrade till i magtrakten. Det där pirret som jag häromdagen saknade och berättade om HÄR.

Idag är det exakt 30 dagar kvar tills jag sätter mig på cykeln och börjar trampa söderöver. 30 dagar. TRETTIO dagar. Det är ju i princip ingenting.

Den här vägen ska vi trampa. Oavsett väder. Oavsett om vi är trötta eller inte. Oavsett om rumpan brinner eller inte. Senast kl 8 ska alla sitta på cykeln och trampa iväg. Varje dag i 6 dagar. 20 mil varje dag.

Med Vätterrundanvokabulär så ska vi cykla sträckan Motala - Karlsborg 6 dagar i rad. Hysteriskt långa pass när man tänker efter. Inte undra på att pirret anlände.

Insåg också att tiden fram tills dess är fullmatad med aktiviter. Rynkebyevent, Halvvättern, Vätternrundan, träningar. Hur ska jag hinna med allt? Måste ju driva mitt företag också.

Jag som inte ens har några hemmavarande barn som kräver full koncentration. Hur hinner alla andra i teamet som har barn i alla storlekar?

I går när jag insåg allt detta så var jag bara tvungen att ge mig ut att springa. Fick en konstig lite panikslagen tanke att jag inte är färdigtränad. Så jag gav mig ut och lubbade lite drygt 5 km. Som vanligt lika smidigt som en höggravid elefant. Och lika långsamt som en sengångare.

Det gör mig ingenting, jag skäms inte för det. Jag sprang i alla fall oavbrutet sånär som vid två tillfällen då jourtelefonen ringde och jag lite pronto fick lösa några mindre problem i vår busstrafik.

När jag så sprang där i min lilla bubbla och tänkte och funderade på saker och ting, så strömmade plötsligt en sån där härlig lyckokänsla genom kroppen. Visserligen i en nedförsbacke, men ändå, jag kände mig plötsligt både priviligerad och lycklig.

Jag lever, jag kan springa, jag kan cykla, jag kan gå, har inga större fel på kroppen, jag har en fantastisk familj, jag får hjälpa till med något fint genom Rynkeby och jag kommer att få genomföra ett fantastiskt cykeläventyr. Och jag har lärt känna massor av härliga människor.

Inte så konstigt att man får en lyckokänsla med sådana ingredienser i livets tårta.

En fullständig överkörning

Det finns så många ord för detta. Utklassning. Överkörning. Förnedring. Det finns många fler men jag nöjer mig med dom.

Pratar (skriver) naturligtvis om majtävlingen i den världsberömda tävlingen Flest träningstimmar i familjen plus några till. Normalt sett är han som står överst på majlistan, aka Göran Den Yngre, i Rynkebykretsar, diskad pga otillåten mängdträning, men han får ett hedersomnämnande. Det är han väl värd.

Dotter Sofia med make Jonas försökte skaffa sig fördelar med att åka på ett tvåveckor triathlonläger på Mallorca. Men inte ens det räckte. Sonen Marcus kämpar på, men tennis räcker inte långt i en sån här viktig tävling.

Min kompis Fredrik på västkusten tycks nu ha lämnat w.o. och syns inte alls till i tabellen. Men han är en bra och kul kille i alla fall.

Men mycket har ju såklart hänt under de senaste dagarna som jag inte berättat. Var inte orolig, jag gör det nu istället.

Lördag
Prologcykling med Team Rynkeby Stockholm. Vi samlades först hos vår guldsponsor ICA Maxi Lindhagensgatan.

Här ser vi Team Rynkebys Sverigechef Paul Cronqvist-Svensson

och bredvid med mitellan är Stockholmsteamets kapten Patrin Härneman

Sen cyklade vi genom city ut till Karolinska sjukhuset där Astrid Lindgrens barnsjukhus är beläget.

Lagets maskot Rynke ville såklart också hänga med

På sjukhuset överlämnade vår guldsponsor en check på 5000:- för inköp av leksaker och dylikt. Men den stora gåvan var att ICA Maxi Lindhagensgatan skänkte 1 % av deras butiksomsättning denna dag. Då ska man veta att just denna butik är en av Stockholms största, då det bidraget var alldeles fantastiskt generöst.

Jag har sagt det förr och jag säger det en gång till.

Det är en fantastisk både känsla och ära att få vara

med i ett Rynkebyteam.

Söndag

Dagens träning bestod av att ungefär halva teamet deltog i motionsloppet Vårblotet i och kring Bålsta nordväst om Stockholm. 103 blåsiga km i ett med Rynkebymått högt tempo.

 Strax innan start

På bilden ovan ser du dagens tillförordnade kapten Daniel. Kolla hans högprofildäck. Under loppet hade jag chansen att köpa dom snorbilligt. Det var när sidvinden slog till med styv kulingkraft. Då hörde jag Daniel, som låg bakom mig grymta "-nån som vill köpa mina hjul jättebilligt?"

Jag avböjde erbjudandet.

Sista depåstoppet. Här började en del cyklar känna sig trötta 

För vårt deltagande förärades var och en med denna stiliga plakett

Vi som denna dag kämpade i blåsten

Måndag

Nu skulle avgörandet ske. Två matcher på raken i gubbdubbelligan i tennis. Vem skulle hamna sist i gruppen och bli degraderad till än ännu lägre division. Ingen ville det. Tennismässigt spelar det ingen roll, vi snackar prestige på hög nivå här.

Under säsongen har jag underpresterat, borde inte hamnat i den här soppan. Var tvungen att vinna minst en match för att vara på säker mark, helst båda. 

Och ser man på. Nu presterade Herr Demnert topptennis och servade som en gud. Inget snack, King of the court liksom. 8-6 resp 12-4. Herr Demnert stannar kvar i division 6.

Nu återstår bara att genomlida den här veckan till söndag då det är dags att ta sig an Halvvättern.