Idag är det exakt 30 dagar kvar tills jag sätter mig på cykeln och börjar trampa söderöver. 30 dagar. TRETTIO dagar. Det är ju i princip ingenting.
Den här vägen ska vi trampa. Oavsett väder. Oavsett om vi är trötta eller inte. Oavsett om rumpan brinner eller inte. Senast kl 8 ska alla sitta på cykeln och trampa iväg. Varje dag i 6 dagar. 20 mil varje dag.
Med Vätterrundanvokabulär så ska vi cykla sträckan Motala - Karlsborg 6 dagar i rad. Hysteriskt långa pass när man tänker efter. Inte undra på att pirret anlände.
Insåg också att tiden fram tills dess är fullmatad med aktiviter. Rynkebyevent, Halvvättern, Vätternrundan, träningar. Hur ska jag hinna med allt? Måste ju driva mitt företag också.
Jag som inte ens har några hemmavarande barn som kräver full koncentration. Hur hinner alla andra i teamet som har barn i alla storlekar?
I går när jag insåg allt detta så var jag bara tvungen att ge mig ut att springa. Fick en konstig lite panikslagen tanke att jag inte är färdigtränad. Så jag gav mig ut och lubbade lite drygt 5 km. Som vanligt lika smidigt som en höggravid elefant. Och lika långsamt som en sengångare.
Det gör mig ingenting, jag skäms inte för det. Jag sprang i alla fall oavbrutet sånär som vid två tillfällen då jourtelefonen ringde och jag lite pronto fick lösa några mindre problem i vår busstrafik.
När jag så sprang där i min lilla bubbla och tänkte och funderade på saker och ting, så strömmade plötsligt en sån där härlig lyckokänsla genom kroppen. Visserligen i en nedförsbacke, men ändå, jag kände mig plötsligt både priviligerad och lycklig.
Jag lever, jag kan springa, jag kan cykla, jag kan gå, har inga större fel på kroppen, jag har en fantastisk familj, jag får hjälpa till med något fint genom Rynkeby och jag kommer att få genomföra ett fantastiskt cykeläventyr. Och jag har lärt känna massor av härliga människor.
Inte så konstigt att man får en lyckokänsla med sådana ingredienser i livets tårta.