Vätternrundan, mitt race med Team Rynkeby Stockholm. En roman på två kapitel.

Det här inlägget är rekordlångt. Nämner det direkt, så du kanske ska dela upp läsningen i ett förmiddagspass och ett eftermiddagspass. Om du är intresserad alltså, annars kan du säkert hitta andra kortare bloggar någon annanstans.

Kapitel 1. Början.
Mitt andra lopp runt sjön. Den här gången med Team Rynkeby Stockholm. Vi var 17 stycken i teamet som ville utmana Pölen.

Hade räknat med ett snitt på kanske nånstans 26-28 km/tim och en sluttid runt 12,5-13 timmar. Vi hade inte satt någon måltid, vi skulle trampa runt i lagom tempo, alla ska med. Vi har ju den målsättningen i Team Rynkeby Stockholm. Men det skulle bli något helt annat.

Men vi tar det väl som vanligt i tur och ordning i både bild och ord.

Lastade bussen i Stockholm på fredagseftermiddagen. Även Rynkebys Täbyteam åkte med i bussen. Tänka sig, vi åkte med StockholmsBuss som kör alla typer av uppdrag, således även cyklistgrupper. Fick jag in lite reklam här också.

 Även glass och godis hann några med att äta innan avfärd.
Jörgen försöker samtidigt visa strumporna vi fått av 
vår strumpsponsor Happy Socks. (reklam igen)
Bilden "lånad" av en teammedlem.

Ett kort meddelande till Stilpolisen: Man får ha andra sockor än korta vita om man är strumpsponsrad.

Personligen körde jag dock en kombo för att undvika eventuella juridiska komplikationer med Stilpolisen.

Dubbelsponrad

Vår eminente chaufför Roffe. Det här blev hans
andra Vätternrunda som han körde. Men med buss.

Jag hade av teamet redan i vintras blivit utsedd till teamets GMLV (General Manager Lake Vättern) så det var min uppgift att ordna transporten och allt runtomkring det. Jag hade meddelat alla att vi skulle vila under fredagen, helst ta en semsterdag, annars skulle ju vi vara vakna i kanske mer än 30 timmar. Inte bra.

Vad händer, på mitt jobb blir det kaos, Allt händer samtidigt och allt är akut och bara måste lösas NU, inte sen. Höll på att spricka av stress och var nära att inte ens hinna till bussen. Men det gjorde jag. Hann till bussen alltså utan att spricka.

Att det var så stressigt berodde bl.a på att jag lite tokigt hade beviljat semester denna viktiga vecka för min trafikledare. Jag pratade lite med honom om den stressiga situationen och han skickade den här bilden och sa åt mig att coola ner mig lite, det ordnar sig. Kul kille.

 Niklas, mitt företags eminente trafikledare.

Men han var i Portugal när jag som mest behövde honom. Typiskt.

Men okey, vi kom ner till Motala runt 21-tiden och skulle starta kl 00:30. Gott om tid att ladda.

 Mr Ego och vår för dagen kapten, Daniel, hämtar ut våra star(t)bevis.
Nu redan tokladdade upp över öronen.

Men först lite mat och kul samtal tillsammans med delar av draglaget.

Daniel, Volkan och Måns.

Vid 22:30-tiden samlades alla vid bussen för att förbereda oss för loppet.

 Naomi fäster startnumret på tröjan. Lite nervös inför sitt första VR. Såklart.
I bakgrunden lagar Anna en punka. Tur att den kom nu och inte i startfållan.



Även killarna pysslade lite. 
En för mig okänd Team Täby-kille, Markus, Daniel.
Kändes lite som Markus trodde VR var en fotbollsmatch.

Äntligen dags. Sammanbitna. Några lite mer nervösa än andra,

men alla laddade till tusen. 1:40 kvar till start.

Den här korta stunden är bland de häftigaste på VR. Love it.

En slags skräckblandad förväntan.

Så bar det iväg. Stärkt av förra veckans Halvvätternrunda accepterade jag uppdraget att vara lagets Grindvakt, alltså att ligga sist och hålla ordning på eventuella svansar som skulle haka på efter oss. Fick äntligen nytta av kunskapen jag fick i lumpen 1970 som Militärpolis.

Vi rullade på, tog bara ett kort stopp på vägen söderut, i Ödeshög, och sen trampade vi rakt ner till Jönköping där vi tog 30 minuter paus där vi fyllde på med energi av olika slag.

Mr Ego äter köttbullar med mos. Blev (kärleksfullt) retad för att

jag åt i full utrustning. Inomhus. Där t.ex solen inte lyser.

Men jag tänkte som så, när vi nu är sponsrade med glajjor 

från Bliz måste de ju användas. (reklam igen)

Bilden "lånad" av en teammedlem

Vi var alla förvånade att det gått så bra de första 10 milen. Och alla kände sig tip-top.

Men nu kommer vi att ta det lugnare, sa Kapten Daniel, för nu kommer ett backigt och jobbigt parti, så här taggar vi ner betydligt. Så sa han. Men det skulle bli något helt annat.

Vi körde på igen och fick som vanligt en lång svans efter oss. 

I svansen fanns två killar från Göteborg som startade samtidigt som oss men körde ifrån oss i pausen i Ödeshög. Nu kom de plötsligt tillbaka och hängde med i svansen hela tiden. När vi tog kisspaus tog dom kisspaus, när vi var klara för avfärd var de klara för avfärd. När vi tog depåstopp tog dom depåstopp.

Ibland kom nån av dom upp vid min sida, jag cyklade som sagt grindvakt, och eftersom vi var ojämnt antal så var jag ensam där.

Då berättade en av killarna att de provat att cykla med en annan grupp men där gick det så ojämnt och ryckigt och att det var rena drömmen att cykla i vår svans. Jämnt, fint och stadigt i ett lagom tempo.

Mina nya polare från Göteborg. Vet inte vad de heter.

En "tillsammansbild" i målfållan var ju självklar. 

De var lika supernöjda som jag. De blev jättesugna att

söka till Göteborgsteamet 2016.

En annan kille som gled upp bredvid mig och pratade var absolut helt övertygad om att vi hade fyra elitcyklister som drog eftersom de drog så otroligt jämnt och bra. Vilket betyg till våra draglagskillar va?

Jag fick också flera gånger förklara vad Team Rynkeby är och på vilket sätt vi cyklar och samlar in pengar till Barncancerfonden. Flera blev seriöst intresserade att söka till 2016 års team lite här och var i landet. Det var kul, då kändes det som om vi även under cyklingen fick fram Team Rynkebys budskap.

End of chapter 1. 

Nu tar vi kaffepaus medan jag ska försöka reda ut mina tankar vad som hände sen. To be continued.

Men som pausunderhållning kan du läsa läsa min dotter Sofias blogg om hennes swimruntävling Stockholm Swimrun. Vi är lite äventyrslystna hon och jag och vill båda uppenbarligen utsätta oss för allehanda kroppsliga påfrestningar. Hon börjar sin blogg så här. Med viss rätt om du frågar mig.

Just idag är det lite svårt att ta plats i min familj, och skryta om idrottsliga insatser, eftersom pappa just har cyklat runt Vättern på 11 timmar och 29 minuter tillsammans med Team Rynkeby. En helt grym förbättring från förra året med 3 timmar och 10 minuter. 

Kapitel 2. Slutet.

Vi tuffar nu på förbi Bankeryd och kämpar oss uppför i alla backar. Tjogvis av cyklister, både enskilda och grupper, som upptar hela vägbanan och därmed hindrar oss lite. En stor klubb hindrar oss mest, obs INTE Fredrikshof, de cyklar FEM i bredd. FEM. Omöjligt att ta sig förbi under några kilometer. Känns det som i alla fall.

Det är nu som jag börjar få jobba lite som grindvakt, det smiter in lite folk i gruppen då och då, så jag får cykla upp och be dem köra förbi eller lägga sig i svansen, för ingen ska tamigfan lägga sig oombedd mitt i vår tydliga teamklunga. Då träder Militärpolis Demnert in i handlingen.

Kapten Daniel valde föredömligt våra mikropauser på väldigt vackra ställen. Just här inträffade vår enda incident under loppet. En i teamet, vi kan kalla henne Doc Lil, råkade bromsa lite för hårt i gruset så hon gjorde en liten vurpa. Lyckligtvis inga skador, förutom sannolikt ett litet blåmärke. På Doc Lil, cykeln klarade sig helskinnad. Det är ju en Bianchi (reklam igen).

Någonstans i de här trakterna klippte jag min 250-milnivå som man signar upp sig på när man ansöker till Team Rynkeby. 250 mil i benen innan vi startar mot Paris är målet för alla. Inget krav, men ett tydligt önskemål. Nu blev jag klar med det. Kändes skönt. A deal is a deal liksom.

Vi hoppade över Hjo, kändes lite lagom kaxigt, och fortsatte upp till Karlsborg. Självklart hade kapten Daniel kollat av hur alla kände sig och alla gav tumme upp. I Karlsborg tog vi hela 15 minuters paus. Nu började i alla fall jag känna av 20 mil i ett rätt högt tempo. Men bara lite sliten, ingen fara ännu så länge.

Vi skulle dämpa tempot på den här sträckan, sa ju kapten Daniel nere i Jönköping. Jodu, tjenare.

Paus i Karlsborg.

Plötsligt hade vi ÖKAT tempot upp till Karlsborg. På nåt skumt sätt utan att vi märkte det. Det flöt på så ohyggligt bra och med ett absolut minimum av gummibandseffekt i gruppen.

Vi hoppade över mysiga Boviken och siktade nu mot Hammarsundet. Nu började det märkas längst bak att tröttheten började komma lite här och där. En liten lucka på några decimeter växte en liten liten bit ju längre bak den kom, och plötsligt förvandlades mitt enkla grindvaktsjobb till intervallträning. Brukar inte gå så bra med över 20 tuffa mil i benen.

När vi äntligen kom till Hammarsundet var jag slut. Då menar jag slut. Så gott som tom. Där dog jag grindvaktsdöden. 

Jag vet numera när min kropp säger stopp och är tom på energi. Cyklingen har lärt mig hur min kropp funkar. Då kan jag inte prata för gråten liksom stockar sig i halsen. Nu är planen att vi siktar mot målet och hoppar över depå Medevi. Fine. Okey with me. Bara att, som Paolo Roberto säger, bita ihop överkäken med underkäken och köra.

Ännu uppe i Hammarsundet har vi en bra snitthastighet.

Men vilopulsen är ju inte så bra kan man säga.

Kapten Daniel övertalar mig att han och jag ska byta plats så jag cyklar i tredje led, dvs precis bakom draglaget. Känns såklart mycket bättre.  men sen kommer de där jävla uppförbackarna i och bortom Medevi. 

Vi lyckas ta oss upp, men jag känner att jag inte pallar riktigt i alla backar, orkar inte ens själv ropa lucka, andra gör det.

Snälla starka Timo glider upp bredvid mig vid något ställe och lägger en hand på min rygg för att putta, men min stolthet, självkänsla och envishet säger ifrån som ett litet truligt barn, "-näääää, kan selv". Tack ändå Timo.

Det går framåt, trots allt i hygglig fart, men med dryga milen kvar känns det som jag ska bryta ihop fullständigt, mitt vatten har dessutom tagit slut nu.

När vi cyklar genom skogen rinner tårarna av utmattning, tror ingen såg det. Hoppades det då i alla fall. Du har väl hört Docent Döds kända låt med texten: "Bakom mina solglasögon kan jag vá mig själv". Lite så kändes det.

Någon föreslår att vi ska stanna till en stund så jag får vila men jag skakar bara på huvudet. Vill inte vara till besvär, ja du vet.

Äntligen i mål på fantastiska 11:29. På ingångsrakan fram till medaljerna kommer psykbrytet som jag som vanligt inte kan kontrollera. Mitt framför en ganska stor publik och inte många andra cyklister som "skydd". Pinsamt är bara förnamnet. Genant är andranamnet.

"Mitt" superteam under Vätternrundan

Mitt team är ett fantastiskt team, det hoppas jag du förstår. Konceptet Alla ska med, gäller verkligen, no matter what. Ingen lämnas bakom. Någonsin. Vi är ett team, vi startar våra lopp och övningar som ett team och går i mål som ett team. Det är en härlig känsla och trygghet, för även den starke kan bli svag.

Den här medaljen var svårfångad. Med det gick.

 Välförtjänat matintag och avkoppling i parken efter målgång

Avslutningsvis lite bonusinformation

A/

Vi hade även några andra från vårt team som körde rundan men med en annan grupp. De körde runt på ännu mer fantastiska 9:32.

Stina, Marie från team 2014, Elin

B/

Fick frågan om jag kommer att köra det här en gång till. Ja föfan, klart jag ska. SUB11 vore ju kul. Ingenting är omöjligt verkar det som.

C/

I höstas ingick jag ett vad med tre tjejer från Fredrikshof. Sämst tid får bjuda de andra tre på dyrbar bakelse samt bära en särskild skämströja. Vi som slog vad var Tina i Team Täby, Kriistina och Lena som körde för Team Sky Blue. Kristina körde dock aldrig.

Här är resultatet:

Göran, jag alltså: 11:29 Yeaaaahhhh!

Tina: 11:38

Lena 11:40.

Tjejerna fick gubbdäng så det bara rök om det.