Så betalar man massa pengar i startavgift, man sätter sig i bilen, kör 25 mil, tar in på hotell och cyklar sedan 15 mil nere i Motala. Och så kör man bilen hem igen 25 mil. Rätt galet egentligen. Men såna där lopp har ju en särskild lockelse. De har ju det.
När jag stod i målfållan slog hjärtat lite snabbare än inför en vanlig träningsrunda. Det är en häftig känsla.
Nog om det, nu till själva loppet.
Det gäller att vara noga med packningen. Rätt uniform, cykeldator, energi och sponsglajjorna från Bliz. Å lite till som jag packat på annat sätt.
När vi kom ner tog vi en liten power nap på hotellrummet, Biancha och jag. Du behöver inte vara orolig, min fru och jag har pratat igenom och rett ut det här med mitt förhållande till Biancha.
Som uppladdning åt delar av gruppen jag skulle köra med en supergod grillbuffé men glass som efterrätt.
Här är "mitt" fantastiska gäng. Hade aldrig träffat merparten tidigare, men vad gör väl det. Mäster Anders har inte varit med i Team Rynkeby så honom har jag inte lärt att man måste titta fram för att komma med på bild. Team Rynkeby Stockholm är välutbildade på den fronten. Fast även dom är svårmanövrerade ibland.
Tvåa från höger i bakre ledet, Jonas, också i mitt Rynkebyteam.
Jonas är grym på att ligga längst fram. Jämn och fin fart.
Ett rent nöje att ta hjul bakom honom.
Strax dags att bege oss. Framför oss en annan grym grupp från Hofvet, snabbgruppen.
Så bar det iväg i stundals hiskelig motvind. Och var det inte motvind så var det kantvind. Jobbigt är bara förnamnet.
Vi hoppade över första depån, som lite olyckligt ligger precis i botten av den berömda Ombergsbacken. Fick lite Mur de Huy-vibbar av den. Eftersom det är en trång passage hade vi fri fart uppför och samling några kilometer senare.
Och sen, sen jävlar i min lilla låda bar det av så det stod härliga till. De sista 8 milen snittade vi för mig helt sanslösa 32,7.
Fattar du det stora i det? 32.7. I snitt. Under 8 mil. Jag har ju inte ens varit i närheten av den hastigheten någonsin i min korta cykelkarriär. Men idag satt det.
Här en glad och positiv bild från sista depån. Ännu så länge pigg och glad. Fast rumpan hade börjat brinna. Fast det syns inte på bilden. Fem mil kvar nu.
Pigg och alert efter pausen, men sen började det köra ihop sig. Särskilt när vinden bet tag som bara fan och särskilt i uppförsluten. Då var det inte roligt att heta Göran.
Med kanske två-tre mil kvar flämtade jag till Mäster Anders att nu släpper jag, för nu gick det riktigt äckligt tungt.
Men då kommer det där härliga, en tjej som cyklar i gruppen glider upp bredvid mig och säger "-kom igen nu Göran, jag puttar dig i mål för du ska med hela vägen".
Säg den som då inte biter ihop och kämpar lite till. Tusen tusen tack till dig tjejen, dina enkla små ord betydde så ofantligt mycket just då. Kanske de till och med var helt avgörande för att jag fortsatte med gruppen.
Hursomhelst beslutade jag mig då för att cykla i svansen, dvs ligga sist och låta de andra växeldra. Helt okey för de andra. (hoppas jag). Att ligga sist i den här gruppen var lätt. Alla välutbildade genomFredrikshof så det var inte en tillstymmelse till gummibandeffekt. Det var bara att ta hjul och hänga med.
Du som känner mig vet att jag är en känslig pojke. 500 meter från mål kommer känslorna jag inte kan kontrollera. Plötsligt stockade det sig i halsen och ögonen fylldes av något som gjorde att jag stundtals hade svårt att se. Jag var så j*** slutkörd så jag visste knappt vad jag hette.
Inte så underligt, 32,7 i åtta mil sätter sina spår i en äldre tonåring. Som gör så gott han kan. Jag gav aldrig upp, det var nära, men jag gjorde det aldrig, det är det viktiga för mig.
Nu hänger den i samlingen, medaljen från Halvvättern 2015. Nästa vecka är det dags att klämma hela Vättern men med mitt andra stall, Team Rynkeby Stockholm. Ska bli hur kul som helst.
