Jag får min medalj, får min mat, sätter mig i gräset och pratar med mina kompisar. Pulsen går ner och jag blir hög på ett lagligt sätt. Endorfinhög.
Återhämtning går numera ganska snabbt för mig. Tack för det. Så på söndagseftermiddagen kunde jag inte hålla mig längre, ville ut och cykla för att liksom trampa ur kroppen. Tog en 2,5-milare på Ekerö med teamkompis Elin.
Trodde inte att en sån kort återhämtningstur kunde göra så stor nytta. När jag kom hem kände jag mig som en ny människa. All stelhet och ryggont bara försvann under cykelturen.
Så går några dagar och plötsligt känner jag en slags separationsångest.
VR var inte alls årets mål för mig, bara ett delmål. Nog så svårt men ändå bara ett delmål. Jag har årets huvudmål kvar, cyklingen till Paris, nu bara 18 dagar kvar. Kan bara gissa vilken hemsk separationsångest jag kommer att drabbas av när den är klar.
Och efter Paris bara måste jag ta mig runt Mälaren med hedern i behåll den 8:e augusti. Det är helt enkelt ett måste.
Men nu längtar jag tillbaka till Motala. Jag längtar tillbaka till stämningen, alla människor, den skräckblandade känslan när jag står i startfållan med 300000 meter av mig ocyklad asfalt bortom startboxen.
Det gick trots allt, hrrmm, så himla bra i år, så nu har jag redan halvt om halvt bestämt mig för att köra med en SUB11-grupp nästa år. Borde gå med ännu lite mer träning under vintern. Konstigt, det räcker liksom inte att bara köra runt Pölen, man ska hela tiden sikta mot nya rekord.
Just idag har jag klippt ännu ett träningsmål. Under VR passerade jag målet 250 mil i benen innan Paris och idag gjorde jag mitt 125:e träningspass sedan årskiftet. Det var då jag satte målsättningen 125 pass innan Paristuren. Två mål klara. Känns bra.
Jag har ett mål kvar som just nu verkar orimligt svårt, 150 kg i marklyft innan Paris. Så därför begav jag mig och dotter tillika medarbetare Sofia till ett för mig nytt gym för att där starta slutfasen av min träning inför Paris.
Mitt hittillsvarande rekord i marklyft är 140 kg. Det var för några veckor sedan. På filmen har jag 130 kg. Gick väl sådär kan man säga.
Men skam den som ger sig, påt igen.
Sen körde vi såklart lite andra övningar också med fokus på ben, bål och axlar. Ett skön start på dagen.
