Suffer score: 88, Enjoyment score: sky high

Idag var det säsongsavslutning med Audax norrort. En rackarns behaglig tur blev det i ett sagolikt härligt höstväder. Vi var tretton gubbar och en tant. F´låt Torun, jag menade tjej såklart. Skrev fel bara.

Foto: Ulf Eweman

Enligt Strava var dagens Suffer score 88 vilket, om jag fattat saken rätt, är tämligen blygsamt. Kort sagt, det var en pulszon 2-tur som är en helt perfekt träning på lång sikt.

Det som inte registreras i Strava är någon slags nöjdhetsscore. Om det funnits hade den scoren slagit i topp. Det är superskönt att köra 10 mil utan att pulsen går överstyr och man inte behöver jaga som en galning för att hänga med. Det är förstås kul det också, men inte såhär års.

Det är såhär man bygger inför nästa säsong. Blandat med lite annat förstås.

Idag blev det två fikapauser, första efter 4 mil, en kortare med fika och bulle.

Foto: Ulf Eweman

Den andra, efter 7 mil. Där blev det kaffe och förberedda superfärska, himmelskt goda mackor.

 Färskare mackor går inte att få.

Foto: Ulf Eweman

Foto: Ulf Eweman

 Ostulet foto

Ostulet foto

Sen cyklade vi vidare i sedvanlig huller-om-buller-ordning

Foto: Ulf Eweman

Audaxsäsongen 2015 sista gruppbild. 

Måste lära mig till nästa säsong att ta av mig hatten vid gruppfoto.

Foto: okänd ung kvinna. Kameran tillhör dock Ulf Eweman

Nu ser jag faktiskt fram mot vintercyklingen som hardcoregänget i Audax norrort ägnar sig åt. Mitt företags nya Postcykel passar perfekt för sådant. Ett par schyssta dubbdäck behöver bara inköpas. Sen kan StockholmsBuss brev delas ut miljövänligt även under vintern.

Men dagen tog inte slut med cyklingen inte. Nä nä, sen var det dags för barnbarnkalas. Gissa med vad? Jo mer kaffe, nu med tårta och kakor.

Roliga moderna Tv-spel är tydligen inget för farfar. Fick inte ens prova.

Framtidens idrottskvinnor valde StockholmsBuss

Kunde inte låta bli. Fick den här bilden idag från Järfällagymnasterna. Tycker den är supergullig så jag kunde inte låta bli att publicera den här på bloggen. Med benäget tillstånd av Järfällagymnasterna, är väl bäst att tillägga.

Rubriken är som vanligt kvällstidningsinspirerad, bara en halv sanning. Det var deras ledare som valde bussbolag. Smarta ledare måste jag säga lite oblygt och lagom anspråkslöst.

De här små knattarna tränar gymnastik och har nyligen varit på en tränings- och tävlingsresa. Självklart med buss och självklart med StockholmsBuss. Det ÄR tufft att åka buss. Coolt liksom.

Tänk, tänk om någon av de här kommer att ta en medalj i någon stor tävling om några år. Tänk då att de började sin karriär med att åka med StockholmsBuss. DET vore coolt.

Terribel Tuesdays

Idag är det tisdag. Tisdagar är jobbiga dagar. De börjar numera med ett gympass i Sporthallen tillsammans med dotter/medarbetare Sofia.

På tisdagspassen är det benstyrka som gäller. Benpress, lårcurl, squats, utfallsgång och lite andra äckligt besvärliga saker. Jobbigt värre.

Mellan varven får även magen/bålen sig några duvningar med plankan. Jobbigt värre. Ibland när jag orkar och har lust lägger jag till en omgång atomic push ups i TRX-en. DET är jobbiga grejer, så därför har jag inte lust till det så ofta.

Här kan du se en film hur det ska se ut. Det är INTE jag i filmen. Rätt likt förstås, men det är inte jag.

Skulle kanske räcka där, men icke. På tisdagar ska vi häva arm varje hel timme, fast på kontoret. Eller där man råkar befinna sig när klockan ringer in en ny timme. Jobbigt värre.

Eftersom jag nu officiellt erkänner att jag är helt igenom usel på armisar så erkänner jag att jag idag gjorde 14 armhäv vid 6 olika tillfällen under dagen, de första klockan 10 och de sista kl 15. Det blev alltså 84 armhävningar idag. Varje tisdag lägger jag på ett häv.

Som vanligt låtsas Reka inte fatta att även hon ska göra tasshäv.

Nu borde ju träningsdagen egentligen ta slut. Inte idag. Efter jobbet är det en kortare löprunda som gäller. Måste följa en uppgjord plan som syftar till att jag framåt vårkanten ska kunna klara milen på under 1 timme. 

Just nu verkar det omöjligt, men eftersom jag under de senaste åren lyckats genomföra flera saker som kändes omöjliga från början så ska väl även det här gå. Hoppas jag.

Offroad med Hofvets Huller-Om-Buller-grupp

Rubriken syftar såklart till  Fredrikshofs Audaxgrupp, avd norrort. Ett härligt gäng med många lite äldre kämpar. Här är jag minsann inte äldst, bara det är kul.

Anledningen till att jag kallar Audaxgänget för Huller-Om-Buller-gänget beror helt enkelt på att de cyklar inte i fina rader eller Belgiska kedjor eller tvåpar. De cyklar helt enkelt lite som de har lust med. Kort sagt, huller om buller. Men det funkar klockrent.

Det enda man kan vara säker på är att Kapten Daniel Säfström alltid cyklar längst fram som kombinerad farthållare och vägvisare.

Idag var han i huvudsak stigfinnare, för idag var det en grus- och skogsrunda som gällde. Absolut självklart med sedvanligt fika.

Det blev en kylig cykling. Vid första snabbstoppet

var det is på både mina kläder som glasögon.

Även en kaptenscykel behöver ibland lite akutvård.

Torun tyckte det var jättekul och Bosse Diesel

kollar att Daniel gör rätt.

Stundtals hyfsat sammanhållen gruppcykling

(fotot har jag snott av Jens Rencrantz)

Under tiden Daniel försöker organisera ett gruppfoto,

vilket inte är helt lätt med den här gruppen,

passade jag på att ta en sedvanlig selfie.

 Det blev såklart en lite spretig gruppbild, men ändå en gruppbild

(även det här fotot har jag snott, den här gången av kapten Daniel)

När jag kom hem blev det omedelbart cykelvård. Härtill var jag nödd och tvungen, som Biskop Brask en gång så träffande uttryckte sakernas tillstånd.

Min coolt nedsmutsade cykel

Måste bara skriva några ord om min, eller snarare StockholmsBuss nya Postcykel. En instegsmodell i Nishiki-programmet. Nu blir det således lite reklam, hoppas jag får nån slags stjärna i himmlen för det. Eller bli sponsad av Nishiki med en ännu bättre modell.

Hursomhelst, trots det billiga priset funkar cykeln fantastiskt bra. Har till och med lite svårt att tänka mig vad som skulle funka bättre om jag lagt till typ 10 tusen. Bättre komponenter, visst, men upplevelsemässigt då? Svårt att tro det skulle bli så värst mycket bättre än det redan är. Cykeln klipper i växlarna snabbt och smidigt, den är stadig, rullar nästan lika bra som min racer. Jag är supernöjd. Både med cykeln, priset och dagens grus- och skogstur.

En stenhård kamp

Den välkända tävlingen Flest träningstimmar i familjen Demnert pågår, lite i skymundan, i ett rasande tempo.

Olyckligtvis har jag varit dålig på att publicera tidigare månadsresultat så att du har kunnat hålla dig uppdaterad.

Men nu är det dags att visa upp siffrorna för de 30 senaste dagarna. Man ska som bekant inte ta ut någon seger i förskott, men såhär efter halva månaden känner jag ändå en viss segervittring.

Nu kanske du tror att vi bara kör lite lattjo-lajban-träningar för att få minuter. Icke. Vi alla som är med i tävlingen och som kämpar att komma högst på pallen kör våra pass med god intensitet och med fullt fokus.

By the way, i morgon ska jag ut och cykla sådär 300 minuter med företagets Postcykel, brukar låna den på helger, men om du träffar Sofia, så berätta inte det för henne. Hon blir så sur då. Det ingår i taktiken att ägna sig åt idrotter som tar tid. Sofia försöker kontra min cykling med tidskrävande swimruntävlingar.

Men de övriga har inte en suck på guldmedaljen. Tennis, gymträning och lite basketmatcher då och då är inte mycket att komma med i det här sammanhanget.

Dagsläget:

Göran Demnert	2030 min
Sofia Demnert	2024 min
Marcus Demnert	922 min
Kristina D.	380 min
Gunnar Demnert	294 min
Jonas Demnert	180 min

Några har stora och svåra målsättningar att nå fram till under 2016, andra tränar lite lagom för att må bra i största allmänhet. Någon har till och med en extremt svår utmaning så långt bort som 2017 att sikta mot, och som kräver år av hård träning. Du får själv gissa vem.

Men i övrigt får man väl anse att alla i min familj är tämligen normalbegåvade.

Jag fick ett trevligt mail....

.... och på det stog det "Tack för din bokning". Vad i hela fridens dar?

Det visade sig att jag hade låtit höger pekfinger ännu en gång leva sitt eget liv och på eget bevåg trycka på Enterknappen och boka en Triathlonträningsresa på Mallorca i slutet av april nästa år.

Det där pekfingret har helt gone crazy numera. Helt galen, men jag är inte den som är den. Jag gillar trots allt det fingret.

Men det där pekfingret kommer bergis en vacker dag att ruinera mig. Men fingret är förlåtet. Det här ska bli hur kul som helst.

Jag ska träna och ha det bra, trevligt och mysigt en vecka på ön medan dotter tillika medarbetare Sofia och svärson Jonas, som också bokat samma resa, stannar i hela 16 dagar.

Vi kommer att träna cykling, simning och löpning. För enkelhetens skull hyr jag cykeln på plats. Premiummodell. Lite dyrare, men roligt att prova något vassare än min egen.

Så här skriver arrangören på sin websida om resan:

"Hos Team Snabbare och Tri World är alla välkomna och lika mycket värda. Målsättningen är att alla ska ha kul, bli bruna, trötta och lyckliga!"

Vet inte ålderstrukturen på de som åker på en sån här resa, men jag misstänker att min ålderklass kommer att vara underrepresenterad. Men jag är värd lika mycket, så det så. Jag kommer alltså också att ha kul, bli brun, trött och lycklig. Fast lycklig är jag ju redan.

Tja, vad säger man?  Jo jag kanske lider av bokstavssjukdomen DPR (Dum På Riktigt), men just nu känns livet så j..... a kul och jag trivs med att träna och tävla. Kanske för att jag inte satsade på det i unga år.

Min enda målsättning med mitt tävlande är jag ska göra det så bra som jag någonsin kan, och jag vill vara hundraprocentigt förberedd inför uppgiften

Att eventuellt komma sist rör mig inte i ryggen, jag gör såna här saker för att det ger mig en enorm glädje. Jag älskar när endorfinerna dansar samba i hela kroppen.

Ett fett kross av mitt pers

Idag hände något alldeles särskilt. Jag sprang Hässelbyloppet som är en mil långt.

Detta bestämdes lite hastigt och lustigt så sent som i går kväll. Jag som har sprungit så långt som 1 mil blott tvenne gånger tidigare i mitt liv, senast för ett år sedan.

Anledningen till starten var att Sofia (läs gärna hennes race report) fick ta över två startplatser från några kompisar som inte kunde ställa upp. Hon tog den ena och jag den andra. Sonen Marcus var anmäld sedan tidigare så det blev en familje-föreställning.

Problemet, fast det var inget problem egentligen, var att jag fick en plats i den startgrupp där man skulle ha klarat ett marathon på 4 timmar. Jösses.

Innan start stog vi och njöt av folkfesten.

Ställde mig för säkerhets skull långt bak i fältet vid start, ville inte vara kaxig och ställa mig långt fram. Starten gick från en liten äng, och när jag lämnade ängen såg jag bara ryggar långt fram i fjärran och alldeles tomt bakom mig. Inget att bry sig om, bara att tugga på i mitt eget tempo som enligt plan skulle ligga på ca 7:30 per km för att klara mitt mål sub 1:15.

Startgruppen efter mig startade 10 minuter senare så jag sprang alldeles ensam i flera kilometer innan flocken kom och blåste förbi mig.

Passerade 5 km med ett snitt på 7:01, så det kändes fantastiskt. Bara att fortsätta så. Men det ville inte kroppen. Tyngst gick km 7 och 8 och andra halvan fick snittet 7:20.

Det roliga var att sista kilometern var den näst snabbaste. Det berodde på att jag från 9 kmmärket såg målgången i fjärran och det blev mer och mer folk utefter banan.

Kul att springa i Rynkebytröjan. Fick några glada tillrop pga den utefter banan. Då blir man lite gladare och springer lite fortare en stund.

Vilken härlig känsla, nästan magisk, det var att svänga in på löparbanan för att de sista 250 meterna spurta in mot mål med massor av folk runt banan som hejade och tjoade.

Så här glad kan man inte vara efter 1 mil.

Sprang jag trots allt för mesigt?

Eller var jag bara glad att eländet var över?

Sonen Marcus visar äkta fighting spirit på upploppet.

För ett år sedan sprang jag milen på 1:21. En grym kross idag med 10 minuter. Det lönar sig att träna, den saken är klar. Om man nu vill bli bättre alltså.

Fast jag har långt kvar tills jag är nöjd. Av 2601 startande idag hade jag bara 48 medmänniskor bakom mig. Positiv thinking, jag kom inte sist i alla fall. Dessutom var det inte supermånga i min egen ålderklass som ville springa det här loppet. Lite positiv thinking igen.

The Demnert Family.

Marcus (55:41), Mr Ego (1:11), Sofia (52:50)

Även Sofia sprang in på nytt personbästa. Slog sin gamla tid med 2,5 minuter. Marcus var lite missnöjd, fick spö av lillsyrran. Han vann över henne för ett år sedan under Tunnel Run med 7 sekunder, så idag var det en ren prestigetävling mina barn emellan.

Tänka sig, det är de här, mina och hustruns framavlade barn, som är mina största inspiratörer. Hade det inte varit för dom hade jag aldrig hållt på med mina idrottsliga grejer i min ålder. Vad jag än hittar på så stöttar, sporrar och peppar dom mig. Det är en fantastisk känsla att veta det.

Det här loppet gjorde mig bara ännu säkrare, jag SKA tamigfan klara en halv ironman om ett år. Jag SKA göra det. Jag SKA träna regelbundet, effektivt och genomtänkt för att klara ett sånt lopp. Jag SKA göra det. Tamigfan.

Gruspremiär med nya Postcykeln

I dag var det dags för första långturstestet med nya Postcykeln. Hur det kom sig att den kom under mina vingars beskydd skrev jag om HÄR.

Dagens temperatur var inte nådig, men som en Rynkebyare finns nu inpräntat, Vi cyklar i alla väder.

Eftersom Fredrikshofs norra Audaxgrupp startar sina cykelturer blott 10 minuters cykling, i medelhastighet, hemifrån mig, så är det praktisk att köra med dom. Dessutom är det ett trevligt gäng som cyklar ihop.

Veckans tur var grusaudax, dvs i princip bara på grus och skogsvägar. I runda slängar första gången för mig, bortsett från förra årets MTB-premiär i Högbo Bruk.

Min premiär 2014 som MTB-cyklare gick inte helt bra.

Dagens tur gick betydligt bättre. Hur kul som helst, skulle jag kunna sammanfatta det hela. Fast ganska jobbigt, det var det. 

Som nybörjare i den här diciplinen, dessutom på en ny cykel, kändes det jobbigast mentalt. Ny sittställning, ny typ av växelsystem, och korst i taket, fantastiska bromsar typ skivbromsar.

Många cykeltyper var representerade idag. Här har vi en Fat Bike.

Som att cykla på moln, enligt ryttaren Bo.

 Och här har vi en raritet med s.k. mustaschstyre. 

Jag menar alltså cykeln.

 Den coolaste av de alla. Kapten Daniels raritet.

I den svarta "väskan" ryms en hel verkstad. Praktiskt just idag,

mer om det längre ner i inlägget.

Självklart blev det fika efter ungefär 5,5 mil.

Kommer inte ihåg vad fikastället hette, men sanslösa hembakade

godsaker hade dom.

Dagens trevliga gäng

Det jag har gjort, och kommer att göra igen, cykla till Paris, kändes lite blekt idag. Åtminstone en i dagens gäng, har cyklat Paris - Brest - Paris, och flera i dagens gäng ska göra det kommande sommar.

Vi i Team Rynkeby cyklar 130 mil på 8 dagar. De här killarna ska cykla 120 mil på 84 timmar. En viss skillnad.

Tillbaka till Kapten Daniels verktygsväska. Min cykel skallrade högst irriterande. Det berodde på att jag gjorde en MacGyverlösning när jag satte fast stänkskärmarna. Då tog han fram lämpligt verktyg och fixade problemet tillfälligt så alla slapp höra eländet.

Lätt fixat av Kapten Daniel.

(Foto Ulf Ewerman)

Efter ca 7 mil var vi "i mål".

Den här rundan körde vi, inklusive den extra svängen uppe

i vänstra hörnet.

Fick tips hur jag skulle göra med stänkskärmsskallret och när jag kom hem fixade jag problemet en gång för alla.

Elegant. Säkert. Starkt. Skallerbefriat.

Lycka är.....

....väldigt små saker. Snobben är bra på att vara lycklig.

Jag själv är idag smålycklig för många små saker som t.ex:

- att jag är frisk och hel och inte har ont någonstans (jo, ryggen bråkar lite förstås)

- att jag idag köpt ett Ultegra vevparti till cykeln för ynka 984 kr. (Yeahhh)

- att jag nu kan crawla en bassänglängd 25 meter utan att drunkna. (Jippiii)

- att jag efter lite vila (okey, lite längre vila då) kan bränna av ännu en crawllängd på 25 meter (joråsåattliksom)

- att jag under kvällens simlektion fick konkreta saker att träna på. (Puhhh)

- att mitt företag plötsligt och lite oväntat fick nya spännande långsiktiga uppdrag från en stor kund. (Klirr klirr in på kontot)

- att jag har möjlighet att träna på dagtid som värsta proffset. Simning ibland. Som igår. Löpning ibland. Som idag. (avdrag på lönen? Skulle inte tro det)

- att simningen känns bättre för varje gång. (ohhh, träning ger färdighet)

. att löpningen känns bättre och bättre. (tribute to old Mr Kipketer. Det enda han och jag har gemensamt är att vi aldrig får en OS-medalj i löpning)

- att jag får vara med ännu sväng med Team Rynkeby Stockholm. (uberhäftigt)

- att min fru lite överraskande sa att hon tyckte min rumpa blivit fast och fin efter all träning. (Mmm)

Ja, det är bara några små saker som gör mig lycklig idag. I morgon är en annan dag, då kanske andra saker gör mig lycklig.

Cykelbloggare erkänner doping

Ehh, en aning skruvad rubrik faktiskt. Erkänner det. Lite kvällstidningsaktig liksom. Men du blev nyfiken. Erkänn.

Men i alla fall. Ett nytt besök hos nätbutiken Wiggle har gjorts. Här har köpts lite doping. Fast inga kemiska medel, nejdå, det är metalldoping. En laglig form av doping.

Har investerat i en ny kassett, ny bakväxel och ny kedja. En liten uppgradering från 105:an som sitter på min Gula Rejser.

Fast det är inte uppgraderingen som är själva poängen, poängen är att jag tänker byta till en 11/32-kassett istället för 11/28 som är standard.

Jag tänker som så att jag måste ge mig själv de allra bästa förutsättningarna för att klara alla hemska backar på vägen till Paris 2016. Vissa av dom är inte nådiga, och 2016 ska vi cykla samma väg som vi gjorde i år, så jag vet vad som väntar.

Så varför inte ge mig själv lite extra hjälp på traven med ytterligare en växel att ta till.

Fast jag kan hålla med om att jag är lite tidigt ute, men du vet, ibland blir köpsuget för svårt. Dessutom, en nogrann planering är framgångens moder.

I går kväll var jag ute och så att säga sprang ikapp det jag hoppade över i söndags. Man får inte slarva med träningen. Man får inte hoppa över ett pass ostraffat. Hade verkligen NOLL lust att ge mig ut och springa, men jag säger som Paolo Roberto, om man bara tränar när man har lust blir det inte många pass.

Det går inte fort för Herr Demnert att ta sig fram springandes. Till och med min egen skugga är snabbare. Pinsamt sa Bill. Skärp dig Göran, sa Bull.

Till Bull säger jag bara, chilla ner dig lite, jag satsar långsiktigt, det är i september 2016 som min löpning ska blomma ut.

Åh vilken härlig lördag

Idag blev det en lugn runda med Fredrikshofs Audaxgrupp. Men dagen började iskallt. Nästa vinterfeeling. Samling kl 08:30. Knepigt att komma ihåg vad lämplig klädsel är med tanke på temperaturen. Det var ju ett tag sedan jag cyklade i den här temperaturen.

Ganska precis en månad sedan senaste turen på Gula rejsern. 

En viss längtan förelåg. Från båda parter.

När jag kom hem hade jag cyklat nästan 11 mil.

För dig som inte vet. Man har inte bråttom i Audaxgrupper. Idag hade vi snitthastigheten 25,1 och jag var inte trött någonstans. Mitt pulssnitt genom hela rundan landade i mitten av pulszon 2. Nyttigt, har jag läst mig till. 

Mellanmjölkstempo är sämst, ett lugnt pass ska vara extremt lugnt, som det här, och ett hårt pass ska suga musten ur en. Allt mittemellan är verkningslöst. Sägs det.

Efter några mil kom första depåstoppet med kaffe och tilltugg.

Ett rätt långt stopp, inte riktigt vad jag är van vid.

Vi kom efter ca 7 mil till fikastället Hökeriet där de säljer makalöst goda mackor. Där satt vi i solen och pratade i säkert 1 timme.

Idag luftades flera äkta retrohojar från både 70- som 80-tal.

Alla pauser gjorde att jag hamnade lite i tidsnöd inför eftermiddagens evenemang, teaterbesök med hustru samt svärson på Södra Teatern, så det blev lite stressigt på slutet. Hade högst puls när jag cyklade hem den sista milen från "målgången" i Norrviken.

Tänka sig. Jag har bott i Stockholm i hela mitt liv, men har

aldrig någonsin varit här uppe vid Mosebacke Torg.

Så här hette föreställningen.

Kan inte förklara handlingen. En slags norrländsk

beskrivning av berättarkonst i Västerbotten.

Min poäng är 2 av 5 möjliga.

I morgon är det söndag. Då blir det cykelvård,  bl.a montera skärmar och kompislapp på Postcykeln. Sen måste jag väl klippa gräset också. 

Oj, jag ska ju ut och springa 50 minuter också enligt min långsiktiga plan. 

I morrn blir också en kul dag. Älskar såna här helger.

Okey, erkänner mig skyldig

Det här mailet som damp ner i boxen  är ju både bra och dåligt beroende på hur man ser på det. Platinamedlem, jo jag tackar.

Råkade visa hustrun detta glada meddelande och hon undrade vad Wiggle var för något.

"-hrrrm, alltså, jo det är en nätbutik där vi köper lite grejer till kontoret" försökte jag.

"-nädu, försök inte, jag har ju sett vad som finns i alla kartonger som kommer lite då och då. Sa jag det, jag köpte en ny blus häromdagen, kostade 1300 kr, det är väl ungefär vad dina senaste Ultegragrejer kostade".

Det blir alltså dubbla kostnader när jag handlar något. Först till mig och sedan köper hustrun nåt för lika mycket. Typiskt.

Jaha, nu har syrran bestämt sig för att börja cykla också. Hon ringde häromdagen och var glad som en lärka. Följande konversation utspann sig:

Hon: "-vet du brorsan, jag har anmält mig till Tjejvättern".

Jag: "-va? Du har ju aldrig cyklat. Vet du att det är 10 mil, det är ingen lek".

Hon: "-vaddårå, tänkte jag måste kolla om jag har samma gener som du".

Jag: "-okey, men va kul. Du har ju visserligen aldrig tränat och äger inte heller nån cykel".

Hon: "-men hallå, var inte så negativ, jag ska cykla med en kompis och hon har precis köpt en cykel och nu ska jag också göra det. Du som är nästan cykelproffs, vad ska jag ha för cykel?"

Så nu ska hon alltså börja cykla. Jag sa att jag möjligen kommer att nämna detta i min blogg, och jag fick då lova att inte avslöja hennes ålder. Skulle jag aldrig drömma om.

Men hon är född på 40-talet och är min storasyster. Jag är 64 år och hon är tre år äldre. Men jag säger inte hur gammal hon är. Ett löfte är ett löfte.

Lite kaxigt är det allt, problemet är att min fina storasyster inte gjort sig känd som den mest träningsvillige i familjen. Jag försökte inpränta att hon måste nu träna minst två gånger i veckan med start IDAG om hon inte ska ha sönder kroppen under Tjejvättern.

Undrar om vi i min familj inte är lite tokiga trots allt. Dotter tillika medarbetare Sofia är nu på Västkusten och ska köra det här galna swimrunloppet, Koster swimrun:

Om du klickar på bilden blir den större

Äsch, jag sjunger som Bon Jovi: I´m a cowboy, on my steelhorse I ride.

Nu får jag väl hoppas att det blir lite cykling i helgen, antingen på Postcykeln eller på Gula Rejsern.

Trevlig helg och cykla säkert.