I morgon är det dags igen. Mälaren Runt

Lite underligt. Det är ett så otroligt fokus och laddning inför Vätternundan. Jag laddar flera veckor i förväg, det står massor av saker om loppet i tidningar, och på diverse cykelforum på nätet svämmar det över av frågor och goda råd.

Man blir helt enkelt tokladdad vare sig man vill eller inte.

Men VR är över och nästa race är i morgon, då blir det Mälaren Runt. 32 mil. Inga särskilda depåer förutom lunch i Eskilstuna, som är förbokad för alla. I övrigt får man stanna där man har lust.

Det som just nu har absolut högsta fokus för mig, är trots allt min halva Ironman i september. MR är en bra uthållighetsträning inför den. Pannbensträning också.

Även idag blev det ett kort simpass i Östersjön. Innan lunch.

Jag tänker att ett kort pass är bättre än inget pass. Dessutom ville min tf livräddare (=hustrun) inte sitta på bryggan och spana längre, hon ville upp till stugan och laga lunch. Dessutom känns min kropp lite stel idag, sprang 1 mil i ett för mig högt tempo i går kväll.

Ojdå, då blev det lite reklam också.

Team Snabbare ordnar kanonfina resor till Mallis.

Jag vet, för jag var på en sån i våras.

Ibland får jag frågan om jag får betalt för reklam i min blogg. Nix, inte en spänn. Jag är inte BlondinGöran direkt. Men jag länkar mer än gärna till företag eller personer som gjort mig extra glad och eller extra nöjd.

Hursomhelst, tillbaka till loppet Mälaren Runt som är något helt annat än t.ex VR. Längre. Svårare. Anonymare. Ärofylldare. Exklusivare.

De första milen från Barkarby, hela Bergslagsvägen, över Tranebergsbron, över Västerbron, över Liljehomsbron genom Aspudden och Mälarhöjden eskorterade av massor av motorcyklar, som desstutom spärrar alla sidovägar som vi passerar, innan farten släppt fri i Hallundatrakten. Nästan lika magiskt som att cykla genom Paris med Team Rynkeby.

Inte ens Paris slår känslan att i ett ännu inte vaknat Stockholm passera toppen av Västerbron med den fantastiska utsikten mitt i en jätteklunga på 150 cyklister.

Maxantalet i loppet är nämligen 150 cyklister. Jag är en av dom. Skrivs ingenting om loppet. I år min tredje runda. 2014 tog jag mig runt på 17 timmar och 10 minuter. Jag var nybörjare, hade bara tränat med de lugna grupperna typ 25-27 km/tim.

De första 10 milen snittade vi för mig brutalt hysteriska 33 km/tim. Jag tog tvärslut någon mil före Eskilstuna, körde in i väggen så flisorna rök.

Det var som att passera en skärseld. Eller rättare sagt, bli stekt av en skärseld. Ohyggligt jobbigt, men lika ohyggligt lärorikt, både vad gäller cykling som att lära mig mer om mig själv.  HÄR kan du läsa min race report om den plågan.

2015 cyklade jag och gruppen runt på 13 timmar blankt. Blev rekordslakt för min del. HÄR kan du läsa om den. Om du vill och orkar.

Hur blir det 2016 tro? I år blir vi 18 cyklister i gruppen. Sa jag det? Jag cyklar i en Fredrikshofgrupp med Mäster Anders, Anders Johansson, som kapten. Han har handplockat ihop folk som är snygga, trevliga, starka och snabba. Och så jag.

Första gången Mälaren cyklades runt i officiella sammanhang var under OS i Stockholm 1912. Vinnaren cyklade runt på lite drygt 10 timmar. Otroligt med tanke på dåtidens vägar och cyklar.

Hände en annan grej också. Jag fick agera hobbysjöräddare igår. Vår lilla jolle, en sån där liten rackare man kan ha efter segelbåten rymde häromdagen när vi inte hade kommit till landet ännu.

Det blåste rejält och en granne ringde och sa att min jolle hade slitit sig och låg strandad på andra sidan viken. Ett otillgängligt ställe både från land och från sjösidan.

När vi kom ut hade det mojnat så jag lånade en roddbåt och rodde 600 meter över till andra sidan och bärgade utan incidenter rymligen. Och så rodde jag tillbaka igen. Bra träning visade det sig.

Att använda motor är fusk när man behöver träna.

Det blev 1200 meter rodd.

Nä, nu måste jag kila. Åker hem strax för att tokladda inför morgondagens 33 mil. Ska visst blåsa rejält. Hoppas hoppas hoppas det blir från rätt håll.

May the force be with me.

PS. Det är ännu inte för sent att söka till Team Rynkeby. Kolla in vår Facebooksida HÄR. Leta gärna upp de små intevjusnuttarna vi gjorde varjde dag under vår cykling så får du ett hum om hur otroligt kul vi hade.

Det är dom små detaljerna som avgör

Som jag skrev häromdagen så är min största motståndare i alla uthållighetsgrejer värmen. När temperaturen stiger upp mot 28-30 grader får jag det jobbigt. Mitt hjärta orkar inte pumpa runt blodet tillräckligt mycket för att kyla ner kroppen inifrån, trots pacemaker. Ungefär så funkar kroppen.

När insidan inte blir nerkyld tillräckligt så blir jag mer eller mindre orkeslös. Går knappt att förklara känslan, men jag liksom bara dör orkesmässigt. I det närmaste omöjligt att köra vidare med samma ansträngningsgrad, oavsett tjocklek på pannbenet, det funkar bara inte. En otroligt obehaglig och konstig känsla.

Problemet kan tillfälligtvis lösas med att hälla vatten över nacke och bröst, men jag behöver ju också vatten att dricka så jag får ju inte slösa på vattnet.

Ännu ett alternativ är väldigt mycket lägre tempo, eller bara att sitta och vila en stund, svårare än så är det inte.

Men ska man köra en halv ironman med 9 mil cykling och sedan 22 km löpning i gassande sol, och skrämmande cut off-tider att hinna till, så har man inte råd att sitta och vila särskilt länge. Simningen ger mig ju såklart inte överhettningsproblem. Där är ju som möjligen bekant vid det här laget problematiken något helt annat.

Men man kan göra det bästa av situationen ändå. Igår fick jag plötsligt för mig att en ny bra hjälm skulle hjälpa till att hålla värmen borta lite under cyklingen.

Så raskt iväg till min närmsta lokala cykelhandlare, Cykloteket, där jag tänkte inhandla en vit hjälm med mycket ventilation. Vitt stöter bort värme, svart suger åt sig. Det är sen gammalt. Min Rynkebyhjälm är svart. Den duger inte, tänkte jag.

Självklart finns det även andra lokala cykelhandlare, t.ex Outsport i Solna. (jag glömmer aldrig vänliga själar)

Det blev en Specialized S-works Prevail. Inte den billigaste hjälmen, men förhoppningsvis hjälper den mig lite på traven.

Vänligen notera att Mr Ego här förevisar korrekt 
instuckna glasögonskalmar.

Bilden symboliserar nämligen triathlon, 
inte vanlig lvg-cykling.

-Vad kostade den då, frågade hustrun misstänksamt när jag kom tillbaka.

- Åh, hrm, alltså, typ säkerhet måste få kosta lite, eller hur, och priset var väl ungefär som en handväska, sa jag försiktigtvis lite trevande.

- Jaha, inte mer, svarade hon.

Köpet var därmed godkänt utan att gå in på mera monetära detaljer. Jag drog en lättnadens suck.

Nu tänker jag undersöka triathlonmarknaden och se vad som finns i form av vita och kylande kläder för cyklingen och löpningen. Finns nedkylande vita armskydd har jag sett. Kan vara något också.

Kommer bli en dyr tävling det här, det kommer bli många N+1 på klädfronten. Bäst att se till att jag fullföljer loppet då.

Så därför gav jag mig ut på ett s.k brickpass idag. Först cykling under en halvtimme då jag körde några rejält tuffa korta intervaller och sen snabbt skobyte för att ge mig ut och lubba femkilometersrundan som blev en sexkilometersrunda. Jobbigt som attan, men förhoppningsvis nyttigt.

Bilden nedan visar Team Attack of the invisible rubber ducks under slutfasen av swimruntävlingen Rockman. Här har Sofia och Linda precis gått/sprungit uppför 4400 trappsteg. Misstänker att i morgon publicerar hon sin race report på sin blogg som du hittar HÄR.

De ser glada ut. I verkligen bonkade min kära dotter 

fullständigt i den här trappan och fick hjälp av Linda

som gav en hjälpande hand på ryggen sista biten upp.

(Foto: Jonas Demnert)

Thats all for today folks, i morgon vid lunch försöker hustrun och jag ge oss på en nystart på den uppskjutna semestern. Men man vet ju inte helt säkert.

Attack of the invisible rubber ducks

Tänkte inte skriva så mycket om mina prestationer idag. Idag håller jag mig i bakgrunden och berättar istället om Team Attack of the invisible rubber ducks.

Det teamnamnet kan man kalla ett rejält teamnamn. Medlemmarna i det teamet är min dotter tillika medarbetare Sofia och hennes kompis Linda Doktár. De kör swimruntävlingar lite här och var tillsammans och är ytterst lite sponsat av StockhholmsBuss. Ytters lite.

Team Attack of the invisible rubber ducks, dsv Sofia och Linda

Idag lördag kör de tävlingen Rockman i Norge. De kalkylerar med en tävlingstid på ca 10 timmar, löpning och simning.

HÄR kan du läsa Sofias pre race report. Föreslår att du läser det och jämför det med oss vanliga människor som styltar fram på små oskyldiga och platta 5 km-rundor.

Å andra sidan cyklar inte de här tjejerna och det gör ju både du och jag, och att cykla är MYCKET jobbigare och slitigare. Jag säger bara Vätternrundan. Jag säger bara Mälaren Runt. Jag säger bara Malmö-Paris. Så vi får lite perspektiv på galenskaperna.

Min son Marcus är lite moderat i sina utmaningar. Håller sig till golf och tennis i närområden hemma. Lagom jobbigt, men han är ruskigt bra i båda diciplinerna.

Jag är ohyggligt stolt över mina barn. Det är ju dom som format mig och inte tvärtom. Varför skulle jag annars utmana mig själv med det jag gör? Annars skulle jag säker legat på sofflocket och zappat tv hela kvällarna.

Min egen utmaning Pula känns lite mesig i jämförelse med Rockman, det måste jag nog säga, men den är tillräckligt svår för en gubbe som jag. Igår körde jag förresten ett cykelpass. Inte långt, men tog i för kung, fosterland och Drottning Silvia i alla uppförsbackar jag passerade.

Tangerade mitt PB i den branta backen bakom Statoil Järva krog. I övrigt körde jag lite kortare intervaller och körde bara med tung kadens. När jag kom hem var benen lite lagom möra.

Just nu matar Pula på med massa hetsande bilder inför loppet. Så för varje dag känner jag mig mer och mer laddad. Och mer och mer nervös.

Nu  bara typ 43 dagar kvar och plötsligt känner jag mig otränad. Skumt, jag som tränat mellan 25-30 pass i månaden sedan september förra året. Jag kan inte vara otränad.

Tror jag döper mig själv till Team The man who gave madness a face. Ytterst lite sponsat av StockholmsBuss.

 Här är starten i Pula. Här ska jag simma 1900 meter i en slags rundbana.

Ser läskigt ut. Blåser säkert jättehöga vågor också.

Numera går det inte en enda dag utan att jag tänker på den tävlingen. Och räknar ner. Känner mig som en liten pojke inför julafton. Och är allt annat än lugn.

Det går inget bra för mig nu

Jaaaaa, äntligen semester. Man blir ju så glad när det äntligen är dags.

Semester, yeahhhh, va kul!

Två härliga veckor i stugan i Trosa skärgård med början häromdagen, i tisdags, så fort som trafikledare Johnny kom till kontoret kl 10. Och dessutom en härlig cykling typ en 15-milare på onsdagen inte alltför långt från stugan tillsammans med Fredrikshofs Nacka/Värmdö-sektion. Superhärligt.

Johnny var nere i Berlin och tog över en buss från en av CykelTours cykelresor i Italien och kom hem på måndagen, därav semesterstart på tisdagen.

Hustrun och jag var förberedda. Väskorna packade, bara kylvarorna kvar att lägga i kylväskan. Cykeln rengjord och smord, våtdräkten snyggt och prydligt hoprullad. Personligen var jag redo för Trosa Training Camp, för min tanke var träning varje dag. Inte ligga på latsidan inte.

Klockan är 09:50 och jag ska börja packa bilen. Då ringer jourtelefonen.

-Tjena, de e Johnny. Kan nog inte komma, har fått feber inatt och dessutom spytt som en katt, stönade han fram.

Jaha, bara att meddela hustrun att semestern är skjuten på framtiden och knalla tillbaka till kontoret. Ett öde ställe.

 Sofia har dragit till Norge och ska tävla den helt vansinniga

swimruntävlingen Rockman.

Klicka på länken under bilden, då kommer du förstå att man måste vara lite halvcrazy för att ställa upp i den tävlingen. Respekt som fan till min dotter.

 Trafikledare Johnny sjuk

 Tommy har inte ens börjat än

Får trösta mig med lite kvällslektyr istället. Behöver tips hur jag ska toppa formen inför min i mina ögon halvcraziga utmaning HI i Pula.

Men det går bra med den träningen, tackar som frågar. Har simmat ow ett antal gånger nu, senast nästan 1500 meter igår. Bara bröstsim. Testade crawl men min träningskamarat svärson Jonas kom i kapp mig då, så bröstsim går både bättre och snabbare för mig.

Tyvärr kunde vi inte ta korrekt tid hur lång tid det tog att simma 1500 meter för vi fick stanna några gånger för Jonas fick kramp i vaderna lite då och då.

Men simningen känns bra trots allt. Går bättre och bättre så nu har jag rätt stora förhoppningar att kunna ta mig vidare till cykelavsnittet. Den delen är jag inte ett dugg orolig för.

Har förresten bestämt att jag hyr cykel i Pula istället för att ta med min egen. Verkar vara löjligt dyrt att ta med min egen på flyget, dessutom är risken överhängande att den inte kommer fram eftersom vi måste byta flygbolag vid mellanlandningen i Frankfurt.

Hade lite tur, de hade en kvar i rätt storlek. En Cube Peloton med en mix av Shimano 105 och Ultegra och med 11-32 bak och 50/34 fram. Låter helt okey för mig.

Ser ju sjukt snabb ut. Hoppas ryttaren kan hantera den bara

Egentligen inte orolig för löpdelen heller, även om jag redan nu vet att det bara kommer att vara tjockleken på mitt pannben den dagen, som kommer att avgöra om jag tar mig i mål eller inte. Herrejesus, jag har ju aldrig sprungit 22 km någon gång tidigare.

Men nån gång ska ju alltid vara den första. Sade han förhoppningsfullt.

Mest orolig är jag för värmen. Blir det för varmt kanske det är den som knäcker mig. Nä, skoja bara, inget ska få knäcka mig den dagen. Inget.

Köpte mig ett sexpack och testade LSD

Lördag
Träningsvilodag. På kvällen ville hustrun se en film, eller serie eller vad det nu var. Det ville inte jag. Så jag gav mig helt enkelt på ett cykelrengöringsprojekt. Bort med både kedja och kassett för rejäl rengöring och lite allmän puts på ramen.

Resultatet blev ju rätt okey.

Söndag
Det kostar att ligga på topp. Plötsligt var jag inte nöjd med min våtdräkt. Det är en allrounddräkt, dvs inte specialsydd för simning och allra minst för bröstsimning. För det är bröstsim som jag kommer att satsa på i Pula. Jag har helt enkelt lagt crawl på hyllan tillsvidare för det funkar inte alls för mig.

Har kollat in lite tips på jotjob och hittat en bra och snabb teknik. Verkligen superkul. Bröstsim är min grej, thats it. Har äntligen kommit till det tillståndet då jag liksom hamnar i min egen bubbla och jag bara simmar på och andningen känns naturlig och enkel. En skön känsla. Det var den jag letade efter, men aldrig hittade, i crawl. Men jag kommer fortsätta leta efter den även där. Efter Pula.

Det var ju det jag sa för några månader sedan, jag är den ende människan i hela Svealand som inte kunde lära sig simma crawl.

Så därför köpte jag en ny våtdräkt. Jag tyckte den jag valde var läcker, och dessutom, om man kisar lite när man kollar bilden kan man se en antydan till sexpack på magen. Värt varenda krona. Dessutom är den sydd så den passar även för bröstsimmare. En bonusgrej alltså.

Vet. Skitfånig bild. Som om jag hade svällande

biceps att visa upp. Men kolla magen, visst kan man

ana lite sexpack? Med lite fantasi i alla fall. Och om man kisar.

Dotter tillika medarbetare uttyckte förskräckt "-men duddy, det där är ju en swimrundräkt, nu måste du ju ställa upp i ett swimrunlopp också." Mmm, sa jag, men inte i år, men 2017 kanske. Vem vet.

Dräkten måste ju testas i skarpt läge såklart. Så därför begav sig Mr Ego och svärson Jonas till Edsvikens strand för att träningssimma. Svärson Jonas ska köra klassikern nästa år, så han måste i plurret och träna för att klara Vansbrodelen. Jonas satsar också på bröstsim.

Vid Edsvikens strand. Även Reka var lite sugen att bada. F´låt simma, menade jag,

Vackert så man blev tårögd. 

Eller om det var för att simglajjorna läckte.

Min nya våtis var superb, och så kul det var att simma i öppet vatten. Vi simmade 1100 meter. Det kändes fint och inte jättejobbigt. Ännu roligare var det att svärson Jonas hade lite bekymmer att hänga med mig.

Sist vi simmade tillsammande försvann han som en manlig Sara Sjöström mot horisonten. Idag hade han det tufft att matcha svärfarsan. Mellan dig och mig bara, jag simmade helt enkelt ifrån honom. Men berätta inte det för hans kompisar, det kan ju kanske upplevas lite skämmigt att bli frånsimmad av svärfarsan.

Plötsligt ser jag ett ljus i min simtunnel. Nu känner jag en stor förhoppning att klara simningens cut off-tid i Pula. Nu jäddrar ska jag träna simintervaller också, då blir man snabbare även på längre sträckor. Min framtid som bröstsimmare är utstakad.

Efter 200 meter stog en Paparazzi vid strandkanten och ville snacka lite. Klart man ställde upp på en intervju inför mitt stora Pulaäventyr.

Men att bara köra ett pass per dag är ju lite slött. Kommer du ihåg Dr Dengroths bevingade ord från filmen Yrrol?  "-Man får inte va slö, för då blir man dö".

Så därför begav jag mig om aftonen ut på en löptur, dags för att testa en dos LSD, Long Slow Distans,  alltså ett långpass i superlugnt tempo.

Me and my friend Skuggan. 

En pålitlig kompis som alltid hänger med.

14 km fick jag ihop. Rekordlångt för mig. Har aldrig i hela mitt liv sprungit så långt. Och om bara 49 dagar så ska jag springa 22 km. Hualigen.

Kan inte säga att det var en enkel match. Det funkade kanon fram till 11 km ungefär, då började benen stumna rätt rejält, men inte värre än att jag kunde fortsätta. Hade egentligen målet 15 km, men 14 kändes bra det också.

Note to myself. Funkar inget vidare att ha pulsband under långa pass. Svider rejält. Måste lösas på nåt sätt, för jag vill kunna hålla koll på pulsen.

Är det inte rumpan som blir sårig 

så är det bröstet.

I morgon blir det vilodag igen, för idag utsatte jag kroppen för en rätt tuff behandling. Men det var kul, helt enkelt skitkul, och det är huvudsaken. Särskilt kul att jag verkar ha hittat simningen, även om det är bröstsim och inte crawl.

Backar, backar, bara backar. Och ett Strava-PB.

Kommer du ihåg det jag skrev häromdagen? Att jag inte kände mig sugen på att cykla.

Idag bestämde jag mig för att testa om jag tröttat på cykling eller inte.

Iklädde mig neutral uniform, hällde i mig en energibomb och kände mig oövervinnerlig. Bara Contador och Froom skulle kunna spöa mig idag, för idag tänkte jag köra backar, bara backar.

Efter bara 50 meter fick jag en slags lyckokänsla i kroppen. Jag hade inte tappat lusten, det var skithärligt. Fartvinden smekte mina kinder och jag for fram i en jäddrans fart. Kom på att jag måste tagga ner och köra lite lugn uppvärmning innan jag slog på turbon.

Började leka Tour de France och jag utmanade just herrarna Contador och Froom.

Nämen kolla överarmarna. Tillbaka till gymmet gubbjävel.

Rundade Edsviken borta vid Edsbergs Slott i god fart och tog Landsnoravägen och backen upp mot Bergendal. För mig en jobbig och sugande backe, men ingenting för Contador och Froom. De drog ifrån mig lätt. Mjölksyran sprutade ur låren och luften tog nästan slut i lungorna. Men strunt samma, här skulle köras.

Kopplade in turbon och körde, ja i princip i överljudsfart faktiskt. Inte ens en höghastighetskamera hann registrera min framfart.

Rullade nerför på andra sidan, vände och körde tillbaka upp igen och sedan järnet tillbaka runt Edsviken till Strandvägen. En lång raka som avslutas med en 90-graderssväng och en hyfsat brant liten trevlig backe uppåt. Hela den sträckan är ett Stravasegment. Inte så lång, typ 1,4 km, men ändå.

La mig i bocken och tänkte att nu jäddrar ska här slås rekord. Det var liksom en sån dag idag. Contador och Froom lyckades inte hålla mitt bakhjul på platten och tamigfan om jag inte fick ett PB på hela den sträckan. Det var häftigt. Försprånget till Contador och Froom blev så stort så de hann inte ikapp till målet uppe på toppen. Synd för dom.

Sen tog det en stund innan pulsen gick ner till nomalnivå och när det var gjort så körde jag ännu några korta men skarpa knäppor i mitt absoluta backmax.  Då hade Contador och Froom redan lagt av, det orkade inte mer sa dom.

Inga jättebackar, men tillräckligt branta för att

det ska kännas rejält i lår och lungor.

Nu är jag hemma igen och det värker så jäkla skönt i låren och en härlig känsla strömmar genom min kropp. Fan va kul det var att cykla igen.

En annan grej är också kul. Min kära hustru har lite konstnärsådra i sig. Hon ritar  lite ibland och tycker det är kul att färglägga bilder. Idag kom hon hem med den här boken med massa roliga cyklar att färglägga. Det smittar av sig i familjen trots allt. Men att få henne att sätta sig på en riktig cykel, nä, se det kommer aldrig att hända, tro mig.

Det är riskabelt med vilovecka

Jag gillar inte viloveckor. Jo, jag gillar dom för det är skönt att bara softa och glida runt liksom. Men jag har ett mindre h-e att starta om igen. Latheten slår lätt klorna i mig.

Skulle löptränat igår, men gräset i gräsmattan hade blivit lite för högt under Pariscyklingen, så jag tog ett varv med gräsklipparen och när jag var klar med det så orkade/hade jag inte lust att ge mig ut att springa.

Där fick jag minuspoäng av mig själv. Fan va dåligt av mig. Skämmes. Men du ser, latheten slår till blixtsnabbt.

Så därför satte jag klockan att ringa kl 06 idag för att jag skulle hänga på låset till simhallen och köra lite simteknik och kanske ett antal vändor distans.

Kom dit precis när de öpppnade. Åh, vad lite folk, vad skönt, tänkte jag. Bytte om, duschade och knallade in i simhallen.

Ridå. En tom bassäng.

Det var i alla fall inte trångt

Jaha, här gäller avancerad problemlösning, tänkte jag positivt. Jag går in på gymmet och kör ett pass där istället. Då kom jag på att jag hade Foppatofflor och fel byxor och fel tröja så det liksom sket sig även där.

In i bilen och hem, nu var jag en smula förbannad, ska det vara så jävla svårt att få till ett träningspass?

Jag rusade in utan att säga något, en förvånad hustru tittade upp från frukostbordet och undrade vad det var för tornado som ångade runt i huset och rev bland väskor, träningskläder, pulsklockor, skor och hörlurar.

Måste träna, stönade jag fram lite stressat och gav mig iväg ut utan att pussa hustrun.

Premiär för mina nyinköpta löpardojor av märket Brooks. De väger hela 124 gram mindre än mina förra. Och min egen vikt minskade med 3 kg under Parisveckan. Jag håller på att tyna bort, min vikt är numera blygsamma 0,49 kg per centimeter kroppslängd.

Oj vad de nya skorna levererade. Sprang min vanliga testrunda på 5,3 km. Och vet du, nytt PB på den sträckan. Inte nog med det, på rundan hade jag mitt lägsta pulssnitt ever på den rundan. Betyder det att jag är vältränad? Jo, så är det nog. Döhäftigt. A ja ba, woop woop liksom. Yeaaahhh.! 

Men en sak oroade mig lite, när jag tänkte cykling som alternativ kände jag ingen lust till det. Kändes konstigt, har jag bränt cykellusten? Måste nog ta ett cykelpass ikväll för att känna efter ordentligt.

Om jag vaknar i rätt tid i morgon kör jag ett morgonpass i Huvudstabadet. Där borde det finnas vatten i alla fall.

Highway to Hell. På den vägen är jag nu.

Sorgligt. Sommaren närmar sig sitt slut känns det som. Vätternrundan är över, Pariscyklingen är över, de stora sommaräventyren på något sätt.

Båda har upptagit en stor del av min vardag när det gäller träning och mental fokusering. Jag är jättenöjd över mina insatser i båda rejsen, särskilt Pariscyklingen. Kändes betydligt lättare och bättre än förra året, även om jag fick kliva av och promenera i några för mig överjävligt branta backar. Men några monster från förra året spöade jag i alla fall. Det kändes bra.

Men nu är det andra saker som gäller. I lördags började jag fokuserad träning på den halva Ironman i september som jag anmält mig till. Fast det vet du ju redan.

Nu har jag växlat tillbaka till den vägen igen efter det stora cykeläventyret Paris. The Road To Pula.

Fast det känns mer som Highway to Hell. Gubbrock, yeaah, du måste klicka på länken och studsa med en stund.

Men trots en veckas träningsuppehåll känns kroppen ännu en smula sliten. Kanske för att jag inte tränat på en vecka. Hoppas att det är det som är skälet och inte någon trist infektion.

I lördags genomförde jag ett test med ow-simning. Ca 1200 meter i Östersjön utanför Trosa. Simmade mest bröstsim men la även in crawl så mycket som jag mäktade med. Jag tycker crawl är jobbigt, bröstsimmet har liksom kommit med modersmjölken så det simsättet känns mer naturligt för mig. Men det är ett långsamt simsätt.

Det är så långsamt så den tiden jag simmade de 1200 metrarna på omräknat till HI-sträckan ligger precis på cut off-tiden och det är för snålt. Jag måste bli snabbare. Alltså måste jag sannolikt crawla längre sträckor och "vila" upp mig då och då med bröstsim.

Ska jag vara ärlig, och det ska man ju, så känns Pula just nu mer som en kommande skräckupplevelse än njutning. Jag är skitskraj att jag inte ska klara simningen, för gör jag inte det är ju tävlingen över. Det får bara inte ske.

Tänkaren. Hur i h-e ska jag kunna simma 

1900 meter på max 70 minuter. Det blir en strid på kniven.

När Marcus, min son som rodde bredvid i följebåt, sa att när jag crawlade så fick han ro för att hänga med, med bröstsim så kunde han lätt bara glida med.

Mycket coolare att visa en film där jag crawlar

och inte bröstsimmar

Som publik hade jag barnbarnen, här Albin som fyller 12 år i morgon.

Albin tycker min cykelbränna är tuff

Nu tänkte jag försöka mig på att simma minst tre gånger i veckan. Men jag behöver även löpträna, så det kommer jag också att göra, om inte varje dag, så i vart fall varannan dag. Intervaller varvat med lite distans.

Cyklingen är jag minst orolig för, den sitter numera i ryggraden, men självklart kommer jag att köra cykelträning också. Backar och intervaller står för huvuddelen av den träningen.

Visst ja, jobbet har jag ju också att tänka på. Och gräsmattan.  Alltid är det något som ska förstöra träningen.

Ett mycket svårt beslut

Nästan en vecka har gått sedan Parisäventyret tog slut. Nu ska jag redogöra för min träning sedan dess:











Just så, inte ett enda pass har jag genomfört. En planerad vila. Min kropp behövde definitivt en rejäl tid för återhämting. Att cykla till Paris är en oerhörd påfrestning på kroppen, särskilt på en kropp som snart ska pensioneras. Visserligen en vältränad sådan, men ändå, det är slitigt.

Men jag längtar som f** att börja röra mig igen. Men cykeln lär få stå några dagar till så sårskorporna på rumpan trillar bort av sig själva. Jo, så illa var det, det blev öppna sår redan under andra etappen.

Inte jättemånga som läser det här har cyklat till Paris och därför inte vet hur det känns. Däremot har rätt många en relation till Vätternrundan.

Tänk dig att varje dag i en vecka starta varje morgon kl 08 och cykla till typ Karlsborg. Vissa dagar några mil längre, några dagar lite kortare. Oavsett väder och vind. Sen äta, vårda cykeln, tvätta kläder, sova och så upp i sadeln igen och vara startklar kl 08 morgon därpå.

De första tre dagarna i grym motvind, de sista dagarna över jätteberg, med som värst 2350 höjdmeter på en etapp. Totalt närmare 10000 höjdmeter under veckan.

Inte undra på att våra läkare fick åka och fylla på lagret av Alvedon och Voltaren efter några dagar.

Om du tänker dig en sån cykling kanske du får en aning om hur det känns i kroppen när vi väl nådde Paris. Men jag är säker på att du även förstår den oerhörda lyckokänslan att ha klarat det. Den är obeskrivlig och nästan vanebildande.

Beroendeframkallande, sa vår kapten Jonas. Som omedelbart tackade ja när han fick frågan från Team Rynkeby om han ville vara kapten även 2017 för Team Stockholm. Grattis till det teamet säger jag. Jonas är i mina ögon en suverän kapten.

Men nu är det över. Nu återstår bara det otroligt svåra beslutet om jag ska göra det igen 2017. Om jag blir antagen alltså.

Glömde berätta en grej tidigare. Vid näst sista middagen, efter den där härligt vidriga långa cyklingen, fick jag Tumme-upp-priset.

Jag blev glad för utmärkelsen, jag blev faktiskt det trots att jag

ser en smula förbryllad ut. Beror på beslutsångest om nästa

års deltagande. Men vänta, tänk om riktningen av tummen

är ett tecken på hur jag ska göra? Scary thing.

Juryn bestog av vice kapten Elin och hon beslutade enhälligt att jag skulle få utmärkelsen.

Motiveringen var två:

A/ att jag smällde ända in i kaklet näst sista dagen.

B/ för förtjänstfull insats i mitten av klungan under hela rejset.

Jag vill så gärna göra det här en gång till för hela projektet är så obeskrivligt kul, men kanske finns det annat att göra istället? Men vad? Får ägna några veckor att fundera klart, sista ansökningsdagen är 18/8.

Om du vill söka gör du det HÄR. Det finns många team att söka till lite varstans i landet.

I morgon börjar min hårdträning igen. Nästa delmål är Mälaren Runt, 32 mil den 13/8. Andra delmålet är Roslagshösten 28/8.

Båda loppet är superroliga. Anmäld dig du också. HÄR för MR och HÄR för RH.

Sen är det dags att tokfokusera på säsongens huvudmål, att klara en Halv ironman 18/9. Jag darrar redan, bara jag tänker på det.

Till Paris. Lördag. MÅLET ÄR NÅTT

Tamigfan, jag gjorde det en gång till. Helt otroligt. Jag har cyklat till Paris ännu en gång.

Det blev ett himla regelbryteri med att lyfta cykeln över hvududet,

det får man inte göra enligt reglerna.

Men lyckligtvis finns en ny regel som ger Rynkebycyklister

som cyklat till Paris dispens.

Sovmorgon. Avcykling kl 0930. Bara sju mil kvar in till Paris. En jäddrans tur att det inte var längre, kroppen min var ju rätt sliten från gårdagen. Men jag kände mig ändå i fin form.

Lite fakta. Av alla 28 cyklister var det bara 4 st som inte käkade Voltaren, Alvedon och liknande under turen. Kroppar blev slitna, ben, axlar, lår, knän, ryggar, ja allt som kan värka värkte lite här och var på folk.

Egentligen var vi då fem st, mitt Alvedonintag berodde på att jag hade ont i röven på grund av skavsår. Lite märkligt, jag har haft mina Rynkebybyxor, vi fick två var, sedan 1:a april och tyckt de varit suveräna. Inga skavsår alls, inte ens under misärrundan runt Vättern.

Så får jag jätteskavsår första dagen till Paris. Jättesår. Öppna sår. Ett på varje skinka. Ett rent helvete att sitta ner. Jag är nog den i teamet som stått upp och cyklat längst av alla.

Men sånt kan man ju inte träna bort. Men, och det är hit jag vill komma. Inte en enda smärta har uppkommit i min kropp under hela resan. Supernöjd att jag tränat så bra så kroppen höll för påfrestningen.

Klart man känner sig nöjd med en kropp som håller

Viktigt med rena cyklar. Det anbefalldes cykel- och materialvård

innan vi startade

 Lotta

 Sandra

 Teamets ekonomichef Patrik

Coreteam samlar in rumscyklar övervakade av Eva

Som vanligt en morgonbriefing inför sista etappen

Sen var det dags att ge oss iväg till slutmålet Paris. Ingen brådska, vi hade gott om tid. Draglaget var sugna på att komma extra tidigt så de brände iväg ibland lite onödigt fort. Tyckte jag och många fler. De flesta var inställda på en relativ lugn tur och blev lite förvånade när vi brände på.

But no danger on the roof, ingen gnällde officiellt, så vi tuffade på och i sanningens namn så lugnade draglaget ner sig lite efter en stund.

Fler än jag som tar selfies. Här är det Lars. 

Och jag råkade hamna på samma bild

Vi cyklade först genom fina landskap och ju närmre Paris vi kom desto fler förorter cyklade vi igenom.

 I en av förorterna tog det stopp för kapten Jonas. Framhjulspunka.

Jag stannade och hjälpte till. Och dokumenterade såklart.

Öronsnäcksgänget

Den här bilden för inte historien framåt, men jag tycker

det är en cool selfie. Killen bakom glasögonen är Jörgen.

Paris hade utlyst en tyst minut kl 12:00 för offren i Nice och självklart deltog vi i den stunden med att stå på led efter kanten. Vi hade även valt att ha sorgband på våra armar och att inte cykla in i Paris med ballonger, flaggor och liknande. Flera andra team tog samma beslut.

 Ett fint sätt att delta i den tysta minut Parisarna hade utlyst

Vi nådde till slut samlingsplatsen där alla 37 lag med nästan 1500 cyklister skulle samlas innan den gemensamma incyklingen till Paris.

Många cyklar och cyklister på samma ställe

Kl 14 startade processionen genom Paris. En mäktig upplevelse som är svår att fånga på bild. Det enda man såg både framför sig och bakom sig, var en enda lång gul orm. Det var stopp och start mest hela tiden, som en vanlig bilkö, om du förstår vad jag menar.

Kul men kanske lite onödigt lång, det tog 1,5 timmar.

Av 37 team fick vi vara bland de sista teamen i processionen.

Vid framkomsten till samlingsplatsen väntade tusentals vänner, bekanta och släktingar. Ja alltså, inte mina, utan sammanlagt för alla teamen.

Vårt fantastiska coreteam hade dukat upp ett festbord utan dess like till oss.

Världsklass. Ingen i teamet fattade hur vårt coreteam kunde

fixa alla dessa läckerheter.

 Jag och min kompis Tina från Fredrikshofs CK firade att vi båda

cyklat till Paris. Inte bara en gång, utan två.

Tina cyklade med Team Täby och hon spöade mig inte uppför

Mur de Huy i år som hon gjorde 2015. Detaljer varför är oviktiga.

Självklart avslutade vi det hela med att ta en gruppbild av teamet. Då händer det. Det som Doctor Gabriella inte hade en aning om i går, som jag skrev om i förra blogginlägget.

Plötsligt går Ludwig ner på knä och under stort jubel 

friar till vår doktor Gabriella.

Bella svarade lyckligtvis ja på Luddes fråga

När alla gädjetårar torkat så cyklade vi iväg till hotellet strax utanför city. Vi lastade våra cyklar på lastbilen som fraktar de tillbaka till Sverige. Sen var det dags att göra oss i ordning för kvällens avslutningsmiddag.

Där fick jag en medalj som jag värderar väldigt högt. Markus Abler, som tillsammans med sin pappa just genomfört cyklingen tillsammans till Paris höll ett väldigt fint tal till sin pappa.

Sen delade han även ut tre privata medaljer till några i teamet varav jag fick en. Marcus motiverade min medalj på ett otroligt rörande och vänligt vis. Kommer inte ihåg allt han sa, jo det gör jag, men slutsatsen jag drog var att jag trots allt verkar vara en rätt schysst gubbe. Tack snälla Marcus, medaljen, eller snarare motiveringen till den, betyder mer än du tror. Jag känner mig stolt över det du sa. Fast jag tror du överdrev en smula.

Även Carolin delade ut en medalj till alla i teamet. Tack Carolin, ett jättefint minne

Team Rynkeby Stockholm 2016.

Nu återstår bara en sak. Att ta det svåra beslutet om jag vill vara med även 2017. Är nämligen inte säker på om jag vill eller inte. Det är en fantastisk upplevelse, men som tar både tid och energi. Vi får se hur det blir, jag funderar lite till helt enkelt.

Hoppas jag lyckats förmedla hur fantastiskt det är att var med i Team Rynkeby. HÄR kan du fylla i din ansökan till 2017 år team. Tänk om vi ses i Paris 2017, det vore väl kul.

Till sista, min allra sista selfie med team 2016. Tack alla, ingen nämnd, ingen glömd, vi har haft ett helt fantastiskt år tillsammans och som alltid kommer att finnas i min minnesbank.

PS, jag lider idag av separationsångest.

Här hittar du de tidigare dagarna:

Dag 1 lördag
Dag 2 söndag
Dag 3 måndag
Dag 4 tisdag
Dag 5 onsdag
Dag 6 torsdag

Dag 7 fredag