Den här hösten finns inte de passen kvar, så vi måste hitta på något själva. Det blev löpning. Då trädde min PT 2, min arbetskamrat tillika dotter in som instruktör. Som medhjälpare har hon Reka, som kör intervaller med sig själv. Lilla Reka kör stenhårt i 100 meter, tvärvänder, kommer tillbaka och kollar att vi hänger med, tvärvänder igen och kör i hundraåtti nästa 100 meter, vänder om osv osv hela passet. Sicket energiknippe.
Vi sprang i exakt 30 minuter utan att stanna. I mitt tempo. I ihållande regn. För sånt får man inte vika ner sig för, det får man inte.
För Sofia är det ett löjligt långsamt tempo. Men jag hävdade stenhårt "fart efter kamrat" och "alla ska med". Reka fattade ingenting av det utan körde sitt eget träningsprogram.
Hursomhelst, det kändes kalasbra att springa och nu ska vi köra löppass varje onsdagslunch framöver. Måste ju komma i bra löparform inför Stockholm Tunnel Run i november.
Så nu har jag PT-Tommy, PT2-Sofia och på lördag inträder "Monster-Lars" in i mitt liv som en tredje tränare. Det här är Lars:
Bilden har jag snott från Team Rynkeby
Namnet Monster-Lars nämndes nog aldrig, men i min värld växte han till en sådan när vår Kapten Patrik beskrev honom lite lagom kärleksfullt.
Gårdagen avslutade jag med en tennismatch i dubbelligan. 4-4. Men du vet, som vanligt, jag och min partner borde vunnit, hade bara ren och skär otur.
Idag hade jag tänkt starta dagen med ett kort och effektivt pass på gymmet, men jag vek ner mig. Orkade inte rulla ur sängen. Men i morgon, då jävlar blir det ett lunchpass på gymmet. Kommer inte att vika ner mig då.