Igår med jämna mellanrum gjorde vi sit-ups på kontoret. Idag under hela dagen med jämna mellanrum blir det armhävningar.
Känner att jag måste få ihop en träningsplan nu. Måste få in tennis en gång i veckan, och så måste jag få in löpträning också, har ju även Stockholm Tunnel Run 10 km i november som ett delmål. Cykelträning har ju också sin självklara plats. Får heller inte glömma specialträningen inför den traditionella skidresan i slutet av februari.
Tror det är viktigt med en nedskriven träningsplan. Annars finns risken att man slarvar. Ungefär som träningsgurun Paolo Roberto säger, -"tränar man bara när man har lust, eller när solen skiner, då blir det inte många pass."
Men det viktigaste idag var trots allt förhandlingen med chefen, dvs mig själv, om sponsorbidrag nu när jag ska cykla ända till Paris.
Förhandlingen försvårades av att jag så att säga sitter på två stolar i det här fallet.
Jag gick stenhårt ut med att få min lön höjd med 35 % pga ökade levnadsomkostnader pga min cykelutmaning.
Jag sa tvärnej. Finns inget utrymme i lönepotten för det.
Då strandade förhandlingarna, sen åt vi lunch tillsammans, och återupptog samtalet under eftermiddagen.
Jag föreslog då att jag får ledigt varje tisdagseftermiddag för att ägna mig åt fysisk träning.
Jag tyckte det var bra, så jag sa okey till det.
Jag fick då lite självförtroende så jag sa att det var ju bra, tack för det, men inget löneavdrag, det accepterar jag inte.
Inte okey, sa jag, då får du allt jobba igen lite på kvällen, så står jag för mellanskillnaden, det är mitt sista bud.
Its a deal, sa jag, och sen skakade vi hand på det.
Så nu har jag en sponsor inför min stora cykelsatsning mot Paris och ingår nu i StockholmsBuss Sports Team. Tack StockholmsBuss.