Roslagshösten. Rapport från Team Mellanmjölk

Ibland vill jag inte vara som andra. Ibland vill jag vara som andra. Ibland är jag som andra. Ibland är jag inte som andra.

På Roslagshösten ville jag inte köra med vare sig Latte Audax, Mellangruppen eller Snabbgruppen.

Enligt min ringa erfarenhet slutar alltid rundorna med att hastigheten ligger i de övre spannen. Kändes tufft för mig i mellangruppen, jag ville njuta av loppet och inte köra slut på mig själv. Så då lyckades jag värva ihop tre andra som ville köra i "lagom" tempo, alltså någonstans mittemellan lugna/Audax och mellangruppen. Ett slags mellanmjölk alltså i, häradet kring 27 km/tim.

Därav skapades loppets coolaste gäng, Team Mellanmjölk, Tina, Göran,Lena och Gunnar.

Här ses vi åka igenom startbågen. Bara 13,5 mil kvar.

Jäklar vad bra vi cyklade. Körde lagtempo superdiciplinerat genom hela loppet.

Vi hojade på i bra tempo och de första 8 milen snittade på nästan 29. Lite för fort. Det skulle ha ett pris visade det sig.

Vi depå Malmen efter 78 km kändes allt bra och nu var det ju bara ynka 6 mil kvar. Upp på hojarna igen efter lite vila och intag av banan, bulle, saltgurka och energidryck

Plötsligt blev vägarna väldigt knixiga med backe upp och backe ner. Rätt påfrestande och nu började min cykeldator oroväckande ofta varna för hög pulsnivå. Jag började helt enkelt krokna, och fick kämpa som en tok för att hänga med. Visserligen dämpade mina kamrater tempot, men jag fick ändå kämpa. Låg nu rätt  konstant på närmare 90 % av min maxpuls. Knappast farligt, men jääääävligt jobbigt under så lång tid.

Till slut dök depå Markim upp. Med mer energi och faktiskt även godis. Någon var mer godisbenägen än andra. Inga namn, men det var inte jag.

Teamet hittade en stol som Farbror Göran kunde sitta på och pusta ut lite.

De övriga så väldigt pigga ut.

Efter några minuter började vi trampa de sista 1,5 milen in till mål. Vi bestämde då att jag skulle ligga först och hålla ett tempo som kändes bra för mig. Någon slags nedärvd stolthet vaknade till liv och jag ville inte vika ner mig helt så jag försökte hålla ett så högt tempo jag kunde, och det gick rätt hyfsat. De sista 1,5 milen gick i varje fall inte långsammare än de senaste milen. Ibland är det skönt att ligga först och helt bestämma farten.

Mina kompisar bakom var inte ledsna för det, för de började plötsligt sjunga Evert Taubevisor. Musik under arbetet liksom. Jag kunde några av visorna men orkade inte sjunga med. Tänkte att de sjöng för mig eftersom jag denna dag fyllde år. Fast det visste de inte då.

Glada och stolta gick vi i mål och fick medaljer för prestationen. Vi höll vår race plan perfekt, snitthastigheten blev 27,1 km/tim. Ett kul lopp, men som vanligt, på slutet var jag usel på att löpande dricka/äta energi. Fan att jag aldrig lär mig. Men nästa lopp, då jävlar....

Det var trots allt tur att vi firande min födelsedag dagen före, på lördagen, å andra sidan var det kanske tårtorna som gjorde mig en smula trött på slutet av loppet.

Här på bilden, från lördagens tårtkalas, har jag på mig en avslöjande tröja och den unga undersköna kvinnan som sitter bredvid är min syster som är några år äldre än mig. Det kan man inte se, därför nämner jag det.