Jag vill också så här direkt säga att den här turen, för att övergå till det lite tuffare engelska uttrycket, blev My Best Ride. Ever. Ungefär som att hela säsongens träning och cykling nu gav full utdelning.
Ander Johansson, från Fredrikshofs Nacka/Värmdösektion, hade kallat till säsongavslutning med att köra Tour Dilittante i Sörmland. 12,5 mil. Annonserat tempo 28-30 km/tim, men justerades senare ner till 28-29.
Alla cyklister vet nu att det 99,9 gånger av 100, betyder att slutsnittet på ett annonserat intervall blir den högsta siffran. Så även denna gång skulle det visa sig.
Ingen aning om vad Dilittante betyder, men strunt samma, jag hängde på ändå. Visserligen har jag hittills aldrig klarat en så lång tur med så hög snitthastighet, men man får ju inte fega ur.
Inte mindre än 17 glada, supertrevliga, vältränade, förväntansfulla och inte minst ohyggligt snygga cyklister samlades strax före kl 9 vid Turinge kyrka. En kall och disigt morgon. Men det skulle bli bättre.
Här genomgång och förmaningar av Mäster Anders inför turen
Prick kl 9 bar det iväg. Med mina mått mätt i en hiskelig fart. De första fyra milen snittade vi runt 30 för att den femte milen öka tempot till nästan 32. Men PG hängde med. I princip utan problem.
Lite kul med cykling på två led. Känns ungefär som en speed dating. Man kan prata, om man orkar, några minuter med parkamraten innan man måste hasta iväg till nästa.
Sen bidde det lunch vid Sillekrog och på deras lite halvtrista vägkrog. Här följer bilder på oss alla.
Ingen rast ingen ro. Upp på stålhästarna igen och tillbaka de sex milen mot Turinge. Gick fortsatt bra för mig, men så kom så småningom den lilla enerigisvackan. Den kom på en liten smal och krokig väg. Mötte en del bilar och det blev en hel del dragspel i gruppen.
Sånt är uberjobbigt, och det var uberjobbigt, särskilt som jag hade oturen att just då ligga långt bak i klungan och då blir det stundtals ett fasligt sjå att komma ikapp igen. Men det gick trots allt finfint, även om låren brände och pulsen gick upp, men så fort tillfälle gavs hällde jag i mig energidryck och energigel med koffeintillskott. Säger bara det, gel med koffein Is The Shit. En riktig energibomb. Synd bara att jag upptäckte det i slutet av säsongen.
Så kom vi till sist fram till Turinge och min första spontana tanke var, "va, nä, är vi redan klara?"
Enligt min dator blev det slutgiltiga fartsnittet 28,9, men en annan hade 29,3. Jag tycker vi tar 29,3 som det officiella rullsnittet på den här turen. Som vanligt alltså, högre än utannonserat.
Vi avslutade med sedvanlig fika på ett jättemysigt café. Personligen firade jag den superhärliga turen med kaffe plus vaniljglass med chokladsås. Smarrigt.
Foto: Gerry Askefalk
Nedanstående bild kommer jag att spara i minnet och plocka fram i vintermörkret och komma ihåg hur härligt det ibland kan vara med cykling.
För att få fram den här fina bilden måste de två bildskönaste cyklisterna plockas fram. Självklart, eller hur. Lilla jag är fotomodellen till vänster. Dessvärre vet jag inte namnet på min fotomodellkollega till höger. Men minst lika stilig tycker jag han är. Kan tyvärr inte avslöja modellgaget, det är top secret, men vi kommer att få royalty när bilden säljs worldwide.
Foto: Gerry Askefalk
Fasicken, vilken härlig och kul tur det här var. Nästan som kultur.