Dag 1. Rostock-Uelzten. Nordens största samling av ventilhattar

Vilken härlig dag att vakna till. Första riktiga cyklingsdagen till Paris. Bra väder, sol, en lagom temperatur och knappt någon vind

Du vet väl, först en god och stärkande frulle.

 Det här, det får nog betraktas som min favvofrullle

Dagens etapp skulle bestå av 21,5 mil cykling och rätt blygsam höjdskillnad, ca 850 meter. En relativt enkel och lätt cykling.

Jag tror Tina missförstod det där med lätt cykling.

 Coreteams-Ludde alltid glad och inspirerande.

Klart man vill vara polare med honom.

Sen bar det iväg igen. Fina härliga vägar. Och vet du, bilisterna är otroligt snälla. När de kör om håller de så långt till vänster att de nästan kör i diket. Det är respekt det.

Du kanske tror det är raka spåret till Paris. Nejdå, alla  former av hinder kan dyka upp.

 Ett rödljus bara lite sådär dök plötsligt upp.

 En bro öppnas lite plötsligt och hindrar vår framfart

En väg tar plötsligt slut och vi fick promenera över ett slags vägdike

på tvärsan.

De där plankorna var extremt tunna och svajade

betänkligt när Mr Ego á 100 kg gick över.

 Efter ca 5 mil dags för första depåstoppet där vårt coreteam hade bullar upp med allehanda läckerheter.

Det var där det började. Plötsligt sitter det såna där förbenade ventilhattar på mina hjul. Igen. Men okey, av med dom, ingen big deal. Men jag är dom på spåren, de små gossarna som roar sig med detta tilltag. För det är gossar som gör det här, tjejer gör inte sånt.

Men va fan, det är ju skämmigt att ha ventilhattar.

Efter exakt 15 minuter upp på hojarna och iväg igen. Det råder militärisk diciplin vid våra stopp. 15 minuter. Sitter man inte på cykeln då blir man frånåkt och får jaga ikapp.

 Helt underbart när lunchdepån plötsligt dyker upp från ingenstans. 30 minuter, varken mer eller mindre.

Nu började det eskalera, nya ventilhattar på mina hjul när jag ska cykla iväg. Man får inte cykla med ventilhattar. Det är sen gammalt. Nu började huliganerna bli lite sofistikerade. Plötsligt sitter nu också de där icke godkända ventilmuttrarna påskruvade också. Man får inte cykla med ventilmuttrar, det är sen gammalt.

En usel bild, men det är ändå ett bevismaterial

mot ventilmutterhuliganerna

Sådär håller dom på, de hittills okända cykelhuliganerna. Vid varje stopp sitter nu ventilhattar och ventilmuttrar på mina hjul.

Innan vi nått Paris kommer jag ha Nordens största privata samling av ventilhattar.

Efter 22 härliga mil kom vi till hotellet i Uelzen. Där blev det sedvanligt mingel och intag av allehanda nyttiga drycker och tilltugg.

 Ser en smula ekivokt ut, men det är Louise som bryter 

tillbaka ryggen på Mats. Tror jag. Är det något

annat vill jag inte veta vad.

Jag tror nästan att det idag var min enklaste och lättaste 22-milare. Merparten av dagen låg jag i pulszon 2. Superskönt.

Men icke förty, ett stiligt KOM belönades jag med. Vettefan hur det gick till, men Strava tyckte jag var värd det. Plus en hel massa PR, det här var ju ändå tredje gången jag är med och cyklar den här sträckan. Har ju sagt förut att det här teamet är det vassaste jag cyklat med i Rynkeby.

Som sagt, ett härligt soligt väder bättrade på min cykelbränna en smula. Men livet är inte enbart lattjolajban med cykling med fika och luncher. Nejdå, det är hårt arbete också. Man får minsann tvätta sina egna kläder när vi kommer till hotellen.

Nästan en nakenchock. Men kolla den knivskarpa

linjen på låren. Stiligt.

Vi avslutade dagen med gemensam middag på hotellet och kapten Jonas Södergren berättade då att han inte kommer att vara kapten för teamet 2018.

Istället presenterade han den nya kaptenen som tar över skutan nästa år. Hon, det är faktiskt en hon, på tiden tycker jag, heter Satu Andersson. Det är humor när jag skriver att hon tar över skutan, för hon är i det civila VD för Birka cruises.

Hursomhelst, nästa års Team Rynkeby Stockholm kommer att bli ett legendariskt bra team, så passa på och sök. Du kommer garanterat inte att ångra dig.

Well, thats all for today, hörs i morrn.