Men idag gick det inte längre. Kände bara en plötslig och oemotståndlig längtan att få trampa igång benen lite på cykeln.
Så jag lånade Team Rynkebys snabbaste cykel. Den innehas av en kille i teamet som heter Jonas L. En ruggigt stark cyklist som nu innehar TRS-rekordet uppför Mur de Huy.
Äntligen får jag ha mina skönaste brallor
Jonas är exakt lika lång som jag, och jag förvarar hans cykel tills han kommer hem från sin semester.
Alltså själva cykeln är ju såklart som alla andra Rynkebyhojar, bara lite större än de flesta, men två storlekar mindre än min egen, så jag ville prova den storleken med Jonas tillstånd.
Kändes kalasbra, så nästa hoj jag köper blir nog i den storleken.
Jag cyklade dessutom naken. Nä nä, inga fantasier nu, jag menar att jag cyklade utan wattmätare, utan hastighetsmätare, utan kadensmätare, utan pulsmätare. Hade ingen aning om någonting, jag bara trampade. Det var på något sätt rätt skönt.
Varför då, frågar du dig säkert intresserad. Saken är den att jag glömde min nya Garmin 1000 i Paris. Klantigt, klumpigt, slarvigt, men det är som det är. Hoppas någon får glädje och nytta med den.
Turligt nog har jag en drulleförsäkring så efter ett samtal med försäkringsbolaget kan jag nu kvittera ut en ny mot självrisken 1500 hårt beskattade kronor.
Min tanke var en lugn runda runt Edsviken, 22 km, bara för att komma igång. Men efter bara några kilometrar kändes det så bra så jag ökade tempot lite till. Och sen lite till. Och när backarna kom tryckte jag på så mycket jag orkade. Bara för att benen kändes som två atomkraftverk.
Den enda tid jag tog var att kolla min vanliga armbandsklocka när jag startade och när jag kom tillbaka. Visade sig att jag fullkomligt krossade mitt tidigare rekord på den här rundan. Vi snackar här runt 10-15 % snabbare. Det är banne mig inte dåligt.
Men eftersom den nu inte blev registrerad på Strava så har det väl inte hänt kan jag tänka. Så vi säger att det är ett inofficiellt rekord.
Har jag nämnt det, jag ska cykla till Paris med Team Rynkeby även 2018, då för fjärde gången. Vet, det är på gränsen till halvgalet, men hela projektet är ju så rackarns kul, så jag kan inte låta bli.
Vill du bli min teamkompis, passa på att sök redan nu. Det gör du HÄR.
Lämpligt nog finns det plats att tagga även 2018 på mitt ben. Sen är det nog fullt tror jag.
Om jag lever och har hälsan skulle Gran Fondo New York 2019 vara ett superkul mål att sikta på efter Rynkebyäventyren. Den som lever får se, som det heter.
