Trodde inte det kunde bli sämre väder än vad vi hade häromdagen. Det kunde det.
Vaknade som vanligt kl 06 och var tvungen att omedelbart bege mig till rummets toalett. Där blev det inte kul. Räcker nog som förklaring.
Äsch, tänkte jag, en liten magbasselusk kan väl inte vara så farligt. Så att lämna DNS hamnade aldrig ens i tankevärlden.
Som vanligt började vi rulla iväg kl 08:00. Sharp.
Det blev ännu en dag med motvind från helvetet. Plus skyfall, inte vanligt svenskt lagomregn, utan riktigt skyfall. En synnerligen rimlig jämförelse är att cykla genom en biltvätt. Om och om igen. I timtals. Som accompangemang, lägg till ett åskväder också, och en jättevind, så har vi täckt in de flesta orimliga vädertyper som finns. Utom hagel och snö.
Du kan ju själv tänka ut rolighetskoefficienten i den kombon. Det var helt enkelt en vidrig dag. Och det skulle bli värre.
Typ så här gör jag till onsdagen 12/7 2017:
Det här får gälla även torsdag 13/7.
Vi började såklart dagen med regn.
Louise, Tina, Isabell, Jacob och Johan N
försöker se coola ut. Tycker inte dom lyckades jättebra.
Anna H visar fighting spirit under ett kort stopp då det
faktiskt inte regnade. De stunderna var korta.
I det värsta skyfallet tog vi skydd under en bro.
Ylva en av kandidaterna i
tävlingen Miss Wet Regnjacka.
Två saker ska genast sägas om ovanstående bild. Som jag har "lånat" av en teammedlem. Alldeles självklart fanns även tävlingen Mr Wet Regnjacka också, men där har vi ingen bild. Det andra som ska sägas är att det var inte jag som tog upp ämnet Miss o Mr Wet Regnjacka. Därmed har vi rett ut genusfrågan.
Ylva förresten. En envis tjej. Starkare än en oxe. Vägrar köra på lilla klingan. Lika bra, för när hon ska testa lillingen så får hon kedjehopp. Lika bra att inte använda den, tycker hon. Grejen är att hon hittills har klarat alla stigningar på storklingan.
Vår cyklande läkare Anna G., barnkirurg på Astrid Lindgrens Barnsjukhus.
Hennes läkarkollega Lillian åker i bil bakom eller framför oss.
Vi kämpade oss vidare i vår kamp mot vädergudarna som ju inte var på sitt snällaste humör denna dag.
Efter 14 mil dags för dagens sista depåstopp. Vi var nu både lite slitna och frusna.
Upp på hojarna igen, ca 4,5 mil kvar nu bara. Efter några kilometer i en lång jobbig backe börjar min kropp att protestera och tycka det är dags att lägga ner för dagen.
Säger till kompis Mats som har det minst lika jobbigt, att vi tar oss upp till toppen, sen får det vara bra för idag.
Nä, går inte, stönar Mats och svänger av vägen och kliver av cykeln. Jag funderar lite till och inser att ingenting blir bättre om jag krigar mig ända upp när jag ändå känner att det är nog nu.
Så jag kliver också av. Vi sätter oss i bilen där redan en annan teamis sitter som klev av vid depåstoppet och Ludde och Rille, båda fortfarande gravt misstänkta i Ventilhattsmysteriet, stoppar in min cykel i bilen.
Trångt när en cykel i ponnystorlek ska in bland några
andra hojar.
I bilen känner jag mig som en folkilsken oxe, så besviken att jag inte krigade mig vidare. Så grymt besviken. Så ohyggligt förbannad på mig själv. Men det gick faktiskt inte att fortsätta. Så det blev en DNF för mig på dagens etapp. Attans också. Men bara att svälja stoltheten och kriga vidare när kroppen känns okey igen.
När vi så småningom kom till hotellet blev det ett omedelbart besök på toaletten och det blev en repris på morgondagens toabesök. Fast värre. Om man säger så.
Sen gick det fort. Börjar frysa, får frossa så jag skakar. Lägger mig fullt påklädd under täcket och skakar så sängen nästan hoppar. Känner hur febern stiger och jag blir varmare och varmare. Först då började jag fatta att det trots allt inte stog rätt till i min gamla kropp när vi cyklade idag, för fram till lunchen kände jag mig jättestark.
Ringer vår läkare Lillian som kommer till rummet och ger mig Resorb, magtabletter och lite allmänna förhållningsorder.
Somnar till slut och vaknar efter några timmar totalt genomblöt av svett. Nästan droppar om kudden.
Inget svårt beslut. Blev en DNS på dagens etapp som innehåller den onödigt branta backen Mur de Huy. Trist att missa den även jag inte hade någon förhoppning alls att klara den, min målsättning var bara att ta mig lite längre upp än tidigare försök. Mur de Huy - Göran: 3-0. Eller snarare 2-0 plus en w.o.
Märkligt nog insjuknade ytterliga två teamisar i magsjuka under natten. Fast en annan form av magsjuka.
DAG 5. Liége - Sedan
Den här dagen är rejält backig. Men vacker som en saga. För de flesta, men inte för oss sjuklingar.
Vi blev av vår fantastiska Doc Lil, som jag kallar henne, skjutsade 18 mil direkt till nästa hotell i Sedan, Frankrike. I en superfin Skoda som sponsar oss med bilar.
Lite märkligt. Tre VD:ar åker bil etapp 4.
Satu, VD på Birka Cruises, Christer, VD på Acando
och så lilla jag, VD på StockholmsBuss.
Några minuter efter att jag tog bilden somnade alla. Ingen orkade prata.
Nu ska berätta något riktigt kul. I bilen fick jag rapport om att alla i teamet, utom två, klarade den överjävligt branta Mur de Huy. Vet inte säkert, men tror att det är ett Rynkeby Stockholmrekord.
När jag fick höra det blev jag så otrolig glad och stolt så det fuktades lite i ögonvrån. Det är ju ändå jag som varit teamets träningsansvarige och aldrig har så många TRS-are fixat backen. Sade han lite lagom ödmjukt och blygsamt.
Fast det är ju såklart inte min förtjänst, här snackar vi jättestarka människor redan från början, jag har bara hjälpt till lite.
Det här är Patrik. Teamets ekonomiansvarige.
Mur de Huy - Patrik: 0-2
På hotellet vilade vi sjuklingar oss lite innan Christer och jag gick en solig och skön promenad i den lilla staden Sedan.
Vi busade lite. Eftersom vi var hungriga så magarna skrek kände vi oss nödsakade att strunta i Doc Lils förmaningar om ett lugnt och stillamt matintag i början.
Alltså. Vem kan motstå detta i ett lokalt bageri?
Det blev varsin nybakad baguette med ost,
skinka och tomater. Måste ha varit en av de
godaste jag någonsin ätit.
När jag skriver det här är klockan ca 16. Mina kompisar kämpar nu stenhårt i backarna någonstans här i närheten och jag gissar att de dyker upp om några timmar. En kvalificerad gissning att de kommer till hotellet supernöjda, glada, stolta men även ännu lite mer slitna.
Under kvällen händer nog inte särkilt mycket förutom middagen, så idag kan jag själv som den idag ickecyklande bloggreportern lägga mig i tid, och förhoppningsvis vakna lite piggare i morgon.
Doc Lil knackade alldelses nyss på dörren för att kolla av läget. Hon rekommenderade mig en DNS i morgon också. För säkerhets skull.
Kan tyckas märkligt, men det känns inte jättejobbigt att missa resans absolut och utan tvekan tuffaste etapp. Eftersom jag ändå cyklat den två gånger tidigare. Den var jobbig redan då.
I år är den förlängd med några mil plus en hyfsat grym stigning. Totalt blir det 23 mil innehållande 2400 höjdmetrar.
Men Doc Lil säger att det är rent dumdristigt att ge sig på den etappen när kroppen blivit helt tömd på energi. Eftersom vi i vårt team har världens bästa läkarteam i Lillian och Anna så lyder man ett sånt råd. Tror jag.
Möjligt att det är sant, men just idag känns det
mer som att livet är i en utförslöpa.
Well, thats all for today. Hörs i morrn.