En makalös känsla att ha klarat av det. En obeskrivlig glädje att stå mitt i Paris och faktiskt förstå att vi cyklat hit ända från Sverige. Dessutom för tredje gången. Helt makalöst.
Nu kan jag äntligen boka tid för att tatuera in även 2017 på benet.
Ser att det ju faktiskt finns plats för ännu ett årtal. Hmmm.
Ser att det ju faktiskt finns plats för ännu ett årtal. Hmmm.
Lika svårt som att beskriva glädjen, lika svårt är det att beskriva det oerhörda slitage det är på kroppen att cykla 135 mil på sju dagar, varav dag 5 och 6 är rent brutalt jobbiga. Minst sagt trist att jag blev magsjuksdäckad då, men lite cyklade jag dag 6 i alla fall. Tillräckligt för att bli trött och svettig och därmed måste duscha. Då räknas det.
Detta oavsett hur bra tränad man är. Problemet är att återhämtningstiden mellan etapperna är så korta. Max 6-7 timmars effektiv vila mellan etapperna är för kort. Egentligen. Klart att kroppen tar stryk.
Varför man gör det här ändå? För att det är lika obeskrivligt kul såklart. Vill påstå att alla som jag haft förmånen att cyklat med i tre olika team säger att det är bland det roligaste dom gjort.
Men jag tar dagen från början, enklast så. Frulle såklart. Rullstart kl 09:00 idag. Sovmorgon minsann.
Vårt cykelmeckarteam Ludde och Rille hade gjort i ordning, tvättat och smörjt våra hojar och lagt ut de snyggt och prydligt.
Kolla vilka cykelmeckar. De levererar kan man säga.
Naturligtvis hade de skojat till det med min cykel. Bytt min styrlinda mot en röd/orange. Men rätt snyggt ändå, eller hur?
Kolla noga på hjulventilerna
Såklart fick jag kromade pluppar
Som pricken över i:et blev det också lite bling på hjulen.
Fett sjukt najs.
Lyckligtvis är nu ventilhattmysteriet löst. De misstänkta, Ludwig och Rille, erkände i natt att det var dom som var ligans ledare. De hade väl dåligt samvete kan jag tänka, med tanke på hur hårt det här har tagit på min mentala status. Inte undra på att jag blev sjuk av det.
Deras erkännande kan du få höra HÄR.
Vår ruttchef föreslog en rakare väg in i Paris i år vilket även vår kapten tyckte var bra. Han utlovade en lätt och platt incykling. Så blev det inte riktigt.
Vi tuffade iväg och råkade ut för rätt många lite halvjobbiga backar på den nya rutten. Till slut kom vi ut på en motortrafikled. Kändes rätt coolt att cykla på en motorvägsliknande väg. Men säg det roliga som får vara. Snart kom polisen ifatt oss och vi stannade såklart.
Den ökända cykelmecksligans ledare Rille, omhändertogs till slut
av lagens långa arm. Dont mess with Mr Ego. Just sayin.
Vi blev sedan eskorterade med blinkande polisbil i fronten till nästa avfart och ny rutt fick planeras vilket tog en stund. Vi väntade tålmodigt.
Fyra fotomodell-look-a-likes väntade tålmodigt på den nya rutten.
I år var den gemensamma incyklingen till Paris tillsamman med alla de andra femtonhundra Rynkebyarna inställd, pga säkerhetsskäl, så cyklade bara vårt team genom stan.
En makalöst läcker cykling förbi många sevärdheter och vi hade målet Eiffeltornet. Det klassiska Parismonumentet där vi ville fota oss.
Inte helt enkelt för en klunga med 31 cyklister att ta sig
genom centrala Paris. Men det gick helt stålande bra.
Jag har inte gjort någon spd-vurpa sen jag började cykla 2014. Känner mig lite stolt över det. För dig som inte vet vad en spd-vurpa är, så är det när man glömmer att klicka ur skorna från pedalerna innan man stannat cykeln. Man välter helt enkelt.
Ska man göra det ska man göra det med stil. Bästa stället vid en Rynkebycykling är såklart nedanför Eiffeltornet. Där gjorde jag en stilfull och synnerligen elegant spd-vurpa inför en relativt stor publik. Vissa gör ju som bekant vad som helst för lite uppmärksamhet.
Så kan det gå om man inte klickar ur lilla fossingen
från pedalen.
Klart det blev Kodak moment så det stog härliga till. Alla ville såklart ha bilder på sig själva framför tornet. Självklart tog vi även den slutgiltiga gruppbilden.
Team Rynkeby Stockholm 2017
På kvällen hade vi en avslutningsmiddag som för mig känslomässigt blev en smula jobbig. Svårt att ta farväl av så många underbara och härliga människor man kämpat, skrattat och gråtit tillsammas med under 10 månader.
På söndagen, gick vi ett gäng ut på stan och åt och snackade om ditten om datten.
Här står sammanlagt 10 års erfarenhet av Team Rynkeby Stockholm.
Jörgen 4 gånger, Mr Ego 3 gånger, kapten Jonas 3 gånger.
De här killarna bredvid mig är helt fantastiska. Hoppas jag får tillfälle att träffas och umgås med de även framöver vid något tillfälle.
Tack killar, ni har verkligen förgyllt mitt liv under de här tre åren. Saknar er redan.
Hej då alla kompisar i Team Rynkeby 2017.
När jag skriver det här är det söndag och jag sitter i hotellets reception i väntan på att flyga hem om några timmar.
Känner redan en enorm tomhet och saknad. Faaaan, att sådana här roliga projekt också har ett slut.
Men det finns ju förstås möjligheten både för dig och mig att ansöka om att få vara med om det här även 2018.
Jag vet var man söker, om inte du vet, så hittar du ansökningen HÄR.