Mälaren runt. Min fullskaliga race report

Vi börjar med de fysiska skador som uppstod under loppet.

1/ mitt vänstra lillfinger är nästan förlamat. Kan inte på något vis få ihop det med övriga fingrar. Ett litet helvete att skriva på tangentbordet. Lillfingrets uppgift är ju bla att sköta bokstaven A som används rätt flitigt.

2/ Ser du de två röda prickarna på armen? Kolla noga. Det är de fysiska skadorna från en krasch ner i ett dike. Detaljer om det kommer längre ner. Man kan inte säga att det blev stora skador, ingen försäkringsersättning i sikte.

3/ Skavsår du kan säkert gissa var. Med tanke på att barn och ungdomar läser den här bloggen visar jag inte bild på det.

Okej, nu börjar jag berättelsen. Tänkte att Vätternrundan fick räcka som långrace första året. Men så föreslog Anders Johansson Fredrikshof Nacka/Värmdö att jag skulle hänga med i deras sub12-grupp. Kände nog lite redan där att det nog var lite för snabbt. Men man måste spänna en båge för att få iväg en pil. Så jag hängde på.

Gick jättebra i tio mil ungefär, till ungefär några mil före lunchstoppet i Torshälla. Då blev det lite gummiband i gruppen och jag hade hamnat i slutet av gruppen. Man fick jobba som en tok för att komma ifatt och när jag gjorde det så blev det gummiband igen.

Efter en stund tog orken helt slut att jag släppte gruppen. Nu kommer teamkänslan in igen. Lasse Karlsson plus ytterligare en för mig okänd gubbe slog av på takten och hjälpte mig komma fram till lunchstället. Nu blev det inte särskilt stor skillnad, de andra stog fortfarande i matkön när vi kom fram.

Där var jag redan så trött, efter inte ens halva loppet, att jag inte ens kunde äta hela lunchen. Gick bara inte.

Tog det förnuftiga beslutet att lämna gruppen och istället hänga på en lugnare grupp ledd att Hovetkändisen Bosse Diesel.

Kändes bra och jag hängde med fint i det lite lugnare tempot. Så kom så småningom incidenten där jag kraschade ner i ett rätt djupt men turligen mjukt dike. I en högerkurva kom plötsligt en traktor i högsta fart med ett jättesläp med halmbalar. Killen genar över hela kurvan och jag inser snabbt att jag och min parkompis kommer att hamna exakt i skärningspunkten för en krock med halmbalarna. Min parkompis svänger såklart av ren självbevarelsedrift in till höger mot mig som inte har en chans att ta vägen någonstans utan jag välter över ända upp och ner i diket och får cykeln över mig.

Mina fysiska skador blev i princip ingenting förutom chocken förstås. Cykelstyret fick sig en smäll och blev lite sned men inte värre än att jag kunde fortsätta utan att behöva mecka med det.

Så småningom kom vi till Västerås och jag var återigen en zoombieliknande varelse utan vare sig kraft eller ork. Orkade inte ens äta en hamburgare. En kille från Spårvägen Cykel förbarmade sig och gick och köpte pommefritte som han nästan tvingade i mig. Blev lite piggare och beslutade att hänga på till i alla fall nästa stopp i Bålsta.

Vi tog en vattenpaus i Enköping och där tog jag nästa förnuftiga beslut. Jag pratade med teamleadern Bosse Diesel, som för övrigt var en jättebra teamleader, att jag lämnade gruppen och tänkte invänta nästa ännu lite lugnare grupp. Men de kom aldrig. I praktiken gav jag då upp racet och var beredd att blogga Game over.

Men så började jag fundera på hur jag skulle ta mig därifrån. Hyrbil såklart. Men det skulle ju bli rätt meckigt att lämna tillbaka den. Mitt i mina djupa funderingar så dyker plötsligt Olle upp med sin hybridcykel.

Olle Jansson, en helt okänd kille för mig, boende i Enköping. Supertrevlig kille. Vi sitter där säkert 30-40 minuter och språkas vid. Han har precis köpt sin första instegsracerhoj och frågar ut mig om allt möjligt om träning, hastigheter, om min cykel. Och jag får berätta om min eländiga dag.

Den lugna gruppen kommer aldrig och jag misstänker att de tog en annan väg. Därför måste beslut tas om hyrbil eller cykel. Det blev cykel. Kan ju inte ge upp nu.

Olle föreslår att vi cyklar tillsammans ut ur stan så kan han visa vägen. Så gör vi och jag ger mig sedan iväg på egen hand hemåt. Tack Olle, du ska bara veta, hade du inte kommit hade det kanske blivit hyrbil.

Jag bildar då en ny Hovetsubgrupp med mig som ende deltagare. Jag döper gruppen till sub-jag-skiter-i-tiden-bara-jag-tar-mig-i-mål..

Cyklar, nej sluggar är rätt ord, mig från Enköping till Bålsta. Egentligen ingen ork, men viljan är starkare. Rätt skönt att cykla ensam. Jag tar backarna i eget tempo, sätter mig då och då i en grässlänt och pustar ut.

Fattade aldrig vilken backe som var den beryktade Dalkarlsbacken. Tyckte det var rätt många och långa backar att besegra, men ingen fick min puls att gå i taket. Berodde säkert på att jag tog dem i eget tempo och att jag på toppen satte mig på en bänk en stund och filosoferade.

I Bålsta vid Shellmacken köpte jag en fralla som jag slängde efter en tugga. Omöjligt att få ner någonting ätbart förutom energigels och energidryck. Som jag för övrigt inte kommer att dricka inom överskådlig tid.

Låg som en värsta tonåring över kaffebordet och kunde inte begripa hur jag skulle orka ens ta mig ut till cykeln. Men det gjorde jag såklart, och när jag väl äntrade hojen kändes det bra. Benen trummade på per automatik kändes det som.

Hade med min trötta hjärna lite svårt att förstå vägbeskrivningen vi fått, men med lite hjälp från Google Map hittade jag alla avfarter och vägar.

Så kom jag till slut till McDonalds vid Stäket. Min fortsatt trötta hjärna virrade till allting och jag fattade inte vilket håll jag skulle välja i rondellen. Väljer en väg men inser intuitivt efter 100 meter att det nog är fel. Vänder tillbaka till Donken för att fråga om rätt väg. När så en personal börjar berätta hör jag bakom ryggen, "-tjenare farsan". Vem är där om inte min son Marcus. Han hade följt min resa via LiveTrack och såg var jag var så han körde dit med blixtens hastighet. Vilka fantastiska barn jag och min fru har. Så därifrån fick jag följebil resten av vägen. Jag är bergis den enda som fick eskort både i början och slutet av loppet. Plus ut ur Enköping. Lyxigt värre.

Nära målet nu. Ikea inom synhåll. Phsss. Fattar först inte vad det är som låter. Min första hjärndöda tanke är skit, nu har en tryckluftsslang gått sönder. Såna som finns i våra bussar. Sen inser jag att jag fått punka på bakdäcket. 2,5 km från mål. Surt som attan, men vad göra annat än skratta åt eländet. Och byta slangen.

Marcus och jag hjälps åt att fixa problemet och det går både snabbt och smärtfritt. Tur att jag övat.

Sen var det bara upp på stålhästen igen för slutspurten bort till Welcome Hotell Barkarby. Kl 23:06, 17 timmar och 6 minuter efter startskottet och cyklade 33 mil, passerar jag mållinjen, så in i döden trött och slut som människa. Men jag var inte sist i mål. Kvar ute någonstans i geografin kämpar den lugna gruppen fortfarande, de som jag trodde hade passerat mig i Enköping.

På bilden ser jag glad ut, jag var verkligen så jäkla glad, så lycklig, så stolt. Jag gav aldrig upp. Ibland är jag en envis jävel.

Behind the scenes, bakom den glättiga PR-bilden ovan. Det här var verklighetens Göran.

Helt tömd på kraft och energi. Fanns inte ett uns till att ta av. Varenda reserv var toktom och alla varningslampor lyste rött. Så även denna dag, dagen efter. Försöker fylla på vartefter.

Mitt år som cyklist, ja, det är ju inte ens ett år, har lärt mig rätt mycket om mig själv. Bla visste jag inte att jag stundtals har ett s.k. pannben tjockare än pansar. Det har kommit lite som en överraskning, även för min familj.

Men hur som helst, nu är jag innehavare av den här fina dekalen, Sveriges äldsta cykellopp. Det är inte ens en promille av Sveriges befolkning som lyckats erövra en sån. But I did.

Om du frågar mig idag om jag kommer att köra det här rejset nästa år blir svaret NEEEJJJ.

Om du ställer samma fråga om några månader skulle jag inte bli särskilt förvånad om jag svarar, ja föffan.

Till sist ett superstort tack till alla i Hovet som jag fick cykla tillsammans med och som hela tiden gav mig stöttning och pepp. Ett särskilt tack till Mäster Anders,. Anders Johansson, teamleadern i första gruppen som jag övergav i Torshälla, som till och med idag ringde mig för att kolla att jag mådde bra. Det är en riktig teamleader det.

Nu ser jag fram mot nästa rejs, vet inte vilket det blir, med en rapport som inte innehåller eländes elände utan bara positiva upplevelser.

Höll ju på att glömma en grej. Tack alla snälla människor för era kommentarer på mail, sms, och på Facebook. Jag känner mig hedrad och jätteglad över det.

PS. Om du ändå håller på och läser om lite prestationsidrott kan du om vill kolla in min dotter Sofias blogg, också där en race report, fast från annan idrott.

I måååååål

Jag har bara fula ord kvar i förrådet. Satans jävlars helvete vilken pärs. Men jag gav aldrig upp. Jag gråter inombords av glädje. 

Lagen om alltings jävlighet

2,5 km från mål. Phssss. Punka på bakdäcket. HELVETE. Men jag ska i mål. Berättar mer i morgon hur. 

Just kidding

Ska bara vila lite. Snart i mål. Tjohooo

Nattcykling

Bålsta

Kom ingen lugnlugn grupp till Enköping. Väntade säkert bortåt timmen. Nästan på väg att ge upp o hyra en bil. Men så kom Olle Jansson, en lokalbo, o snackade bort en stund. Sen cyklade jag, nej sluggade, jag mig ensam hit. Bara resten kvar. Helvete. 

Enköping

Här ger jag upp lite igen. Helt slut till kropp o själ. Inväntar här nästa grupp som kommer om okänt antal minuter. Det är ju så lite kvar, men orken. Vet inte. Helvetes jävlar. F'låt språket. 

Glömde en grej

Har kraschat ner i ett djupt dike. Prejad av traktor. Cykel o jag oskadda, bara lite chockade. 

Västerås

Paus McDonalds. Varmt igen. Trött igen. Ont överallt igen. V-ås är typ skitlångt hem. Next stop Bålsta. Inte riktigt lika skitlångt dit. Längtar hem. Längtar efter en dusch. 

Punkastopp

Inte min dessbättre

Köping

Nu är jag med i matchen igen. Känns görhärligt. Kort paus med glass. Det kommer att gå fint. 

Psykisk härdsmälta

Fundering. Hur fan ska jag orka hem. Måste. Ska. Kan inte ge upp. Får inte ge upp. Kan inte ge upp. Andas fortfarande tungt efter 30 min vila. Helvete. 

Fy fan. Gånger två.

Matpaus Torshälla. Bojsten. Orkar inte följa gruppen. Släppte några mil före matstoppet. Två barmhärtiga sansriter körde med mig. Känner mig lite lätt surrig. Varm så ini h....  Lämnar gruppen o ansluter till en lugnare. Känner mig usel o värdelös. På gränsen till gråtfärdig om jag ska var ärlig. Saknar mitt serviceteam/hejarklarck. 

Första stoppet

Läggesta. 8 mil. Gått kalasbra. Hänger med fint. Fast rumpan värker redan. Oroväckande. Bra väder, ingen vind. Varmt. Måste dricka mycket mer. Nu iväg igen. 

Mälaren Runt, here we go

Klockan är strax efter 05. Dags att åka till startplatsen. Start km 06

Konsumenttest

Jag blir så irriterad över all TV-reklam. Men så såg jag en ny tandkräm White now Men. För män. Har du hört något så dumt. Specialtandkräm för män. Som blixtsnabbt ger ett bländande leende som gör alla kvinnor mer eller mindre knäsvaga.

Det där måste jag testa, tänkte jag. Inte för att göra kvinnor knäsvaga, utan för att testa om tänderna faktiskt blir vitare. Reklamen lovade omedelbar effekt, minsann har deras vetenskapliga test blivit utprovat på hela 107 personer.

Så jag köpte en tub. Här en bild på mina ickevackra men funktionsdugliga tänder innan borstningen.

Samma ickevackra tänder efter borstningen. Som nu blivit en aning vackrare. Faktiskt.

Dessvärre är inte ljussättningen exakt densamma på båda bilderna men det vete tusan om inte reklamen för en gångs skull är lite sann. Kors i taket i så fall.

Kändisar lär få massa gratisprodukter när de skriver bra saker om olika ting. Det får aldrig jag. Men tänk om Pepsodent nu skickar mig en årsförbrukning av tandkräm? Var ska jag lägga dom?

Sista finputsen inför Mälaren Runt

Det är nära nu. Idag sista cykelturen innan Mälaren Runt. Det blev en enkel historia på ungefär en timme i lugn och behaglig takt, typ Latte Audax. Kändes lagom skönt.

Blev dock lite oroad över att baksidan av ett lår har börjat kännas av lite. Inte bra. Gick direkt på handboken för Cyklistens Anatomi och började omgående med Hamstringsadduktorstretch. Man fattar ju direkt att det är det man ska göra, eller hur?

För undvikande av alla tänkbara missförstånd, så är det inte jag på bilden. Tyvärr.

Sedan gick jag över till det viktigaste, finputsningen av hojen. Det stänkte upp lite smuts när jag råkade köra igenom en liten vattenpuss under morgonturen. En ren cykel är en snabb cykel, sägs det, så det gäller att vara noga och ta tillvara alla tänkbara trix för att klara loppet.

Min egen kolhydratladdning pågår för övrigt för fullt.

Om du vill följa min grupp under loppet så får du hålla koll på den här bloggen under lördagen. Jag har för avsikt att vid de fyra lite längre stoppen skriva en snabbrapport på bloggen. Vi kommer att göra stopp i Läggesta, Torshälla, Köping och sist i Enköping. Och emellanåt korta minutstopp för att pusta ut/dricka/äta energibars. Väderprognosen säger att det kommer att bli en varm dag så det gäller att dricka mycket.

Det här upplägget är i alla fall vad vår grupps Teamleader Anders Johansson tänk sig preliminärt som grundplan. Sen får vi se vad det blir när vi väl är på rull. I vår grupp kommer vi att vara 20 cyklister.

Ja, det var väl allt just nu tror jag. Spänningen stiger. I alla fall min.

This is me

Vi är nu, förutom hundpassare, även barnbarnpassare. Valter 8 år, ska nu berika våra liv i några dagar. Men hur lattjar man med en sån?

Jo, vi badar, snackar Lego, ritar, promenerar, åker båt, äter glass. Och snackar lite till så farfars öron snart trillar av.

Det här är Valters porträtt av mig. Spana särskilt in cykellåren. Imponerande.

Ett sånt uselt träningspass

Usch. Fy. Fan. Ett sånt här pass som jag körde idag var inte vad jag hade tänkt mig.

Började dagen med en 50-minuterspromenad med hustru och vovve. Vi är nämligen hundvakter den här veckan, för vår dotter har vovvefri semester. Pga det har hon:

A/ snott min GranFondo-tröja
B/ snott med sig hem min senaste tidning från Cykling, för det står ju så mycket bra saker i den.
C/ begett sig med sin käresta på semester innehållande massor med cykling

Allt detta trots att hon till för bara några månader sedan utgav sig för att vara cykelhatare. Nu pratas det dessutom om deltagande i motionsloppet RoslagsHösten, 15 mil.

Nu är det ju minsann inte bara jag som inspirerat henne, hennes man, dvs min svärson, är minsann ingen duvunge när det gäller cykling. Han har cyklat, med full campingpackning från Treriksröset ända ner till Smygehuk. Visserligen rätt många år sedan då han var ung och inte fattade hur jobbigt ett sånt projekt är. Nu ska han snart hoja cykelvasan.

Fast nu var det ju min usla träning idag som det här skulle handla om.

Alltså. Först promenad, sedan frukost och sedan upp på stålhästen för en fin genomkörare inför helgens långrace runt Mälaren. Så var det tänkt.

Men så tungt det gick. Det är dessutom lite halvtrist att mala på alldeles ensam, förutom min egen skugga. Trodde inte ens jag skulle orka 3 mil fram till min vändpunkt, Källvik.

Men jag nådde i alla fall till slut ner till mitt delmål. Vackert som tusan, men dessvärre ingenstans att fika eller köpa glass. Så det blev en energibar nersköljt med lite energidryck istället.

Som sig bör i sådana här sammanhang, eftersom jag hade Hovettröjan på mig, så skulle en gruppbild tas. Det var lätt att samla alla, men tyvärr var alla inte jätteglada.

Sen bar det hemåt igen med tunga och stumma ben. Hade ont i höger stortå, baksidan av ett lår värkte, ett knäveck gjorde ont och det var motvind och det var uppförsbackar och det var fyrtiotusen mil hem.

Tänkte många mörka tankar, typ kommer aldrig att klara att runda Mälaren, kommer inte att orka hänga med gruppen, jag kommer att gå in i väggen efter 10 mil. Eländes elände helt enkelt. Kanske skulle jag ändå sätta ut hojen på Blocket. Varför ska jag hålla på så här?

Men jag kom hem ändå. Enligt datorn hade jag avverkat 5,5 mil. Kändes som dubbelt så långt. Ändå lite typiskt, den värsta backen av alla är den som går upp till vårt hus. Väl uppe är pulsen i högform och jag är oftast helt slut då. Dessvärre fortsätter vägen med en lika brant backe ner åt andra hållet, så det finns liksom ingen chans att trampa ner pulsen. Jag måste ju ändå avsluta på toppen. För inte tänker jag gå upp med cykeln inte. Finns inte på världskartan.

Efter en timmes eftersvettning på vår stekheta veranda kände jag ändå, fan vad kul det ska bli på lördag. Det här var ju ändå på sitt sätt ett bra pass. Lite pannbensträning faktiskt. Det var tungt, tråkigt, varmt, slitigt men nyttigt. Kommer ju gå galant på lördag. 

I morgon blir det vilodag från cykeln, bara promenad, kanske lite lätt styrketräning på verandan. Om jag orkar. På onsdag ett hyggligt hårt cykelpass på max 1 timme. Sedan cykelvila torsdag och fredag.

Och sedan, yes yes yes. Come on Mälaren,  I´m ready. I will beat you. Kick your ass, liksom.

En vanlig semesterdag

Var ju meningen att jag på eftermiddagen idag skulle ta en lugn och fin 6-milarunda med cykeln. Kanske upp till Gnesta och kolla läget, eller bort till Källvik och svalka tårna i havet.

Men nej, jag somnade sött i soffan och tiden rann iväg. Skulle inte hinna den tänkta rundan innan middagen så då bestämde jag att jag kör ett litet back- och intervallpass istället.

Började några kilometer med uppvärmning och sedan for jag ner mot Stora Uttervik. Rätt lång nedförslöpa på någon kilometer eller två. Men andra ord ska man såklart uppför efter vändningen längst ner. Det bästa med det är att man inte kan ångra sig. No mercy.

Så jag körde tillbaka och försökte tänka positivt att det är bra om låren brinner lite och hjärtat vill tränga ur kroppen och lungorna sprängs. Det är säkert bra. På något sätt.

Efter det så körde jag tempo, dvs så fort jag kunde någon mil eller så bort till Tureholms slott där jag vände.

Utefter den vägen satt en varningsskylt. Tog det rätt personligt, nog har jag väl tagit min cykling till en lite högre nivå än lammnivån så att inte grannarna behöver varna när jag är ute och cyklar?

Sen inträffade det märkliga, jag bestämde mig för att köra den där långa backen ner till Stora Uttervik ännu en gång, innan jag körde hemåt till stugan. Så blev det. Bra Göran.

Under den lite längre temposträckan kom jag att tänka på några konstiga saker. Man gör ju det när man hojar ensam. Jag tänkte plötsligt på en tandkrämsreklam jag sett på tv. Då kom jag att tänka på en tandläkare som en gång sa till mig om mina tänder. Ja, de är inte vackra, men dom funkar.

Då virvlade mina tankar vidare till när jag gick i 9:an och vi skulle skriva en uppsats om något. Av okänd anledning valde läraren ut min och la upp på den på overheadapparaten och sa: Ja, din handstil Göran, den är inte vacker, men den är i alla fall personlig. Tur att det kom datorer så småningom så man kunde slänga pennan.

Konstiga tankar man får ibland. Men nu är dagen snart slut och då är det dags att lägga sig. I morgon blir det nog en 6-milarunda.

Så bryter vi för lite reklam

Nu kopplar jag in skrytavdelningen för lite reklam. Det här mailet kom idag, och det måste ju så klart kablas ut över världen. Jan, som nämns i mailet, är en av våra proffsiga förare och han är just hemkommen från en sjudagarstur i Norge med ett gäng utländska turister.

Hej Göran,

Vil bare fortælle, at jeg i dag har mødted med Xxxxx her i København, og Jan fik meget ros – både for sin kørsel, professionalitet, og venlighed over for gruppen, både Xxxxx og gæsterne var glade for ham J

God weekend.

Venlig hilsen / Best regards / Saludos cordiales

Xxxxxxx  Xxxxx
Sales & Operations Manager

XXXXXXXXXXXXXXXXX

Ensam herre söker

Rubriken säger egentligen ingenting, men rubriken dök upp när den här bilden togs idag för några timmar sedan. Just då kändes det lite ensamt vid vägkanten.

Har idag påbörjat semestern i stugan i Trosa. Adrenalinpåslaget brukar ligga kvar några dagar innan luften går ur mig och jag liksom downsizar mig själv till  normal semesterlugnnivå.

Så efter bara några timmar av semestern så kände jag för att blåsa ur kroppen så jag begav mig ut på cykeln. Kan inte säga att hustrun direkt jublade av glädje, men hon är tålmodig och förstående.

Tog vägen genom Trosa bort mot Vagnhärad, svängde höger in på gamla E4 förbi Tullgarns slott. Som för övrigt har en folkilsken och otrevlig krögare. Han lyckades nyligen med konststycket att skrämma bort vår resebyrå SällskapsResor genom sitt otrevliga beteende och därmed säkert ett hundratal gäster som vi årligen brukar förse hans krog med. Tack och adjö.

Nåväl, stannade bara och tog en bild på skylten man numera bara ska åka förbi.

Sen fortsatte jag ända bort till Ytterjärna där jag vände och tog en paus. Dit hade jag en för mig väldigt bra snitthastighet. Det gav mig faktiskt en liten självförtroendeboost inför Mälaren Runt. Fixar jag det här tempot på egen hand så ska jag nog hänga med runt Mälaren också. Inbillar mig att vägarna är ungefär liknande, inga hisnande höjdskillnader.

För övrigt har jag numera en mer tillbakalutad åsikt om uppförsbackar. Jag hatar de inte längre, känner mer liksom acceptans. Uppför ger ju nästan alltid även nerför, så genomsnittligt är det rakt. Tänker så numera, och då går det lite lättare.

Sen vände jag tillbaka och då sjönk hastigheten en aning till 27,3. Antar att tröttheten satte in en smula. Totalt blev rundan 6 mil.

Trots att jag var ensam kände jag ändå en fantastisk glädje. Det var kul och jag fokuserade på all möjlig teknik, hänga i bocken, rundtrampa, ståcykla. Hade skitkul helt enkelt i min ensamhet.

Så det viktiga. Resultatet i tävlingen "Flest-träningstimmar-i-familjen-plus några till". Nu ska resultatet redovisas för juli.

AND THE WINNER IS:

Tada, trumvirvel, tada: MISTER GÖRAN DEMNERT. Han tog i och med dagens träningspass julitrofeén i den numera berömda tävlingen. Ett stort grattis till Göran som välförtjänt tog hem segern.

Finns väl inte så mycket mer att tillägga om den tävlingen. Kan inte lägga så mycket energi på den, för i morgon börjar augustitävlingen. Om jag är tävlingsinriktad? Nä inte särskilt tycker jag.

Göran, the trendsetter

Var hämtar man ut bonusen? Hos Folkhälsan? Hos Reinfelt?

Jag menar, någon bonus måste man väl få som god medborgare när man lyckas inspirera andra medborgare att börja cykla. Min dotter t.ex.

Här kan du läsa hennes blogg, men har du inte tid har jag kopierat det viktigaste. Men å andra sidan kan du gärna kolla hennes blogg, även inläggen några dagar bakåt i tiden. Jättefina cykelbilder bl.a.

Jag tror nog att jag har blivit en smula hjärntvättad av min far. Det enda jag hör hela dagarna är hur fantastiskt roligt och häftigt det är med cykling. Engagemanget och glädjen vet inga gränser! Det är svårt att inte dras med i det och jag börjar faktiskt tycka det är lite roligt att cykla MTB. Dessutom har vi kört på så otroligt fina vägar här på Gotland. 

För dig som kanske är oinvigd i min familjestruktur, så jobbar Sofia och jag på samma arbetsplats. Inte heller hojar jag MTB, men man kan ju inte påverka sina barn fullt ut. Men hon har ju även en nyinköpt racerhoj.

Men livet är inte bara cykling. Den 18:e drar tenniscirkusen igång. I mars fick jag för andra gången på kort tid en muskelbristning i ena knävecket. Jag beslutade då att sätta mitt tennisspel på Hold, för att dels rehaba bristningen men i huvudsak för att helt och hållet kunna fokusera på träningen inför Vätternrundan.

Nu är förhoppningsvis bristningen helt och hållet läkt så då är det dags att plocka fram racketen igen. Snart är det också dags att dra igång gymträningen igen efter sommaruppehållet, man får ju inte sitta och stelna till inte.

Har ju nämnt att det snart är dags för nästa stora cykelutmaning, Mälaren Runt. Den är längre än VR, men känns inte alls lika upphetsande som  just VR. Vet inte varför, kanske för att jag lyckades klara VR utan störrre problem och jag nu vet att jag kan om jag vill. Är defenitivt inte i sämre form nu, snarare tvärtom efter alla hårda cykelpass ute på Värmdö.

En sak är dock lite skrämmande. På VR körde jag ju själv, nu ska jag ingå ett team på bortåt 20 pers. I och för sig blir det mycket enklare då, men samtidigt kan man inte vila när man själv känner för det, det gäller ju att hänga med i gruppen. Det maler lite i bakskallen, tänk om jag inte orkar, tänk om jag måste vika ner mig?

Men NEEEEEJ Göran, det kommer inte att hända. Jag kan flyga, jag kan flyga, jag kan flyga. För att hänvisa till Stig-Helmer i Sällskapsresan. Dessutom körde jag över mina svarta demoner i Hjotrakten under Vätternrundan.

Men lite läskigt är det i alla fall.

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Del 2

Någonting låter konstigt. Efter några sekunder förstår jag att det är väckarklockan som ringer. Den visar 0530. Fan, känns som mitt i natten, men härliga solstrålar sipprar genom gardinen. Ännu en fin dag att äntra cykeln för en ny tur.

Måste ju träna som en tok, bara 1,5 vecka kvar till nästa utmaning, Mälaren Runt. Den lilla rundan är ju 33 mil så den pölen lattjar man ju sig inte runt utan vidare.

Kan inte säga att jag hoppar ur sängen, snarare rullar jag ur den för att överhuvudtaget orka ta mig därifrån. Kroppen värker lite efter gårdagskvällens trädgårdsarbete.

Första tanken, varför i h-e leker jag med dom ute på Värmdö och inte med de som hojar på rätt sida stan?

Sen tänker jag lite mer positivt, att jag börjar känna dem och de är ju trots allt rätt trevliga. Trots att de bor så långt bort från ära och redlighet.

Nästa tanke. Okey, idag blir det äntligen en lite lugnare tur. Skönt för min sargade kropp. Utannonserad som mellanfart med fika. Jo du, tjenare. På samlingsplatsen dyker det upp den ena kanonen efter den andra. Som vanligt fick jag rollen som åldermannen i gänget. Det pratas om temposträcka, tröskelträning och backträning.

Jag börjar famla lite i ryggfickan efter bilnyckeln och vill bara hem. Känner att det här kommer att bli tufft. Men jag ändrar mig såklart och hänger på så gott det går, det funkar kalasfint, gubben hänger med under ungefär 1,5 mil fram till starten av temposträckan där vi stannar till en liten stund. Hur lång är då den här temposträckan? Jo den är exakt 17,3 km t/r.

"Leader of the gang" tar till orda och säger: "okey, då kör vi temposträckan fram och tillbaka, och vi kör så fort vi orkar. Hela vägen. Sen samlas vi här igen och tar backen ner till Mörtviksbryggan och så tar vi den backen tillbaka upp igen. Sen rullar vi ner igen och svalkar oss lite vid vattnet innan vi klämmer backen tillbaka. Okey, då kör vi".

Swosch, sa det, och så var karbongänget utom synhåll.

Själv kämpade jag på så gott kroppen och benen orkade. Efter en stund känner jag att jag måste tagga ner lite samtidigt som jag hör någon komma ifatt bakifrån. Det är Jessica som flyger förbi och jag tänker att här kommer chansen att inte bli helt avhängd. Vi är nu sist av alla. Så jag trycker på pedalerna så hårt jag kan och kommer strax ikapp Jessica och jag lägger mig hjul mot hjul och jag bara sugs med och bjuds på gratisåka. Ja förstås, lite får jag allt trampa själv. Som den gentleman som jag stundom är tog jag några kortare förningar (farthållare för dig som är novis) för att Jessica skulle få vila lite.

Jessica är stark som en oxe och plötsligt ser jag två rödklädda figurer längre fram och tänker att det vore kul om vi kunde klämma oss förbi dem så jag inte kommer sist.

Och ta mig fan, vi susade förbi båda två och när vi kom tillbaka efter 17,3 km så hade jag två i gruppen bakom mig. Joråsåattliksom, gubben kan ibland. Visserligen mådde en av de som jag kom före lite pyton och fick lämna frukosten vid vägkanten, men ändå, jag var inte sist.

Sen körde vi ner och upp Mörtviksbacken och sedan ner igen. Här är Ingarös ballaste cyklister efter sista nerfarten.

Efter att ha pustat ut för att sedan besegra sista backjäveln, så rullade vi i god fart till belöningen, gofika i Gustavsbergs hamn.

Ja, mycket mer än så här finns väl egentligen inte att berätta om dagens träning. Annat än att det trots det jobbiga, var en superhärlig cyklingstur med superhärliga människor.

Det blir inte alltid som man tänkt sig

Idag tänkte jag köra ett väldigt lugnt cykelpass bara för att lugna ner, och mjuka upp kroppen från gårdagens rätt tuffa träningspass.

Hakade på Latte Audax-gruppen från Värmdö. För dig som inte vet så är Latte Audax den absolut lugnaste formen av organiserad cykling.

Den är så lugn så de allra mest rättrogna Audaxcyklister inte gillar benämningen Latte Audax. Jag tycker det är helt okey och den lockar cyklister som vill ta det väldigt lugnt och som kanske inte annars kommer till de andra formerna av organiserad gruppcykling.

Men som sagt, saker och ting blir inte alltid som man tänkt sig. Dagens Latte Audax blev inställd. Men trots detta så räknade vi in fem cykelsugna kamrater vid samlingsplatsen. Och då förvandlades den av mig tänkta lugna cyklingen till en mellanfartsgrupp.

Absolut helt okey och dagen till ära hade även Fredrikshofs välkände Audaxcyklist Bosse Diesel anslutit. Så vi tuggade på i mellangruppsfart från Orminge till Björkvik där en låååång fikapaus togs samtidigt som vi fick ta del av Bosse Diesels kunskaper. Bla rent handgripligen med att han korrigerade lite på en deltagares cykel.

Har bara via Facebook lite då och då stött på namnet Bosse Diesel, men nu fick jag träffa och cykla med honom. Kul att få reda på saker jag inte visste.

I morgon blir det en vilodag för mig. Inte från jobbet, men från träning. Man måste peta in vilodagar lite då och då, det är ju lika viktigt som själva träningen.

Jobbigaste passet hittills.

Idag gruppcykling med Fredrikshof Nacka/Värmdö. Varmt så inihel.....men det gäller väl alla i Svea rike idag kan jag tänka. Utom i Småland där det regnar.

Det märks att jag flyttat upp en cykeldivision nu. Från att ha börjat i lugna gruppen har jag nu steppat upp till mellangruppen, dvs en ännu lite högre snittfart. Gick ju kalasfint häromdagen. Då kände jag att jag fick en rejäl självförtroendeboost.

Idag gick det åt h-e och jag blev mentalt nertryckt i skorna. Satt länge och funderade på att kliva av Mälaren Runt-projektet om två veckor. Ska det vara så här så kommer den svängen att bli övermäktig.

Hängde med på platten, men i de svåra backarna blev jag bojstenen som inte hängde med. Fick släppa iväg gruppen lite då och då och kämpa mig framåt på egen hand tills jag nådde klungan som stannat längre fram.

Jo jag vet att det är okey att köra backar i eget tempo, men det känns inte kul att inte hänga med, det är ingen kul känsla. Själv blir jag mest förbannad. Inte på de som drar iväg, utan på mig själv som inte orkar.

Men nu ska jag beskriva det härliga. Det är att vara en del i ett team som en gruppcykling består av. Ingen lämnas kvar är grundbulten i Hovets cyklingar. Det är en skön samhörighetskänsla när någon saktar ner och hjälper till och snackar lite och peppar. Ingen verkar bli sur. Alla hjälps åt.

Idag fick jag en hjälpande hand i ryggen som tryckte på i en jobbig stigning. Sånt känns också härligt.

Ni vet säkert teamkänslan, gruppkram liksom.

Men allt är inte jobbigt. På platten och i de mindre backarna hänger jag med finfint och hjälper till att dra när det är min tur, så en helt hopplös cyklist är jag väl inte även när det går undan.

För att man ska förstå hur jobbigt jag tyckte det var idag, det var faktiskt det jobbigaste cykelpass jag genomfört under min korta cykelkarriär. Det är bevisat genom alla fina program som finns nuförtiden.

Hör här bara. Min teoretiska maxpuls ligger på 157, men jag brukar säga 180, för det är min högsta puls som blivit registrerat under de senaste årens träning på gym och i löpspåren. Då är jag nära träningsdöden har det känts som.

Gissa vad min maxpuls var idag? Den toppade på 187. Ett-hundra-åttio-sju.

Dessutom brukar min genomsnittspuls ligga runt 135 på ett cykelpass. Idag låg det på 160.

Man måste erkänna sina begränsningar. Jag var trött. När de övriga ville dra iväg på en stickväg och köra hårdare klev jag av och vilade vid vägkanten medan de övriga roade sig med en ännu hårdare form av självplågeri.

Hade kanske varit bättre att följa dem. Istället skulle jag pusta ut lutandes mot ett träd, men där fanns massa vassa taggiga buskar och dessutom satte jag mig i en mindre myrstack. Buskarna orsakade blodvite och jag orsakade en massaker i myrstacken. De hämnades och skickade en hel armé, eller rent av tre armeér av myrsoldater som klättrade över hela mig.

Som vägvakt fick jag uppdraget att vara målgångsfotograf när de övriga kom tillbaka. Tyvärr lyckades jag inte fånga alla, men här kommer ett helt batteri av bilder:

Som avslutning såklart fika i Gustavsberg. Inte ens här lyckades jag fånga alla ansikten, men rent fysiskt kom alla, utom jag, med på bilden. Å andra sidan brukar jag inte bli så bra på bild, så det gör ju ingenting.

 Nu är kläderna nytvättade och hänger på tork. Nu är jag beredd på ny cykeltur, varför inte redan i morgon?

PS. Som stolt far måste jag även föreslå att ni kollar in min dotter Sofias blogg. Igår genomförde hon swimruntävlingen Amfibiemannen. Du hittar hennes blogg här.

Jag har trillat dit igen

Det där med mitt investeringsstopp för cykelprylar har nu omprövats. Särskilt tillfälligt tillstånd har nu getts för införskaffande av nya cykelskor.  Av särskilt ömmande skäl.

Mina gamla skor, som medföljde den första hojen jag köpte, en begagnad snygg sak, som jag köpte i augusti förra året, då min cykelkarriär startade, är på väg att gå sönder. Själv tycker jag skorna ska rubriceras som helt trasiga och i princip oanvändbara. Du ser ju själv här på bevisbilden. Visst har jag rätt, eller hur?

Tänk om sulan skulle lossna i en svår uppförsbacke, vilka katastrofala följder det skulle kunna bli.

Så nu håller jag på att googla fram ett par rejält bra skor som passar en sån som mig. En icke helt vetenskaplig undersökning har gett resultatet att det är vita skor som gäller. Merparten av alla cyklister verkar föredra vita skor. Lite märkligt, men så verkar det vara, även bland proffsen på Tour de France. Jag har spanat in deras skor på Eurosport nämligen.

Det betyder nog helt säkert något, så vita får det bli. Shimano R170 ligger just nu bäst till på min skoranking. I kanotstorlek.

Kommer du ihåg Nacka Skoglund? En gång tiden, då pappa och jag skulle köpa mina första fotbollsskor, så råkade just Nacka Skoglund vara i butiken. När han hörde vilken skostorlek jag skulle ha sa han högt: "nämen grabben, skaru tjacka kanot eller"?

Tre tjejer och jag

I går
I går kväll inofficiellt träningspass med Fredrikshof Nacka/Värmdö. Vet inte om värmen skrämde bort några, men vi blev bara fyra stycken cykelsugna som kom till samlingsplatsen i Orminge Centrum

Trots att officiell ledare saknades körde vi på så det rykte ut till Ingarö i god ordning och i raka led. Helt enligt skolboken.

Det framkom även förslag att vi skulle strunta i backträningen, men vi kände alla att det förslaget var lite skamligt, för Mäster Anders, som körde tävling på Västkusten, skulle nog inte gillat det förslaget. Så vi laddade allt vi kunde i alla tre långa backar i området varav två gick ner till fina bryggor.

Jag vill egentligen inte skryta, men jag vann alla backtävlingar. I och för sig så glömde jag berätta för tjejerna att det var tävling i alla backar, men ändå, jag var först upp i alla tre.

Priset levererades idag i form av lättare träningsvärk i benen. Pain is temporary, glory is for ever.

Men så kom han då. På en lång raksträcka kom han. Vi höll snyggt och prydligt två led så långt till höger vi kunde på den hyfsat breda vägen. 50 meter bakom oss tryckte bilföraren på signalhornet, för det var en bil som kom med en uppenbarligen hjärndöd förare. När han var i höjd med oss slog han på vindrutetorkarna för att stänka ner oss med spolarvätskan. Han lyckades, och hans spolarvätska smakade inte särskilt gott kan jag säga.

Jag är fortfarande fruktansvärt upprörd över detta. Hur kan ens en normalbegåvad människa komma på tanken att göra något liknande. Vi hindrade inte hans framfart en endaste sekund, han hade fri väg, och lång raksträcka med fri sikt. Men lik förbannat gjorde han det han gjorde.

När vi kom ner till bryggan hade vi nästan glömt honom.  En bild skulle tas för att föreviga vår träning.

Denna bild har jag ohämmat snott av Kristiina Blomberg

Man skulle kunna säga om bilden som i Fem myror är fler än fyra elefanter. Förutom att jag själv känner att jag inte riktigt kom till min rätt på bilden.

Tre flitiga myror och en elefant. Gubben ska bort.
Tre vita hjälmar och en röd. Gubben ska bort
Tre mörka coola glasögon och en gul. Gubben ska bort.
Tre bländvita fotomodelleenden och en grimasch. Gubben ska bort.
Tre glada flickor och en sur gubbe. Gubben ska bort.

Sen hojade vi hemåt och när jag var framme vid min bil stod distansmätaren på lite drygt 6 mil.

I dag
I morse var jag, trots begynnande träningsvärk, uppe med tuppen. Eller för att vara noga, uppe före tuppen. For ner till Trosa för att hämta motorbåten som sjösatts. Lagom att sjösätta 23 juli tycker jag.

Efter det vidtog ett jobbmöte med Sofia och företagets IT-ansvarige, Jonas.

Sen for jag hem igen och fortsatte vända papper på mitt skrivbord. Samt döda en geting som flugit in på kontoret och skrämde trafikledare Niklas. När jag ändå var på G klippte jag en fluga också. Utifall den planerade ett bakhåll på trafikledare Niklas.

Det är banne mig inte det lättaste att vara småföretagare.

Introduktionsträning med undergroundgruppen Team Demnert

Sent igår kväll kom en inbjudan från min dotter tillika medarbetare. Hon och Mannen i hennes liv, Jonas, skulle idag på morgonen bege sig ut på premiärturen med hennes nyinköpta racerhoj. Och jag fick frågan att  som uttalat cykelproffs, ty jag har cyklat runt Vättern, att medfölja på premiärturen.

Som en god far ställde jag naturligtvis upp på detta uppdrag i arla morgonstund. Således ännu en tidig cykelträningsdag. Det blev en kort och lugn tur på knappt 3 mil och jag lärde ut allt jag lärt mig den hårda vägen under min korta cykelkarriär.

Lärde naturligtvis ut cyklingens viktigaste beståndsdel, fikat. Så vi stannade vid ett fik i Djursholm och hängde där i nästan trekvart innan vi avslutade turen.

Så det där med min egen cykelkarriär. Den har nu helt klart gått överstyr. Idag anmälde jag mig till det klassiska cykelloppet Mälaren Runt. Sverige äldsta cykellopp, första racet gick i slutet av 1800-talet och har i dag i princip samma sträckning som då. 32,5 mil.

Skilladen mot Vätternrundan är att jag den här gången ingår i en grupp på ca 20 personer, så det kommer att gå galant att cykla runt även denna pöl. Hoppas jag.