Vi vill se Göran kräkas

I kväll hade vi i Team Rynkeby Stockholm ett tempo- och backträningspass.

Ett pass som nog platsar på min Top 20-lista på kul träningar. På något konstigt sätt känns det bra att ta ut sig så man tror man är nära döden. Vilket jag gjorde några gånger i afton. Särskilt när vi körde backträningen i olika varianter.

Jag har några svagheter. Några räcker inte, anser nog många, de som tycker jag är fullmatad med svagheter.

Själv tänker jag på tvenne saker: jag gråter skitfult och när jag tar ut mig fullständigt flåsar jag och låter som en kyrkoorgel som inte blivit stämd på 45 år. Och jag faller nästan ihop över styret och bara står och flåsar. Kan inte rå för det, det bara är så min kropp reagerar. (Fast jag grät inte, vill bara nämna det)

Så inför inför sista backrejset så försökte min för kvällen alldeles egna hejarklack peppa mig genom att ropa: VI VILL SE GÖRAN KRÄKAS, VI VILL SE GÖRAN KRÄKAS.

Nu blev det inte så, men jäklar vad slut jag var när jag kom upp. En bra träning med andra ord.

Nu ska jag berätta en hemlis om du lovar att inte berätta det för någon. Jag har börjat tycka backar är kul. Hela förra säsongen fullständigt hatade jag minsta lilla uppförslut. Fick lite halvångest bara jag såg en backe långt fram i fjärran, för jag tyckte de var så inih...e jobbiga.

I år ser jag varje backe som en utmaning och jag klämmer backar på ett helt annat sätt i år. Träning kallas det visst för att uppnå den effekten.

Inför kvällens backträning sa jag att jag satsar på en Top10-placering bland Rynkebys Stravamedlemmar på den här sträckan som finns som segment på Strava.

Plats 7,  Göran Demnert, 23,0 km/h, 149 bpm, 458W, 59 sekunder.

Fast alla är inte med i Strava, skulle de vara det så skulle nog min placering var typ 3o eller nåt sånt.

Under minuten, så j..... nöjd. Fast vår snabbaste kille, Daniel, klämde backen på 39 sekunder. Så jag har lite att jobba på. Hade inte bromsarna legat på hade jag säkert spöat Daniel.

Men ändå, under minuten, skitbra.

Måste väl också erkänna att jag tror inte jag klådde någon av killarna, och drösvis med tjejer for förbi mig, men en och annan tjej fick i alla fall gubbdäng. Fast det betyder inget. Det är bara det att det är så jäkla kul när man ser nån framför sig som man eventuellt kan klämma sig förbi. Då finns plötsligt lite mer watt i benen.

Själv bryr jag mig inte ett skvatt att de där 30, 40 och 50-åringarna blåser förbi mig, inte heller 60-åringarna och jag hoppas ingen i gruppen blir sur för att jag skriver om gubbdäng.

Team Rynkeby Stockholm utmanar Stilpolisen. 

Väldigt snygga strumpor från vår strumpsponsor Happy Socks.

En livsviktig kurs

Idag har jag förkovrat mig. Gått ytterligare en del i den s.k. YKB-utbildningen. YKB står för yrkesförarkompetensbevis. Allra längst ner beskriver jag för intresseklubben vad det innebär i praktiken.

I dagens kurs ingick HLR-utbildning. En riktigt bra kunskap, särskilt med tanke på de många cykelolyckor som skett den senaste tiden. Man får sig allt en tankeställare när man läser om alla olyckor och HLR-utbildningen sitter aldrig i vägen. Man kan rädda liv.

På kursen bara käcka bussfarbröder, det är nästan bara gubbar i bussbranschen.

Vet inte om det är branschspecifikt, men alla bussgubbar

lägger höger ben över det vänstra. Vilket härmed bevisas

Av alla dessa gubbar så valdes såklart jag ut som första demonstrationsobjekt. Jag skulle spela näst intill medvetslös. Kursledaren tyckte antagligen att jag hade rätt approach för att matcha rollen.

Tycker nog jag lyckades tolka min roll som nästan medvetslös rätt väl. 

Kanske skulle jag låtit ena armen ligga på golvet.

Sen fick vi ge oss i kast med praktiska övningar på dockor.

Här tränar två av "mina" gubbar, Jan och Håkan 

När vi var klara fick vi våra bevis på att vi nu kan, i alla fall rent teoretiskt, rädda liv. En jättebra utbildning. Senast jag gjorde HLR-träning var i lumpen, och det var ju ett tag sedan kan man säga.

Sen gick vi vidare med några timmar teori om utrymning av buss, brand i buss och liknande tråkigheter.

Känner mig nöjd med dagens höjning av min kompetens. Och lunchen, raggmunk med fläsk, gav jag allra högsta betyg. Nästan lika god som Moster Berta i Oppeby, Östergötland lagade när jag som barn tillbringade delar av somrarna där.

Här info endast för intresseklubbens medlemmar:

Från 15/9 i år måsta ALLA som vill köra buss ha gått kurs 5 tillfälllen á 7 timmar, dvs 35 timmar, för att få fortsätta köra buss. Alltså även om man har bussbehörighet på körkortet.

Inga prov behöver genomföras, allt som krävs är fysisk närvaro. Men 35 timmar måste man offra. Plus ca 1500 kr per kurstillfälle. Kostar alltså ca 7500 kr för den som vill köra buss efter 15/9.

Löjligt larvigt och våldsamt slöseri av pengar om du frågar mig. Kursen tillför nämligen inte ett jota till de kunskaper en bussförare redan skaffat sig under kanske ett helt yrkesliv som förare.

Observera att det handlar ingenting om att framföra en buss, ingenting om körteknik. Bara en massa teoretiskt trams som alla yrkesförare redan kan. Det absolut enda vettiga i kursen är just det vi gjorde idag, HLR. Den delen var superbra.

YKB-utbildning ingår per automatik numera i den ordinarie kurs man går när man tar körkort för tunga fordon.

Dessa regler gäller alla bussförare inom EU, men många länder har slopat kurskravet för de som innehar bussbehörighet på körkortet. Men inte Sverige, här väljer man att skapa arbetstillfällen för de som arrangerar kurserna.

Jag har kommit på svaret ang mitt förra inlägg

Känner att jag omedelbart måste återupprätta min hustrus heder. Allting har sin förklaring. Dagens lunch var en slags diskret protest.

I dag är nämligen vår bröllopsdag. Jag glömde bort det.

Inte undra på, bröllopet skedde ju redan under medeltiden, så det är väl klart att man i hastigheten kan glömma sådana detaljer.

Fast lite pinsamt är det ju.

Statsministern och min fru

Statsministern och min fru har två likheter. De har lovat mer än de kan hålla.

Ber ödmjukast att få påpeka till dig käre läsare, såväl till min hustru, som läser detta, vad jag skrev häromdagen på min blogg.

.......hustrun har redan lovat att hon ska laga goda luncher varje dag.

I dag var hennes första ickearbetsdag som nybliven pensionär. Jag hade sett fram mot en dösmarrig lunch, kanske ett glas vin till, men bara ett litet, och kanske någon liten chokladbit som efterrätt. Ingenting märkvärdigare än så. Det är ju trots allt bara en måndag idag.

Detta var det som serverades. I glaset serverades vanligt kranvatten.

Nu förstår jag varför de som röstade rött i valet är djupt besvikna.

Men okey, även min hustru kan ju få en viss inkörningstid innan hennes lunchlöften träder i kraft.

En helt vanlig söndag med Team Rynkeby Stockholm

Våra söndagsturer blir längre och längre. Idag startade vi vår tur från Barkarby och körde en sväng norröver med en härlig och efterlängtad fikapaus i Sigtuna.

Den här söndagen hade hela 29 glada teamkompisar hörsammat kallelsen till träning. Så vi blev en imponerade samling som for fram genom landskapet. Mest populära blev vi bland barn men även många vuxna stannade till och vinkade och kom med glada tillrop.

Den här bilden har jag snott av vår kapten Patrik

som cyklade som kökarl.

När jag kom hem visade min mätare att jag cyklat 132 km inkl transportcykling till och från samlingen.

Visst är det lattjo, eller inte, för ett år sedan var jag ett vrak efter 13 mil, i år är 13 mil ingenting. Jo, det är klart att det känns i kroppen när jag kommer hem. Jag ljuger om jag säger annat. Men jag är ändå väldigt pigg, oförskämt pigg faktiskt.

Men ändå, det är ju rent märkvärdigt vad ihärdig vinterträning på spinningcykel och regelbundna besök på gymmet betyder. Rent magiskt.

Det som är lite svårt att ta till sig, är att dagens distans under Pariscyklingen bara är fram till lunch, sen måste vi kämpa ytterligare 8-10 mil. Sex dagar i rad. En smula skrämmande tanke. Men ingenting är omöjligt, det är bara att öka träningen så ordnar den saken sig automatiskt.

Inte så mycker mer att tillägga, bilder säger mer än 1000 ord, så här kommer bilder från fikapausen.

Många gula cyklar blir det när det är fikadags

 Tre osedvanligt snygga cyklister.

Jag, Elin, Jonas

 Janica tyckte det var lite kyligt

Johanna och Göran Den Yngre såg inte särskilt trötta ut

 Den här mannen, Jonas, är nu efterlyst i hela Europa 

av Interpols avdelning för brott mot cykelklädsreglementet

 Idag blev Jörgen hyfsat bra på bild

 Lars ville med kepsen visa att han nyss varit

på träningsläger på Mallorca.

 Doc Lil, Lilanne, försöker förklara för mig om

trötthetens mysterier

 Lill och Kapten Patrik tyckte något var extra kul. Inte min keps va?

Även Lotta och Eva hade kul under fikapausen 

 Två käcka gossar, Magnus och Claes

 Markus var lite frusen om benen. Men glad ändå

 Mark försöker likt Lucky Luke dra snabbt, 

men jag drog snabbare och hann ta ett foto.

 Martina, alltid glad. Idag lite frusen om benen.

Ser ut som en bodyguard är på väg att skydda

henne från närgånga paparazzifotografer

Naomi och Cristian. Idag frågade jag om de var gifta. 

De är inte det. Ännu. Skärp dig Cristian. Ställ frågan. 

 Till slut kom solen. Lilianne, Elin, Claes, Sara och Markus

snodde blixtsnabbt solplatserna

 Glada Sara. Fattar inte hur hon alltid kan vara så glad

Timo, lagets starkaste man. Ännu så länge! Say no more.

Och Måns, kanske inte lika stark. Men en stark cyklist.

Måns nu lite eftertänksam. Och Janne var glad 

att kaffet äntligen kom på bordet

Bara som en liten parantes. Idag begick jag kortbyxepremiär trots bara 8 grader när jag åkte hemifrån. Ville bara nämna det.

Ett ödesdigert misstag

Ingenting är omöjligt. I min numera världsberömda tävling "flest träningstimmar i familjen plus några till" har Göran Strömstedts resultat varit helt omöjligt att nå upp till. Göran ingår i gruppen "plus några till". I den gruppen finns även en västkustbo, Fredrik.

Men i april månad hände det grejer. I den här tävlingen är det ett bra drag att ägna sig åt cykling. Att spela golf är också ett vinnande koncept. Båda ger många minuter i den här tävlingen. Fast jag har slutat med golf. Har ersatt det med cykling. När jag blir pensionär ska jag ägna mig åt båda.

Vet inte vad som hänt, men många deltagare verkar ha gett upp. Ingen fajt om pallplatserna längre.

Men tänk, tänk bara om jag hade bitit ihop och kört något pass bara en aning längre. Tänk om jag inte hade varit lat på Valborgsmässoafton utan kört det gympass som jag hade planerat. Det visade sig vara ett ödesdigert misstag.

Då jäklar i min lilla låda hade jag gjort det omöjliga, spöat Göran S, i Team Rynkeby Stockholm även kallad Göran Den Yngre.

Men ett silver i den stora tävlingen väger tungt, nästan tyngre än guld i vår familjetävling.

I min målsättning att köra 125 pass innnan vi cyklar till Paris har jag nu genomfört 95 pass, hela 15 pass mer än budgeterat.

13 cykelpass i april är också helt okey, lite fler än jag gissat. Det blev 9 styrkepass i gymmet. Och så några tennis och simpass.

Men en sak är lite konstigt. Trots att jag tränar hyfsat mycket så känner jag mig stundtals som en soffpotatis. Jag kanske äter för mycket.

Jag känner mig trots det nästan nöjd så här långt. Alltså bara nästan. Jag är nöjd med min styrketräning på gymmet på ben, bål, axlar och allt annat. Jag känner mig nöjd med cykelpassen, men jag borde ha kört mer mjölksyraträning. Kanske mer backträning på egen hand. Jag har ju världens kanonbackar nästan utanför dörren. Där finns förbättringspotential under kommande månad.

Det börjar dra ihop sig, bara 42 dagar kvar till Vätternrundan och bara, alltså bara, 66 dagar till starten av Tour de Paris. Klart man börjar tagga till och vill komma i ännu bättre form. Det ska ju bli en nöje och inte en plåga. Jag tar hellre plågan nu än under själva turen, så är det.

Idag förändras mitt liv

Idag berättar jag ingenting om cykling. Ingenting om tennis. Ingenting om simning. Ingenting om träning överhuvudtaget. Idag berättar jag om mitt liv.

Just idag är nämligen en ganska stor dag. En väldigt speciell dag. På sätt och vis en ganska omtumlande dag. Fast egentligen inte för mig. Mest för min hustru. Men den här dagen påverkar även mitt liv.

Idag jobbar nämligen min hustru sin sista arbetsdag, i morgon vaknar hon som pensionär.

Den här vackra och fantastiska tjejen på bilden träffade jag den 25:e oktober 1972.  Många av den här bloggens läsare var inte ens födda då. Vilken hisnande tanke.

Vi träffades på discoteket Greven som låg på Kungsgatan. Amor var på plats och sköt pilar så det stog härliga till, trots att jag då bara var 21 år gammal.

Vi bestämde en ny träff kvällen efter, utanför dåvarande biografen Vinterpalatset på Norra Bantorget. Hon kom inte.

Men jag väntade kvar. Det här var ju långt innan någon ens hade börjat fundera på mobiltelefoner.

Jag väntade och väntade. Till slut, 1 timme efter bestämd tid, kommer hon och förseningen är omedelbart förlåtet. Hon var ju så himla snygg och mysig.

Sen gick det undan, vi gifte oss 1,5 år senare, i maj 1974.

Vi fick vårt första barn, Marcus, den 25:e oktober samma år, alltså på dagen två år efter att vi träffades.

1978 kom nästa lilla knodd, Sofia, henne som jag allt som oftast här i bloggen benämner dotter tillika medarbetare.

Sedan dess har livet rullat på och just idag arbetar min kära hustru sin sista dag. I morgon är hon pensionär. Hon känner sig både glad och lycklig över det.

Själv känner jag mig bara förvirrad. Jag gift med en pensionär? Det känns ju bara som häromåret vi träffades, och så är hon plötsligt pensionär. Hur gick det till? Vart tog åren vägen?

Man behöver ju inte vara raketforskare för att räkna ut att jag också snart är där. Hon rövade bort mig när jag var 21 år, så jag har ju bara lite drygt ett år kvar innan jag också blir pensionär. Om jag då vill det. Som företagare har man ju lite andra förutsättningar kanske.

Så nu får vi se hur vårt liv kommer att te sig. Blir ju en smula annorlunda, för både min hustru och mig, det går ju inte att komma ifrån.

En fin bonus för mig är att kvaliten på mina luncher kommer att öka dramatiskt. Vårt kontor är nämligen beläget i samma hus som vi bor i, och hustrun har redan lovat att hon ska laga goda luncher varje dag. Det känns fint. Trist för Findus och Dafgård bara, som nu tappar rejält i omsättning på sin frysta micromat.

Livet går in i en ny fas, så kan man sammanfatta det hela.

Simexamen

Det här inlägget kanske du uppfattar som väldigt negativt. Det är det för jag är sur. Förbannad. Frustrerad.

Igår spelade jag en superviktig tennismatch i gubbdubbelserien. Jag vann, men förlorade. Jag och min partner vann på WO, eftersom en av motståndarkillarna var sjuk. Visserligen hittade han en ersättare, men den "riktiga" matchen vann jag och min partner på WO. Själva matchen som vi ändå spelade torskade vi.

Men bara på ren otur. Våra motståndare hade bara rena turslag, och från vår sida så var det nätkant och ut, och bollar preciiiiis utanför alla linjer. Så egentligen borde vi vunnit även den matchen. Om vi bara hade haft lite tur med oss. Klart man blir förbannad och frustrerad. Tennis, jävla skitsport. Men på måndag, då jäklar SKA jag vinna.

Idag var det sista gången av min crawlkurs. Bestämde mig för att inte gilla simning. Det gick precis lika dåligt att simma idag som det var att lira tennis igår.

Ingenting funkade i bassängen. Armarna gick i kors, benen var för breda, bensparkarna var ett skämt och jag sjönk som en sten när det blev fel. Klart man blir förbannad och frustrerad. Simning, jävla skitsport.

Men lite nöjd blev jag allt. Eller säg så här. Jag blev otroligt nöjd, överjävligt nöjd faktiskt.

Som absolut sista övning skulle vi nu simma hela bassängen, otroliga 25 meter på riktigt, med benspark, armtag, andning var tredje armtag. Nu skulle vi sätta ihop alla paket som vi tränat under de tidigare tillfällena. Har inte klarat en hel längd tidigare.

Nu sa vår simmagister att nu fick vi fan inte stanna när vi blev trötta, blev vi det skulle vi lägga oss på rygg och flyta, men vi fick fan inte ge upp och stanna.

Och vet du? Jag fick ihop alla delar tillräckligt bra till ett helt paket, så jag kunde ta armtag, andas var tredje tag, fick ordning på benen och så kunde jag klappa handen i kaklet på andra sidan utan att ge upp på vägen. Ibland är jag bara så jävla bra.

Men ändå, simning är en jävla skitsport. Ångrar att jag anmälde mig till Stockholm Triathlon. Men nu måste jag ändå köra den, så jag måste väl träna simning under sommaren. Ska nog anmäla mig till fortsättningskursen. Trots att simning är en jävla skitsport. Och blöt blir man.

I morgon blir det betydligt roligare, tempoträning på cykel med Team Rynkeby.  Det är grejer det.

En ko-lossalt trevlig tur som hade kunnat sluta i katastrof

Idag en händelserik och härlig söndagsträning med Team Rynkeby Stockholm, så det här blir ett långt inlägg. Jättelångt. Men vi börjar med det tråkiga och avslutar med glada bilder. Många.

Dagen hade kunnat sluta i katastrof. Inte bara en gång, utan två. Båda beroende på hjärndöda bilister.

På en väg ute på Ekerö körde vi tvåpar. Vi håller som brukligt så långt vi kan åt höger, men i en dold kurva får vi möte med en bil som kör om en cyklist, trots att bilisten inte har en aning om vad som döljer sig bakom kröken. Där kom vi.

Lyckligtvis lyckas bilisten tvärnita samtidigt som han väjer undan. Det blir även tvärnit och kaos i våra led och Malin som cyklar till höger om mig hinner inte bromsa tillräckligt utan stöter till framförfarande hjul. Hon tappar därmed balansen och styr av vägen ner i ett väldigt djupt dike.

Hon räddade situationen på att fantastiskt skickligt sätt. Hon lyckades på något märkligt sätt rulla på skrå nerför dikeskanten, men i botten fanns ytterligare ett dike och där tog det tvärstopp. Hon flög av och det såg väldigt otäckt ut. Men hon reste sig snabbt, skakade av sig chocken och vinkade med ett litet skratt hej till publiken.

Både Malin och cykeln körde sedan vidare tillsammans med oss andra i gruppen, när vi tagit en lång och välbehövlig paus för att hämta oss efter chocken. Och pratat om det inträffade.

Bilisten valde att inte stanna utan körde blixtsnabbt vidare. Fegjävel.

Nästa incident kom någon timme senare. Återigen tvåpar på en lång raksträcka. Jag ligger i näst sista par och har koll framåt.

Ser att vi får möte, men inga som helst problem, vägen är bred. Plötsligt ser jag en bil komma farande på utsidan av mig som är på väg att köra om oss. Problemet är att den mötande bilen då bara har ett femtiotal meter fram till vårt förstapar. Finns ingen chans i världen att bilen som kör om klarar omkörningen. Helt obegripligt att han/hon ens försöker.

Han, eller hon, får nu två saker att välja på. Antingen svänga höger och köra över halva gruppen, eller tvärnita för att undvika frontalkrock med den andra bilen.

Lyckligtvis så lyckades båda bilarna stanna mittemot varandra och vi kunde förbannade och lite skakade cykla vidare. Tror inte alla i gruppen ens uppfattade hur nära vi var en katastrof.

Och bilen som försökte köra om? Vid första bästa tillfälle drog han, eller hon, förbi och försvann i fjärran.

Nu till det roliga.

När vi cyklat 7 mil stannde vi vid en lantgård som hade ett s.k. kosläpp. En riktigt ko-ol avslutning på turen.

Massor av folk ville bese detta. Även vi blev en attraktion när vi, 20 gulklädda cyklister, kom och cyklade igenom åskarleden. Kändes nästan som målgången i Tour de France.

 Arla firar 100 år i år och bjöd på korv, kaffe, bullar och tårta. En härlig avslutning på en händelserik träningstur. Sen cyklade vi den avslutande biten till Drottningholm där vi skiljes åt och var och en cyklade hem till sig.

Ifall du undrar, med tanke på min förra hemcykling från Ekerö. Dagens hemcykling gick kalasbra. Nemas problemas nånstans. Spångavägen klippte jag rakt av utan att blinka.

Avslutar det här långa inlägget med glada bilder. Eftersom det här är min blogg och jag är The Main Attraction, börjar jag med en selfie där även några andra snyggingar ville vara med.

Göran Den Yngre, Måns, Stina, och jag, Göran Den Äldre

Vi som var med idag

 Det äkta paret Christian och Naomi

(vet inte säkert om de är gifta, chansar på det)

 Eva med tillhörande son som åt 

både varmkorv och bulle. Samtidigt.

 Coola snubben Janne

 Jörgen (han blev inte så bra på bild idag), Johanna, Lotta, Claes och Anna

 Vem törs sno en cykel när Lotta bevakade

 Louise satsade på TVÅ bullar

Det äkta paret Malin och Patrik.

(jag vet säkert att de är gifta) 

Dagens draglag Mark och Marcus.

Ibland hade de väldigt bråttom tyckte vi som låg längst bak

Ja, det var väl allt för idag. I morgon har jag en välbehövlig veckovila. Eller kanske inte helt, har en görviktigt tennismatch i gubbdubbel på kvällen. MÅSTE vinnas, annars är risken stor att jag trillar ur den serien och ner i nästa. Får inte ske.

En nätt liten 11-milautflykt

Idag min andra tur tillsammans med Fredrikshofs Audaxgrupp. Du vet den där gruppen för de som inte har så bråttom genom cykellivet.

Misstänker att många av gubbsen, för det är mest gubbar i den gruppen, har farit och flängt i imponerade farter när de var yngre.

Idag var det i alla fall en tjej med, inte tant, tjej.

Rullsnittet ligger runt 23 km och det är en superskön hastighet. Inga som helst problem för mig att ligga och tuffa i den hastigheten. Jag tänker så här, vilket jag både hört och läst, att det är bra att köra många mil i lågpulszonerna, det bygger kapilärer som sedan gör så att mjölksyran inte tränger fram lika fort. Hoppas det stämmer.

Nu satsar jag på uthållighet, efter Parisäventyret har jag tänkt mig att satsa lite mer på fart. Kanske, det här är ett skithärligt sätt att cykla på. Cykelnjutning på hög nivå. Rekommenderas. Prova i alla fall, det skadar inte. Fast det är klart, andra njuter förstås lika mycket i 30 km. Ni ska nog inte prova den här gruppen ännu.

Samtidigt saknar jag lite det där med att ligga och pressa och rotera och de å sånt. Det är ju superkul det också. Så länge man inte blir avhängd förstås.

Efter sju mil stannade vi vid Hökeriet, du vet cafét med de supergoda mackorna. Fråga mig inte var det ligger, för jag hittar inte dit. Sen for vi hemåt och när jag kom hem stog mätaren på exakt 11 mil.

 Mannen längst till vänster i bild är Daniel, gruppens kapten.

Kände mig lite som katten bland hermelinera. Tog fel uniform. Slarvigt.

Tyckte det var dags för en selfie på min nya kepa.

Den gör sig heller inte så bra på bild. Men den är cool.

Men jag har en ännu coolare på G.

För övrigt har jag idag äntligen, efter 1 år, lärt mig ladda ner externa kartor till min Garmin. Halleluja och amen.

Tjejdäng, gubbdäng och ett PR

I går var det dags för vår andra tempoträning med Team Rynkeby Stockholm.Vi kör en runda 4 km runt Kaknästornet på Gärdet.

Förra gången kändes det både bra och kul och jag satte som jag tyckte en hyfsat bra varvtid. Då var den bästa tiden när vi körde lagtempo med tre pers i varje lag.

När jag var ung var det alltid lite kymigt att bli slagen av tjejer, att få tjejdäng. Oavsett idrott. Lyckligtvis har jag växt ifrån sånt, både i mitt Rynkebyteam som när jag hojar med Fredrikshof, så vimlar det nämligen av urduktiga tjejer som cyklar ifrån mig som ingenting. Så jag får ju tjejdäng mest hela tiden.  Men några spöar jag trots allt. En och annan kille också för den delen.

Fast som jag skrev häromdagen, Team Rynkeby tävlar inte. Bara lite internt på såna här tempoträningar, då vaknar tävlingsjävulen i rätt många, det märks. Det är kul.

Igår var jag ju laddad till tänderna för att slå min tid från förra veckan. Personliga rekord är till för att slås. Alltid.

Som jag berättade häromdagen började jag förberedelserna med att klippa håret rejält så luften genom hjälmhålen inte bromsade farten genom att fastna i kalufsen.

Jag tog bort den där plastskivan i baknavet på cykeln.

Jag tog bara med 1,5 vattenflaskor istället för två stora. Vikten, vikten av lätt vikt ska inte underskattas vid rekordförsök.

Jag hoppade över middagen för att inte väga för mycket och jag värmde upp med att cykla hemifrån in till stan, ca 15 km. Kändes fint.

Om det blev en ny rekordtid? Det kan du fethajja. 23 sekunder bättre på 4 km. Inte dumt.

Men det satt hårt åt. En tjej verkade inte vilja få gubbdäng, så hon blåste om mig vid Tekniska museet. Men va faan, tänkte jag och skruvade upp wattuttaget i benen.

Vid Källhagens Wärdshus var jag ikapp. OCH SEGADE MIG FÖRBI. Men till ingen nytta, hon svarade direkt och då hade mina ben gett upp. FAAAN. Jävla Stina.

Den pinsamma tjejdängstiden är förbi sen länge. Eller inte, när jag tänker efter. Fast nu är det inte pinsamt längre, bara rätt kul att fajtas med någon som är lite bättte. Kille eller tjej, tant eller gubbe spelar mindre roll, det är själva tävlingen som triggar.

Nu är mitt mål på de här träningarna att så många som möjligt ska få gubbdäng. Alltid retar det någon. Eller snarare taggar till stordåd. Hoppas jag.

Idag har jag för övrigt namnsdag. Gåvor kan sändas till StockholmsBuss kontor.

Dom kallar mig skinhead

Hann med en del i morse. Trots att jag sov lite för länge. Det blir alltid så när hustrun åker senare än vanligt till sitt jobb.

Först ett superbra pass på en timme på gymmet. Testade att köra marklyft enligt någon slags pyramidmetod med olika vikter. Blev totalt 70 lyft. Rätt jobbigt på slutet, det måste man nog ändå säga även om det var vila mellan varven.

Sen körde jag axlar, superviktigt för cyklingen, och sedan lite triceps. Får ju inte glömma Projekt Fontän15 när vi kommit till Paris. Alltså bada i en fontän, och då vill man ju se snygg och prydlig ut.

Efter gymmet blev det blixtvisit hos frissan. Fast jag åkte hem och duschade emellan såklart. Blev kanske lite väl mycket renrakat på skallen, jag valde 2-millimetermaskinen.

Mina arbetskamrater utstötte "-men va fan, har vi fått en skinhead på kontoret" när jag kom tillbaka.

Å andra sidan är det ohyggligt skönt med superkort hår. Risken är nu att hjälmen är för stor. Får väl lösas med en käck cykelkepa.

Igår kväll omstrukturerade jag mig själv till Cykelmecken Göran och genomförde en extraordinär rengöring av min nya cykel. Tog av både kedja och kassett och gjorde rent enligt konstens alla regler. Jäklar vad skitigt det blivit på bara ett 50-tal mil.

Lite spännande när sedan pusslet skulle sättas ihop igen, men det gick helt utan problem. Helt enkelt galant.

Problemet bestod istället av den där plastskivan som sitter bakom kassetten. Den tog jag inte bort. En representant från Stilpolisen gjorde omedelbart tillslag och beordrade omgående borttagning. Ser ju störtlöjligt ut enligt Stilpolisen. Så nu tar jag bort den. Sannolikt under betald arbetstid.

Så en liten kul sak. Det finns en sajt på nätet som heter www.racereport.se. Titta gärna in där och få lite inspiration genom att läsa om olika idrotter. T.ex cykling.

Redaktören på den sajten tyckte min racereport från förra årets Vätternrunda kunde funka som inspiration för de som känner att de kanske tagit sig vatten över huvudet med sin anmälan till årets VR.

Går ju inte att komma ifrån, klart jag känner mig jättestolt över att det lilla jag skriver anses som inspiration. Klart det värmer i hjärtat, så är det.

Nu måste jag kila, har en plastskiva att ta bort.

Vilodag

Känner mig väldans nöjd med min nya träningsplanering nu när utesäsongen satt igång. Har nu lagt vilodagen på måndagar. Eller snarare, det gjorde jag redan i mars för att få in rutinen.

Sen startar veckans alla styrke- sim- och cykelpass med full styrka igen.

Tisdag morgon ett styrkepass på gymmet och på kvällen blir det crawlkurs.

Onsdag kväll tempoträning med cykel med Team Rynkeby.

Torsdag kväll backträning på egen hand med cykel. Eller möjligen ett pass i gymmet om vädret är åt helsefyr. Eller kanske båda. Å andra sidan gäller TR-regeln, vi cyklar i alla väder. Så det blir backträning. Plus kanske lite styrka också.

Fredag ett lunchpass på gymmet.

Lördag och söndag blir det distansträning med cykeln.

Min fru är inte överlycklig. Men väldigt förstående.

Varför utsätter jag då min gamla kropp för allt detta? Jo, om jag skulle känna den minsta trötthet, mjölksyra i benen, vara totalt utmattad efter varje cyklingsdag ner till Paris så skulle jag aldrig förlåta mig själv att inte ha gjort allt jag någonsin kunnat för att klara påfrestningen.

Att cykla 120 mil på sex dagar är egentligen ruggigt påfrestande. Det har jag listat ut, därför är min träning därefter.

Och skulle jag händelsevis känna trötthet, ha mjölksyra i benen och vara totalt utmattad efter varje cyklingsdag, ja då vet jag att det är som det är, min kropp klarade inte påfrestningen. MEN, jag hade i alla fall inte på något sätt kunnat förbereda mig bättre.

Det är precis som med vilket hantverksjobb som helst, slarvar man med underarbetet så blir slutresultatet bara skit.

Så en sak till. Det är ju så förbaskat kul att träna, ta ut sig maximalt och känna en enorm tillfredsställelse efteråt. Eller?