Just idag är nämligen en ganska stor dag. En väldigt speciell dag. På sätt och vis en ganska omtumlande dag. Fast egentligen inte för mig. Mest för min hustru. Men den här dagen påverkar även mitt liv.
Idag jobbar nämligen min hustru sin sista arbetsdag, i morgon vaknar hon som pensionär.
Den här vackra och fantastiska tjejen på bilden träffade jag den 25:e oktober 1972. Många av den här bloggens läsare var inte ens födda då. Vilken hisnande tanke.
Vi träffades på discoteket Greven som låg på Kungsgatan. Amor var på plats och sköt pilar så det stog härliga till, trots att jag då bara var 21 år gammal.
Vi bestämde en ny träff kvällen efter, utanför dåvarande biografen Vinterpalatset på Norra Bantorget. Hon kom inte.
Men jag väntade kvar. Det här var ju långt innan någon ens hade börjat fundera på mobiltelefoner.
Jag väntade och väntade. Till slut, 1 timme efter bestämd tid, kommer hon och förseningen är omedelbart förlåtet. Hon var ju så himla snygg och mysig.
Sen gick det undan, vi gifte oss 1,5 år senare, i maj 1974.
Vi fick vårt första barn, Marcus, den 25:e oktober samma år, alltså på dagen två år efter att vi träffades.
1978 kom nästa lilla knodd, Sofia, henne som jag allt som oftast här i bloggen benämner dotter tillika medarbetare.
Sedan dess har livet rullat på och just idag arbetar min kära hustru sin sista dag. I morgon är hon pensionär. Hon känner sig både glad och lycklig över det.
Själv känner jag mig bara förvirrad. Jag gift med en pensionär? Det känns ju bara som häromåret vi träffades, och så är hon plötsligt pensionär. Hur gick det till? Vart tog åren vägen?
Man behöver ju inte vara raketforskare för att räkna ut att jag också snart är där. Hon rövade bort mig när jag var 21 år, så jag har ju bara lite drygt ett år kvar innan jag också blir pensionär. Om jag då vill det. Som företagare har man ju lite andra förutsättningar kanske.
Så nu får vi se hur vårt liv kommer att te sig. Blir ju en smula annorlunda, för både min hustru och mig, det går ju inte att komma ifrån.
En fin bonus för mig är att kvaliten på mina luncher kommer att öka dramatiskt. Vårt kontor är nämligen beläget i samma hus som vi bor i, och hustrun har redan lovat att hon ska laga goda luncher varje dag. Det känns fint. Trist för Findus och Dafgård bara, som nu tappar rejält i omsättning på sin frysta micromat.
Livet går in i en ny fas, så kan man sammanfatta det hela.