Idag var det dags för en lite längre träningstur med Team Rynkeby Stockholm. 7,5 mil ute på Ekerö. Vi börjar lite försiktigt.
Jag började dock med att cykla hemifrån till samlingspunkten, 17 km. Vågar inte ta bilen längre eftersom de flesta andra i teamet cyklar till och från träningen. Vill ju inte vara en avvikare. En för alla, alla för en. Lika för alla, no mercy, ingen mannamån.
Idag blev det en rejäl grupp, ca 30 pers. Vi delade upp oss i två grupper och så körde vi. Några fick problem att orka hänga med, men i sann demokratisk Rynkebyanda väntas alla in. Alla ska med. En för alla, alla för en.
Efter några mil gjorde vi ett kort stopp. Då tog jag en bild.
Men där ser man ju knappt vilka det är, så här kommer den i två delar:
Tog också en selfiebild på mig, men du vet, jag blir inte så bra på bild, så jag tar inte med den. Men jag var med på turen, jag har 28 vittnen.
Vid stoppet serverade även Janica hembakade kakor. Supergoda, och då menar jag supergoda. Jag tror det var därför alla var så glada på bilden. Mer sånt hoppas jag.
Sen cyklade vi tillbaka i stundtals rejäla motvindar, fick lite Vätternrunda2014vibbar.
Sen måste här erkännas några saker. Jag är inte stolt, men de måste ändå erkännas.
Tar det värsta först. Jag fikade inte. Trodde alla skulle hem direkt, men det visade sig att en handfull tog en fika på Brostugan. Men inte jag alltså. Nästan katstrof. Det blev katastrof pga det.
Jag cyklade alltså direkt hem, gick kalasbra till Brommaplan, men sen hände det som inte fick hända. Jag fick punka. Dubbelpunka. Fast inte på hjulen, det var mina lår som plötsligt och lite oväntat bara dog. Bara sådär liksom. Pssshhhh.
De dog en bit upp på Spångavägen, en lång långsamt stigande väg. Med motvind från helvetet. Säkert 50 m/s. Kanske hundra. Minst. Rätt i nosen.
Hade inte använt lilla klingan på hela turen men nu orkade jag inte på den stora. Var till och med nere på lägsta växeln några gånger, låren krävde det.
Ingen dricka kvar, mina 1,5 liter gick åt tidigare. Ingen energibar kvar. Munnen var som en öken och låren brann.
För att göra en lång historia kort, jag kom trots allt hem även om jag stundtals inte trodde det.
När jag kom innanför dörren hemma blev jag golvad direkt. Nu kan man kanske tro att det här är en arrangerad selfiebild. Icke, den är 100 % autentisk. Jag var slut, totalt slut. Hemcyklingen knäckte mig.
När jag låg där en smula utpumpad snurrade tankarna. Hur i h-e klarade jag att cykla runt både Vättern och Mälaren. Idag blev det bara 107 km. Men jag klämde ju båda pölarna, jag gjorde ju det. Allt går om man bara vill.
Aldrig mer för lite sportdryck, aldrig mer för lite energibars i fickan. Men själva träningsrundan gick lysande, inga problem någonstans. Kände mig hur stark som helst.
Men du behöver inte vara orolig, efter några minuter tog jag en dubbel dos Resorb, tog en extra rejäl dusch, åt en försenad lunch, fick en energipuss av hustrun och ovanpå det en hemmafika med goda kakor.
Efter det var jag tillbaka i fin form igen. Så, när kör vi nästa gång? Är det okey om jag tar bilen till samlingen?