Men först lite om min simning.
Igår simmade jag ännu en lektion i den svåra simgrenen crawl. Fortfarande knepigt, stundtals blir jag rejält frustrerad, rent av förbannad, när kroppen inte uppför sig som jag vill. Men jag är på G, det går bättre och bättre och snart får jag nog ihop hela tekniken.
Min dotter tillika medarbetare Sofia satt på läktaren och skrev så här på sin blogg:
Innan min simträning igår spanade jag som vanligt på nybörjargruppen. Jonas var inte med men pappa var där. Kände igen mig väldigt mycket i hans frustration och uppgivenhet över att saker och ting inte fungerade, men tyckte ändå det såg lovande ut.
Sen dök en kompis till Sofia också upp och spanade in oss plaskande nybörjare. Hennes kommentar var: Det ser bra ut Göran.
Kanske det ändå finns hopp om att jag kan klara att simma "på riktigt" dvs crawl.
Idag fick jag höra ännu ett Det ser bra ut Göran. Den här gången från min strokeläkare.
Idag blev jag nämligen utslängd till verkligheten. Idag tog Danderyds sjukhus officiellt sin hand från mig när det gäller stroken. Jag är färdig, jag är frisk och jag har gjort en insats för strokeforskningen.
Mitt bidrag till forskningen var att jag fick vara kvar i fyra år för att delta i ett särskilt projekt. Två gånger om året har jag fått lämna prover och svara på frågor om ditten och datten.
De har redan kommit fram till vissa slutsater och jag fick ett tack för värdefull medverkan.
Nu kan jag äntligen dra ett streck över detta. Avslutningsorden från min läkare var: Det ser bra ut Göran, lycka till med resten av ditt liv och jag hoppas slippa se dig igen. I alla fall här.
När jag gick därifrån gick jag på moln och var glad som en lärka., Köpte mig en stor glass och utanför entrén stannade jag till vid en kille och köpte Situation Stockholm. För jag kände mig så glad och tacksam.
Sen hände något konstigt i min kropp igen. När jag satte mig i bilen började jag gråta. Jo så är det. På stora starka Göran som snart ska cykla jättelångt började tårar rinna nedför kinderna. Vettefan varför, det gick bara inte att hejda.
Tror det var nån slags känslomässig reaktion att nu är det äntligen över plus en reflektion vad jag faktiskt var med om. Betänk att var 3:e dödsfall i Sverige är strokerelaterat. Betänk då på att av alla dem som går in på en strokeavdelning är det många som aldrig går ut därifrån. Och många som gör det har skador för resten av livet.
Men jag kom ut därifrån helskinnad, så jag gissar att min reaktion hänger ihop med detta.
Så i kväll firar jag med en massa intervalljävlar med Team Rynkeby.
Nu släcker jag ner Görans Sjukjournal för den här gången.