Jag heter Göran Demnert och är numera heltidsproffs. Endast sponsrad av Pensionsmyndigheten. Kort sagt är jag pensionär. Men möjligen bara på utsidan. Har bloggat sedan 2006, så många tusen funderingar har det blivit. Skriver numera mest på Facebook och Instagram.

Började cykla vintern 2013 och har sedan dess cyklat Vätternrundan nio gånger. Hittills. Har även cyklat till Paris sex gånger med Team Rynkeby Stockholm.

Förutom cykling har jag på ålderns höst fastnat för triathlon. Kanske jag 2025 ska jag göra min sjunde start i en halv Ironmandistans. Numera i age group 70-75


måndag, april 13, 2015

HJÄLP, jag fattar ingenting

I natt låg jag och funderade. Funderade på vad det var som egentligen hände i går på hemvägen från träningen. Det irriterade mig hela kvällen och natten. Som en tagg man inte får bort.

Varför jag så plötsligt och utan förvarning bara liksom dog. Körde in i väggen. Bonkade. Tog slut.

Det känns nästan lite genant, pinsamt, men jag får ju skylla mig själv eftersom jag berättar det så att säga officiellt. Men jag sätter tusen spänn på att jag inte är ensam om det här. Kan lika gärna sätt en miljon förresten. Sånt är händer alla men alla skriver inte en blogg om det.

Fanns ju inga som helst tecken på trötthet varken före, under eller efter själva träningsrundan. Och så bara pang, så tog jag slut. Om du läste gårdagens blogg där jag beskrev hemvägen så är det så att Spångavägen inte på något sätt är en brant backe. Stigningen är så liten så sist jag körde där tänkte jag inte ens på att det gick lite uppför. Men igår var den värre än Mur de Huy. Visserligen blåste det småjävlar så både bilar, barnvagnar, nån pensionär och några cyklar for genom luften förbi mig. Men ändå, vägen är normalt inte jätteansträngande.

Eller, jo, när jag tänker efter så fanns det ett tecken. Hade en väldigt mysko puls hela passet. Normalt så brukar min ansträngningskänsla i kroppen ganska väl stämma överens med vilken puls jag har enligt pulsklockan.

Om någon hade frågat mig igår under rundan vilken pulszon jag låg i skulle jag definitivt sagt någonstans mellan zon 2 och 3, kanske mer i 3:an. Mer än så ansträngande tyckte jag inte det var. Sanningen var att jag låg betydligt högre än så.

Blev minst sagt förvånad när jag tog fram statistiken ur Garminmojängen. Pulsen låg alltså väldigt högt under hela passet trots att det inte kändes jätteansträngande.

Kurvan spänner över den första 3-timmarssekvensen

Finns det månne någon som kan förklara detta för mig? Alltså varför min puls inte alls överensstämde med min känsla. Och varför man sådär helt oväntat bara tar slut. Det var ju ingen långsamt kommande trötthet, det sa likom bara pang. Jätteskumt. Jag har bonkat många gånger, men aldrig på det här sättet.

Skulle ju rent teoretiskt kunna fråga en läkare, men här finns säkert många som har ideér varför det blev som det blev.

Förslag emotses tacksamt.