Dag 6. En uberjobbig dag.

Dag 6. En kortis bara. Sorry att jag ligger lite efter i rapporteringen. Dag 6 är i onsdags. När jag skriver det här är det fredag och sista dagen.

Liege – Liboichant, 142 km.

Dagens etapp startade vi som vanligt med morgonbön, dvs en genomgång av dagens etapp.

En kort sprintsträcka kan tyckas men icke. På vägen skulle vi ju uppför den berömda backen Mur de Huy.

Minuterna infr det stora slaget, Mur de Huy

Backen avstängd för vanlig trafik idag, bara öppet för alla 37 Rynkebylag. Det blev köbildning så varje team startade för sig och i hela backen stog teamfolk från alla lag och hejade och skrek oavsett vilket team som kom.

Som sagt, Vacci tycker backen är onödigt brant. Jag håller med. Fanns inte en chans i helvetet att jag skulle klara den. Kom några hundratal meter av totala 1200 meter, sen tog det tvärstopp. Sen gick jag en bit till en liten avsats och tog ny fart. Kom 50-75 meter, sen kändes som att jag skulle cykla uppför en lodrät väg.

Bara att bita ihop och inse nederlaget och promenera resten av backen. Det kändes så jävla helvetes surt, så jag gick och satte mig bakom en bil och surade och svor för mig själv och tyckte jag var sämst i hela världen.

Fast det är jag ju inte. Tjogvis med folk klarade inte backen. Självklart gjorde många i mitt team det, men säkert hälften klarade den inte. 

Men kort sagt, jag bestämmer nu att Mur de Huy är en jävla skitbacke, håll dig undan från den om du inte är en extremt stark cyklist, då kan du klara den. Nu tänker jag inte skriva mer om den eller ens visa bilder därifrån även om hela målområdet var absolut fullt av alla teamtält. En upplevelse man inte gärna missar. Men själva backen är skit, kom ihåg det nu.

Sen for vi vidare med nya friska tag efter att coreteamet bjussat på fika och godsaker.

Belgien må vara platt i stort, men vår ruttplaneringschef  En annan Patrik har naturligtvis hittat alla de backar som finns. Och de är inte nådiga. Backar är inte min gren, vilket alla som följt mig vet. 

Nerför är jag hyggligt vass, men uppför, näe, där blir det tjejdäng på tjejdäng. Det blir egentligen däng av alla som kan cykla.

Efter Huybacken fortsatte vi vår färd. Fler backar besegrades, den ena brantare än den andra, men vi tuggade oss fram genom landskapet.

Vid lunchstoppet trodde Linn det var Flower Power

och Rock´n´roll som gällde 

Teamets tonåringar.

Minstingen Mark, nybliven tonåring, mittenkillen är Janne

som just kommit i målbrottet

och sedan Mr Ego himself som snart blir myndig

Tilll sist nådde vi dagens etappmål i en ort som det knappt går att stava till.

Väl framme vid hotellet tog vi den här gruppbilden.

Alla ville vara med på bild.

Det var dag 6. Dag 7 redovisas senare, fortfarande taskig internetuppkoppling och nu måste jag kila, för idag är det sista dagen, då vi ska defilera in i Paris.

Hav tålamod, allt kommer att redovisas. Dessutom har ni ännu en nakenchocksbild, f´låt reklambild att se fram mot.

Tjena.

Dag 6. Internet down

Så gott som obefintligt internet på dagens hotell. Rapport när vi nått civilicerade trakter som inte skyms av berg. Som vi cyklat över idag. Många bergklättringar blev det.

Thats all for today folks.

Godnatt.

(Skickat från min iPhone)

Dag 5. En riktig skitdag. Kompenseras med en nakenchock

Dag 5 blev inte riktigt som jag tänkt mig.

Dagens etapp, Wuppertal - Liege, 191 km

Ja alltså, som helhet var det ju en trevlig dag, och för de flesta andra en härlig dag. Men inte för mig personligen.

För det första blev dagen varmare än prognosen. Idag mätte vi upp 35 grader på förmiddagen och då gick det som det gick. Jag kroknade. Efter 7 mil, exakt lika långt som första dagen.

Nu har vårt läkarteam berättat varför. På grund av de mediciner jag äter orkar hjärtat inte pumpa runt blodet tillräckligt fort och mycket för att kyla ner mig inifrån. Kort och gott så blir jag överhettad inifrån, och då hjälper det inte ens att dricka vatten.

Det förklarar ett och annat för mig. Tex varför jag bonkade i diverse cykellopp förra säsongen. Just alla de loppet gick på ovanligt varma dagar. Bra att få veta.

Hursomhelst så startade vi upp dagen med Kapten Patriks morgonsamling. Vi teamade upp, som han själv uttrycker saken.

Som vanligt rullade vi iväg kl 0800, denna dag 5 genom Wuppertals rusningstrafik. Har du varit i Wuppertal? Åk aldrig dit med cykel, För att komma därifrån måste man cykla rätt upp i himlen. Men det lyckades vi med även om det var en ovanligt tuff start på dagen.

Så körde vi på och efter 7 mil, var det bock och tack för mig. Eller rättare sagt, vid ett s.k. mikrostopp la jag bara ner cykeln fort som fan och la mig lika fort ner på marken och flämtade som en yrvaken tupp. Läkarteamet var blixtsnabbt på plats och kollade puls och hällde kallt vatten på huvud och överkropp.

Kvicknade till igen efter några minuter och tog beslutet att åka följebil med aircondition till lunchstoppet. Där blev vi som vanligt serverade med ett överdådigt menyprogram,

När nöden inte har någon lag kan man hitta en 

kvinna i buskarna. Vi kan kalla kvinnan Janica.

Hon heter ju ändå så.

(och ja, hon har sagt okey till att publicera bilden)

Jag passade på under lunchen att kyla ner mig lite till. 

Efter lunchmaten klev jag på cykeln igen och körde vidare med teamet.

Så några Dagens Hedersomnämnanden:

Meste omkullramlare, du vet klicka ur fel fot: Jonas. Inte bara en gång utan tre (3). Jonas är dessutom en av teamets mest erfarne cyklist.

Snyggaste oljetatuering: Samma Jonas som ovan

Jonas ville även att oljetatueringsbilden också skulle publiceras.

Särskilt för att en liten bit i nedre delen av kedjeavbildningen

syns ett pyttelitet sår som det kom pyttelite blod från.

Jonas var stolt över det.

Dagens citat: Martina. "- nu har jag så j-a ont i häcken OCH i trampdynorna så nu har jag svårt att visa tecken när vi cyklar".

Dagens hjältar: Vårt coreteam. Fattar inte hur de orkar. De serverar olika läckerheter varje dag. Idag serverades t.ex vid eftermiddagsfikat en överjordiskt god rabarberpaj med vanliljsås. Jag tog dubbla portioner.

Dagens felbeslut: Mr Ego. Med två mil kvar och efter en lång jobbig stigning tog vi paus. Där kände jag att jag tog så gott som slut. Hade under dagen fått information att de sista två milen skulle vara väldigt backigt och jobbigt. Så var det inte. Den sista biten hade jag pannbensklarat med rätt information. Jävla Daniel.

I bilen satt jag och var så jävla inihelvet förbannad på mig själv så jag trodde jag skulle spricka. Men jag var inte arg på Daniel, det är en fin och snäll pojke.

Vy från bilen sista milen.

Så kommer vi då till dagens nakenchock. Brukar alltid höja läsarantalet av bloggen. Man kan säga att bilden är på allmän begäran. Gårdagens bild var inte tillräckligt vågad.

Jag skulle mer säga att det är en reklambild för Bliz, vår glasögonsponsor.

Bilden har jag döpt till "Tänkaren"

Risken är nu otroligt stor att min fru ringer mig och undrar:

"Vem fan tog bilden?"

Thats all for today folks. I morgon blir det en kort dag, lite drygt 14 mil bara. Men, säger men, då ska vi uppför Mur de Huy. Tour de France hade målgång efter den backen häromdagen. Backen är brant.

Eurosport kommentator Robert Vacci säger att backen är onödigt brant. Onödigt brant. 

Godnatt!

Dag 4 till Paris. De vidrigaste cykelmilen i min karriär

Rubriken kanske inte är alldeles sann, men just idag och nu känns det så. Här kommer text och många bilder av dagens etapp.

Ikväll är jag rejält trött. Så trött att jag avstod den gemensamma middagen för att istället vila och skriva ner mina tankar om dagen. Sov knappt någonting förra natten pga en enorm värme i rummet. Hoppas på bättre tur i natt. på det här hotellet finns i alla fall aircondition på rummen.

Troligen pga sömnbrist som benen var en smula icke samarbetsvilliga på morgonen.

Dagens etapp, Osnabruck - Wuppertal, 175 km

Igår gjorde ju Stina rejäl cykeltvätt medan vi

andra inväntade ännu bättre dagar. Idag tyckte Jörgen 

det var dags att pumpa däcken. Men inte att tvätta cykeln.

Finns bättre dagar för det ansåg Jörgen.

Sen höll Kapten Patrik sin sedvanliga 

morgongenomgång av dagens etapp.

Efter det så körde vi iväg genom stan och ut på och igenom ett lika vackert landskap som tidigare dagar. Rätt blåsigt men avsvalkande. Mest jobbigt för draglaget i motvinden. Vi körde lång klunga, dvs 35 cyklister. Jag låg i slutet men insåg rätt snabbt att mina ben inte orkade det idag. Långt bak i en lång klunga är i princip lika med intervallträning pga den s.k. gummibandseffekten.

Så jag bytte plats och kom rätt långt fram vilket är en enorm skillnad. Vi gör så i gruppen, den som är trött får köra långt fram och den som känner sig stark flyttar bakåt. Alla (tror jag) tycker det är okey, för vi har en otroligt härlig teamkänsla i gruppen där alla verkligen bryr sig om varandra.

När det ändå blev för jobbigt med lång klunga delade vi upp oss i två klungor. Min klunga kom av naturliga skäl först till första depåstoppet med fika och allehanda godsaker.

Under väntan på klunga 2 tog jag ett snack med

vår maskot Rynke. Tror inte han gillar mig. Hans kroppsspråk tyder på det.

Efter några minuter kom dom och såg otroligt snygga och propra ut.

 Den här bilden tog Anna. Hon döpte den till:

"Vår cykling går som tåget"

Hon vann därmed min högst inofficella fototävling

där vinsten var en publicering på denna blogg.

Efter fikastoppet iväg igen, nu 6 mil till lunchstoppet. Och vilket lunchstopp.

Grillmästare Uffe grillade hamburgare till oss alla och övriga

i coreteamet serverade allt som tänkas kan.

Mycket snabbare, bättre och godare än de berömda

hamburgerkedjorna.

 En del valde att sitta i solen och äta. Sverigechefen Paul

undrade vad jag gjorde. Louise undersöker vad maten innehåller.

Mark, Lotta, Jonas, Anna och Aramia valde skuggan under tältet.

Efter 30 minuter var vi på rull igen. Vi kom inte så långt. En bilbrand stängde av vår tänkta rutt, men vägverkspersonalen visade oss en s.k. umleitung genom att köra före med en bil. En superfin lösning som sparade oss massor av tid.

Kapten Patrik, En annan Patrik, Malin, fru till En annan Patrik, Martina

Nu blev det plötsligt väldigt backigt, vi som cyklat 3 dagar i helt platt terräng.

Efter en timmes körning i många backar ville Lotta H

bara vila lite. Under tiden serverade våra följebilar vatten, energibars- o drycker,

bananer och yoghurt. (sa ju att vi har världens bästa coreteam)

Sen kom dom, de riktigt rejäla backarna. Fy fan vad vidriga de var. Det är det här rubriken syftar till. Jag har aldrig cyklat i såna backar någon gång. Branta och långa. Vissa tog liksom aldrig slut. Jag körde hela tiden mantrat: What goes up, must go down. Det stämde. Problemet var att nedförsbackens botten var början till nästa hysteriska backe uppåt igen.

Här syns tydligt hur platt och fint vi hade det i början.

Sen började eländet och misären. Min maxpuls är ungefär 160.

Trots allt överlevde både jag och de andra de här backarn även om jag trodde jag skulle dö på fläcken när luften tog slut och vi hade typ 150 meter kvar innan krönet och jag hade ingen mer lågväxel att peta i. Det brände i låren och jag tackade nästan Gud för all spinning under vintern. Utan den hade jag definitivt inte klarat backarna.

Mina kära teamkamrater, som verkligen förstår hur nyttigt det är med positiv pepp , lovade att det kommer värre backar framöver. Bock och tack säger jag, det ska bli kul. Eller inte.

Om du såg bilden jag publicerade i morse så kommer här en repris.

Plus tillägget med en kall öl som vårt coreteam stod och delade ut

till oss när vi anlände till hotellet.

Avslutningsvis tänkte jag komma med en nästan nakenchock för att visa vad solen kan ställa till med när man har cykelkläder på sig. Observera att modellen under fotosessionen INTE hade vare sig ben- eller armvärmare på sig.

Fotomodellen ville gärna vara anonym, så därför har jag "blurrat" ögonen så ingen känner igen honom.

Thats all for today, folks. Om vi har internet på nästa hotell kommer rapport om morgondagen, dag 5. Om inte kommer den rapporten senare. Håll ut.

Godnatt.

Dag 3. The full story

Äntligen ett hotell med fungerande wi-fi. Dags att börja blogga på allvar alltså. Eller inte. Nu blir det en sammanfattning av dag 3.

Idag cyklade vi från Uelzen till Osnabruck 22,6 mil

Efter gårdagens fruktansvärt varma dag, som jag skrev om igår, var det lite tungt att gå upp när klockan ringde kl 0545.

Snajsig s.k. cykelbränna på benen.

Gårdagens cykling avslutades i hällande regn, så det var 

bara att dra på sig blöta byxor och skor.

Efter frukost cykelvård för de duktiga (Stina), övriga

inväntade helt enkelt en annan dag för sånt

Innan avfärden kl 0800 hade Kapten Patrik en genomgång

av hur dagen var upplagd

Sen bar det iväg mot nästa etappmål Osnabruck. Vi cyklade i fint väder med lagom temperatur på jättefina vägar genom ett fantastiskt vackert landskap. Inte en backe någonstans. Bara platt, platt, platt.

Vi cyklade 5 mil, där hade coreteamet satt upp en fikadepå som vi stannade vid i 15 minuter.

Sen raskt vidare ytterligare 5 mil där samma coretema hastat vidare och satt upp lunchdepån.

Två av coreteamets fantastiska medlemmar, Uffe och Marita.

Och yes, de är ett par på riktigt.

Hungriga cyklister blir kungligt servade av Peter och Eva

Det här är bara en liten del av alla godsaker

som coreteamet dukar upp

Mark och Stina njuter av lunchen framför vår kylbil

med våra sponsorers namn. Och varför vi cyklar.

Efter 30 minuter var det dags att cykla vidare. Nu hade det börjat regna. Rejält. Men självklart cyklade vi vidare, fanns inget annat val.

Vi dundrade på vidare över slätterna och till slut, på den fjärde och sista deletappen av dagens cykling kom den då, backen. Hyggligt brant i nån slags serpentinväg genom en vacker skog, men ändå överkomlig för samtliga utan några som helst problem.
/
Efter ett dagsverke på nästan 11 timmar och med ett rullsnitt på lite drygt 28 km/timmen kom vi fram till vårt hotell. Dusch, klädtvätt och gemensam middag och så var dagen slut.

Självklart är jag nu, när jag skriver det här på kvällen, trött, väldigt trött. Man, i alla fall jag, cyklar inte nästan 23 mil utan att bli trött. De yngre gick till hotellbaren en stund efter maten, man jag valde sängen och välbehövlig sömn inför morgondagens etapp.

I morgon kan man lite skämtsamt säga att dagen bjuder på en sprintetapp, "bara" 16 mil. Men den tar nog lika lång tid som idag, för vi måste krångla oss rakt igenom storstaden Dortmund.

Baksidan av myntet är att jag idag, tror det beror på regnet och genomblöta byxor, känner av en början till skavsår i sittregionerna. Men det är det enda, gårdagens lilla händelse när jag kroknade, känner jag inte av alls. Dagens cykling kändes kanonfin.

Ja, det var nog allt för idag. Med lite tur landar vi även i morgon med en acceptabel wifi-uppkoppling.

Godnatt.

Dag 3.

Lunchstopp. Nu kommer regnet. 3 timmar för tidigt. Går kalasbra idag. Kroppen är helt med. Lika mycket kvar, 11 mil, till hotellet.

Slutet dag 2

Svårt med wi-fi i Tyskland så det blir såna här korta snuttrapporter. Får berätta allt när jag kommer hem.

Över 41 grader idag mitt på dagen. Jag kroknade först, redan efter 7 mil, sen Louise efter 10. Vi åkte varsin följebil till nästa stopp då vi blev omhändertagna och uppiggade av coreteamets solstråle Julia.

Sen kroknade cyklist efter cyklist. Tror det var mellan 10-15 st som värmen knäckte.

Fikapausen på eftermiddagen såg ut som ett slagfält och många avbröt dagens cykling.

Både Louise och jag kvicknade till och cyklade de sista fem milen till hotellet. De sista 2 milen i spöregn. Har nog aldrig hört så många cyklister jubla när regnet faller. Men idag hände det.

Nu är jag pigg igen och ser fram mot morgondagen 22-milaetapp. Ska bli mycket svalare nu.

Det är varmt

Fruktansvärt hett. Min kropp klarade inte hettan av medicinska skäl. Berättar mer senare. Nu pryar jag hos coreteam och åker bil två av dagens deletapper. Hoppas kunna cykla sista fem milen idag.

Dag 2

Teamsamling innan avfärd.

1 dag kvar. Ready for take off

Igår kväll sista träningen med gänget. Lite bittert känns det allt. Känner redan saknad.

Vi körde inte så väldigt hårt kan man säga. Några varv runt temposlingan på Gärdet. Men inte jag. Jag hann bara 1,5. På något outgrundligt självklart vis fick jag punka på bakdäcket. Gick rätt fort att fixa i en busskur.

En trasig cykelslang är ett utmärkt träningsredskap.

Sen cyklade vi ut på Gärdets gröngräs och hade en synnerligen trevlig picnic. En riktigt härlig avslutning på all träning. Synd att fler inte hade möjlighet att vara med denna sköna kväll.

En fin test av min nyinförskaffade selfiepinne. 

Egopinne kallas det också.

I morgon är det dax. I morgon gäller det. I morgon ska nästan ett helt års hård träning slå ut i full blom.

Från september 2014 har jag tränat rätt så stenhårt på alla sätt och vis. Några hinder kom i vägen som julafton, några akuta sjukhusvistelser, muskelbristningar och annat tjafs.

Men nu står jag här, förberedd så mycket som min kropp och hjärna orkat med.

Jag har tränat på trainer under vintern medan snön vräkt ner utanför huset, jag har varit på spinning två gånger i veckan hela vintern, jag har spelat tennis, jag har simmat, jag har tränat styrka på gymmet 3-4 gånger i veckan och jag har cyklat på riktigt strax över 300 mil sedan 1:a april. Jag har bara missat en enda av alla våra gemensamma cykelträningar.

De gröna dagarna är träningsdagar. De röda sjuk-eller vilodagar

Man kan säga att jag har varit fokuserad på uppgiften.

En sak är jag dock lite missnöjd med. Min målsättning att hiva upp 150 kg i marklyft innan avfärden klarade jag inte. Man gamle PT, Tommy, som jag skrev om igår, avrådde pga skaderisken såhär nära inpå.

Men jag är toknöjd att jag lyft 140 kg. Om du inte provat kan jag säga att det är j**** tungt. Ren av inihelvete tungt, så jag är ändå nöjd. 140 kg är som att lyfta två medelstora människor samtidigt. Då fattar du tror jag.

Nu är jag 100 % redo för det största äventyret hittills i mitt liv tillsammans med de här helt underbara kompisarna i Team Rynkeby Stockholm. Alla i gänget är dock inte med på bilden.

Självklart vill du följa min och teamets framfart genom Europa. Det gör du om du klickar och håller ordning på den här länken: http://www.team-rynkeby.se/live-se.aspx. Mitt team har nr 24.

Inte bara jag är redo, hela teamet är redo:

 Kylbilen är nu lastad med all vårt depåmat under resan

Följebilarna är strajpade och klara

Coreteamet har tvättat och strukit coreteamsuniformerna

Coreteams-Peter lastar min aluminumponny i lastbilen som idag kör

våra dyrgripar till Malmö där cyklingen påbörjas i morgon.

Nästan så en lastbil inte räcker för allt som ska med.

Man kan ana en grill nere till höger. Vankas riktigt goda luncher med andra ord.

Jag kommer självklart att varje dag blogga om vår cykling, så kolla gärna in på bloggen varje dag.

Äntligen dags att säga samma sak som gurun Paolo Roberto: NU KÖÖÖÖÖÖR VI.

Med mitt personliga tillägg: May The Force Be With Me

2 dagar kvar. Kaos råder

Det här är inte sant känns det som. För bara någon vecka sedan kändes allt lugnt och fint med allt under kontroll.

I går kväll blev det kaos. I går var det nämligen packdag, i kväll är det sista träningen med gänget samtidigt som vi avslutar den med en liten grillafton. Så ingen tid för packning i afton inte.

Efter extremt mycket tänkande blev min packning ungefär så här. Men innan jag kom så långt hade jag fyra olika väskor i olika storlekar att välja på. Men jag kanske packar om till en väska i alla fall. Verkar enklare.

I morgon bitti ska lastbilen packas med våra cyklar och väskor och på fredag kl 06:13 går SJ-tåget ner till Malmö där vi påbörjar vår cykling runt lunchtid.

Yes, solskyddskräm är packad, möjligen med för lite skyddsfaktor. Här är prognosen för lördagen då vi startar från Rostock. Ruggigt.

I går kväll blev det lite panik. Cykelpanik. Min cykel, som gått som en klocka, som jag hade på service hos Cykloteket Norrtull, visade sig inte vara korrekt när jag hämtade ut den. Lättaste växeln gick inte på. Och inte den tyngsta. FAAAN. Det gjorde dom innan jag lämnade in den.

Min kompetens på cykelmeckområdet är synnerligen begränsad, så nu har jag hängt på låset när de öppnade så de fick fixa till det. All set and done nu.

Nu är det bara att ladda för kvällens träning. Och grillning. Måste försöka få något vettigt gjort på kontoret också, inte det lättaste när hjärnan går på högvarv på helt andra saker.

Under tiden rekommenderar jag att du kollar den här korta filmsnutten,
den är grym : We are Team Rynkeby.

När du sett den fattar du nog att det rör sig ett och annat i skallen såhär två dagar innan första tramptaget mot Paris.

3 dagar kvar. Några blödiga tankar och funderingar om livet. Mitt liv.

Jag må ha kommit några år in i livet. Rätt många om man ska vara petig. Rent logiskt har jag passerat livets mittstolpe fär länge sedan och är nu i nedförsbacken mot slutet. Låter dramatiskt, men det är ju så det är även om jag förhoppningsvis får leva och ha hälsan bortåt 25 år till.

Jag vill slå familjerekordet, mamma är nuvarande innehavare av rekordet, hon blev nästan 90 år, fattades bara tre månader, när hon gick bort för två år sedan. Pappsen blev 76 tror jag. Jag ska över 90-nivån, så är det bara.

Pappsen är med mig på jobbet varje dag även om det är bortåt 20 år sedan han gick bort. Han, och mamma såklart, kommer också att var med mig på hela resan till Paris. Jag vet att de är superstolta över mig när de sittter tillsammans på en moln i himlen och håller varandras händer och tittar ner på mig när jag cyklar genom Europa.

Nej, jag är inte religiös, bara lite blödig idag.

Mitt idrottsliga bäst-före-datum är passerat för länge sedan. Men ändå. Som min gamle PT Tommy skrev till mig för några veckor sedan, du är i ditt livs flow nu, ta vara på det och njut av livet.

Han passade dessutom på att ge mig en ny utmaning. Det är ju hans "fel" att jag började cykla överhuvudtaget förra året.

Nu har han gett mig utmaningen att cykla runt Vättern nästa år under 10 timmar. Han är övertygad om att jag med rätt träning, med rätt inställt pannben och i rätt sällskap kommer att klara det. Jag är inte riktigt lika säker.

Har inte svarat än. Lockande? You bet. Men måste fundera ett varv till även om jag innerst inne redan vet svaret.

Näe, det här duger inte. Upp med humöret nu Göran.

Nu har jag också varit hos naprapaten som knäckte ryggen rätt, så jag kan resa mig upp från middagsborden nästa vecka. Känns skönt i kroppen nu, men det gjorde hysteriskt ont när han också tryckte på, och mjukade upp alla superspända cykelmuskler.

Men allvarligt alltså, måste inte en ny vass och snygg cykel införskaffas för att hoja under 10 timmar? Måste man inte i så fall börja köra in sig på en sån rätt snart?

Hur hittar man en sponsor? Om jag nu antar utmaningen alltså. Hand upp. Någon?

Ibland sammanfaller saker och ting på ett märkligt sätt. Fick precis alldeles nu, typ 30 sekunder innan jag skulle publicera det här inlägget, nedanstående mail från ovan nämnde PT-Tommy. Det är nästan så jag blev tårögd.

Nu räknar du väl ner timmarna inför starten till Paris. Du kommer att fixa det galant! Långt lopp naturligtvis men försök att hela tiden njuta av stunden. Till målet kommer du förr eller senare men det är resan fram till målet som är den verkliga upplevelsen. Det är en fantastisk möjlighet och upplevelse som du kommer att få.

.........

Klart att du ska anta utmaningen. .-) Du fixar det och efter det kan du också ta dykcertifikat :-) (i mailet berättar Tommy om att hans familj funderar på dykcert, därför skrev han som han skrev till mig)

Hälsa alla och STORT lycka till. Njut verkligen under hela resan.

Hälsningar

Tommy

4 dagar kvar. Svårt att tänka klart

Dagarna till starten går fort. För fort. Jag hinner inte riktigt med i livet känns det som.

Dessutom svider mina armar. Blev allt lite rödlätta igår under min långcykling.

På jobbet underpresterar jag våldsamt, kan inte fokusera, är liksom blockerad för den biten. Jag kommer att få ett rent helvete på kontoret när jag kommer hem för att reda ut allt jag redan borde gjort. Men inte gjort. Alla mina tankar, båda två, går bara till Team Rynkeby och Det Stora Rejset.

Min fru säger att jag är ofokuserad även hemma och hon har säkert rätt. Men ändå, det här är det största äventyret hittills i mitt liv, så det må väl vara hänt. Tycker jag.

Jag försöker tänka klart, tänka packning, tänka cykel, tänka väderförutsättningar och tusen andra saker. På torsdag förmiddag måste jag vara klar, då ska vår lastbil lastas med våra cyklar och väskor för vidare transport ner till Malmö där vi börjar vår cykling vid fredag lunch.

Apropå svedda armar. väderprognoserna för nästa vecka visar sol och 30 graders värme alla dagar. Inte en regndroppe verkar synas till. Får inte glömma att packa solskyddskrämer.

Annars har jag så här långt hunnit med:

 Byta klossar på skorna

Inköpa ett lager av energibomber

Haft cykeln på 300-milaservice

Vi hade en halvsponrad möjlighet att serva våra cyklar på Cykloteket. En rysligt trevlig affär, där jag för övrigt köpte min Trek förra våren. Gillar dem, de har en hög nivå av humor i sin marknadsföring, det gillar jag.

Däremot får de bakläxa på servicen. Alltså ingen kritik mot den, men de vill gärna att man lämnar in en ren cykel. Men när jag hämtade min var den rejält oljekladdig lite här och var. En butik som vill vara Top Of The Line lämnar inte ut en cykel på det viset. En rejäl bakläxa tycker i alla fall jag. Tveksamt om de läser det här, men det gör ju du.

Hursomhelst så bytte dom den trasiga ekern, bytte kedja och bromsbeläggen både fram och bak. Precis som jag beställde. Däremot hade de inte rätt kassett så den har jag beställt och får i morgon och byter själv. Efter 310 mil har både kedja och kassett blivit lite slitna, inte jättemycket men tillräckligt för att jag vill byta och ha fräscha grejer på turen.

Kollade nya hjul på nätet också. Fingret liksom svävade över köpknappen för ett par Fulcrum, men i sista sekund lyckades mitt bättre jag slita bort handen från tangentbordet. Men kanske när jag kommer tillbaka igen. Som en belöning liksom.

Har också så här långt hunnit med att börja kolla lämplig tatuering som jag kommer att tagga mig med när jag kommit hem. Yepp, en tatuering står på min bucket list, och bättre tillfälle än det här finns väl inte.

Nä, nu måste jag kila, har en grej på jobbet som måste fixas. NU.