Ikväll är jag rejält trött. Så trött att jag avstod den gemensamma middagen för att istället vila och skriva ner mina tankar om dagen. Sov knappt någonting förra natten pga en enorm värme i rummet. Hoppas på bättre tur i natt. på det här hotellet finns i alla fall aircondition på rummen.
Troligen pga sömnbrist som benen var en smula icke samarbetsvilliga på morgonen.
Dagens etapp, Osnabruck - Wuppertal, 175 km
Igår gjorde ju Stina rejäl cykeltvätt medan vi
andra inväntade ännu bättre dagar. Idag tyckte Jörgen
det var dags att pumpa däcken. Men inte att tvätta cykeln.
Finns bättre dagar för det ansåg Jörgen.
Sen höll Kapten Patrik sin sedvanliga
morgongenomgång av dagens etapp.
Efter det så körde vi iväg genom stan och ut på och igenom ett lika vackert landskap som tidigare dagar. Rätt blåsigt men avsvalkande. Mest jobbigt för draglaget i motvinden. Vi körde lång klunga, dvs 35 cyklister. Jag låg i slutet men insåg rätt snabbt att mina ben inte orkade det idag. Långt bak i en lång klunga är i princip lika med intervallträning pga den s.k. gummibandseffekten.
Så jag bytte plats och kom rätt långt fram vilket är en enorm skillnad. Vi gör så i gruppen, den som är trött får köra långt fram och den som känner sig stark flyttar bakåt. Alla (tror jag) tycker det är okey, för vi har en otroligt härlig teamkänsla i gruppen där alla verkligen bryr sig om varandra.
När det ändå blev för jobbigt med lång klunga delade vi upp oss i två klungor. Min klunga kom av naturliga skäl först till första depåstoppet med fika och allehanda godsaker.
Under väntan på klunga 2 tog jag ett snack med
vår maskot Rynke. Tror inte han gillar mig. Hans kroppsspråk tyder på det.
Efter några minuter kom dom och såg otroligt snygga och propra ut.
Den här bilden tog Anna. Hon döpte den till:
"Vår cykling går som tåget"
Hon vann därmed min högst inofficella fototävling
där vinsten var en publicering på denna blogg.
Efter fikastoppet iväg igen, nu 6 mil till lunchstoppet. Och vilket lunchstopp.
Grillmästare Uffe grillade hamburgare till oss alla och övriga
i coreteamet serverade allt som tänkas kan.
Mycket snabbare, bättre och godare än de berömda
hamburgerkedjorna.
En del valde att sitta i solen och äta. Sverigechefen Paul
undrade vad jag gjorde. Louise undersöker vad maten innehåller.
Mark, Lotta, Jonas, Anna och Aramia valde skuggan under tältet.
Efter 30 minuter var vi på rull igen. Vi kom inte så långt. En bilbrand stängde av vår tänkta rutt, men vägverkspersonalen visade oss en s.k. umleitung genom att köra före med en bil. En superfin lösning som sparade oss massor av tid.
Kapten Patrik, En annan Patrik, Malin, fru till En annan Patrik, Martina
Nu blev det plötsligt väldigt backigt, vi som cyklat 3 dagar i helt platt terräng.
Efter en timmes körning i många backar ville Lotta H
bara vila lite. Under tiden serverade våra följebilar vatten, energibars- o drycker,
bananer och yoghurt. (sa ju att vi har världens bästa coreteam)
Sen kom dom, de riktigt rejäla backarna. Fy fan vad vidriga de var. Det är det här rubriken syftar till. Jag har aldrig cyklat i såna backar någon gång. Branta och långa. Vissa tog liksom aldrig slut. Jag körde hela tiden mantrat: What goes up, must go down. Det stämde. Problemet var att nedförsbackens botten var början till nästa hysteriska backe uppåt igen.
Här syns tydligt hur platt och fint vi hade det i början.
Sen började eländet och misären. Min maxpuls är ungefär 160.
Trots allt överlevde både jag och de andra de här backarn även om jag trodde jag skulle dö på fläcken när luften tog slut och vi hade typ 150 meter kvar innan krönet och jag hade ingen mer lågväxel att peta i. Det brände i låren och jag tackade nästan Gud för all spinning under vintern. Utan den hade jag definitivt inte klarat backarna.
Mina kära teamkamrater, som verkligen förstår hur nyttigt det är med positiv pepp , lovade att det kommer värre backar framöver. Bock och tack säger jag, det ska bli kul. Eller inte.
Om du såg bilden jag publicerade i morse så kommer här en repris.
Plus tillägget med en kall öl som vårt coreteam stod och delade ut
till oss när vi anlände till hotellet.
Avslutningsvis tänkte jag komma med en nästan nakenchock för att visa vad solen kan ställa till med när man har cykelkläder på sig. Observera att modellen under fotosessionen INTE hade vare sig ben- eller armvärmare på sig.
Fotomodellen ville gärna vara anonym, så därför har jag "blurrat" ögonen så ingen känner igen honom.
Thats all for today, folks. Om vi har internet på nästa hotell kommer rapport om morgondagen, dag 5. Om inte kommer den rapporten senare. Håll ut.
Godnatt.