Sens moral: det är aldrig för sent. Fast igår undrade jag lite igen. Kunde inte hitta några andra som var i min åldersklass. Vad gör alla äldre tonåringar nuförtiden? Sitter hemma och kollar TV och sjunger med i Allsång på Skansen?
Träning i går alltså. I triathlon vid Sjöhistoriska museet. Träningstillfällen som anordnas av Vattenfall World Triathlon Stockholm inför den riktiga tävlingen 23 augusti.
Superkul men en aning skrämmande innan vi började. Alla såg ut som proffs, men jag blev lite lugnare när det visade sig att merparten aldrig kört tidigare.
Vi var väl i runda slängar runt 50-75 pers som trotsade vädret. Man simmar, cyklar, springer, hoppar och skuttar i alla väder. Det har jag fått med mig från Team Rynkeby, så det var inga tveksamheter alls att det regnade när jag åkte hemifrån.
Först fick vi en rejäl genomgång vad triathlon är och så fick vi massor av tips hur man gör, hur man beter sig, hur man klär sig och hur man växlar mellan grenarna fiffigast.
En hel del hade trots allt trotsat regnet och ville träna
Sen bar det iväg ner i vattnet. Lite rörigt kan man säga. Dotter/medarbetare är en supervass simmare så hon parkerade sig i täten vid starten. Svärson Jonas och jag la oss taktiskt nästan längst bak för att inte bli översimmade av övertända 35-åriga hingstar.
Om du kikar rikigt noga så ser du pilarna mot mig och Jonas.
De markerar var vi var i startläget. Taktiskt korrekt.
Tog inte ett enda crawltag, körde bröstsim hela tiden. Banan var 400 meter och det kändes långt. Väldigt långt. Men de sista 100 metrarna passerade jag två tjejer som slocknade lite efter en för hård start. Kändes bra. Svärson Jonas hade uppenbarligen mörkat sin simform för han var redan 75 meter före mig i land.
Sen upp på land till växlingsområdet för att slita av våtdräkten och få på sig cykelprylarna. Gick inte fort kan man säga.
Inte sist i simningen. Ett klart framsteg
Blev lite ostadigt att stå upp efter simningen
Knepigt att få på kläder på en blöt kropp
Äntligen dags för min paradgren, cyklingen
Förbjudet att cykla innan man var uppe på vägen.
Kände mig rätt ensam här, de andra hade stort försprång
Vid vändpunkten 3,5 km lyckades jag trycka fast även högerfoten och då kunde jag trycka på lite till. Klämde mig förbi ytterligare några tjejer men sen hade jag tappat alldeles för mycket i simningen för att ha en chans att dra förbi några till. Men jag cyklade fort och bra. Full poäng där.
Kände mig nöjd när jag klarat av cyklingsdelen trots att den bara var 7 km. Inte långt när man nyss cyklat 130 mil till Paris.
Av med cykeldojornar och på med löparskorna. Nu dags för de avslutande 2,5 km löpning utefter Djurgårdskanalen. Tog rygg på en tjej som lufsade på i ett perfekt tempo för mig.
Vi vändpunkten ökade jag och drog förbi henne. Strax efteråt kommer alla de tjejer som jag cyklade förbi svischande och lämnar mig bakom. Fan va kymigt.
Jobbigt att springa, men till sist kom även jag till målgången. Då hade jag bara en enda bakom mig. En tjej.
Trots allt ett framsteg, jag kom inte sist. Men som jag sagt tidigare, jag skiter i om jag är sist, det här var kul och jag gör det för att det är just... kul. Det är aldrig försent att börja med något som är kul.
Vi går inte glömma att jag trots allt var bäst i min åldersklass. Men det var ju ingen tävling, bara träning inför tävling. Men ändå.
Äntligen målgång. Fan va skönt det var.
Så här glad och förvånad blev svärson Jonas när han
upptäckte att han spöat svärfar. (Med nästan 10 minuter)
Den här typen av ungdomar tampades jag med.
Dotter Sofia, Dotter Sofias kompis Mikaela, svärson Jonas
Plus en hel bunt med något äldre deltagare också såklart.
Men ingen mer i min åldersklass denna gång
Värt att nämna som en stolt far, dotter Sofia var snabbast av alla tjejer i simningen. Bara en handfull killar simmade snabbare. Hon som var en riktig badkruka när hon var liten. Nu är hon som en delfin i vattnet.
Idag läste jag en sportkrönika i DN av min nya favoritskribent Pelle Blomh. Han skrev bl.a det här som man säger klockrena budskapet som jag numera försöker leva efter. Borde alla göra förresten.
Ett stort tack till Linda Malmqvist för alla fina bilder.