Jag heter Göran Demnert och är numera heltidsproffs. Endast sponsrad av Pensionsmyndigheten. Kort sagt är jag pensionär. Men möjligen bara på utsidan. Har bloggat sedan 2006, så många tusen funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2013 och har sedan dess cyklat Vätternrundan åtta gånger. Hittills. Har även cyklat till Paris sex gånger med Team Rynkeby Stockholm.

Förutom cykling har jag på ålderns höst fastnat för triathlon. I september 2022 ska jag göra min sjunde start i en halv Ironmandistans. Numera i age group 70-75


söndag, juli 19, 2015

Back to the roots

Tillbaka till vardagen. Tillbaka till mina rötter. Jag snackar helt enkelt om träning med Fredrikshof.

Inte bara Fredrikshof generellt utan deras Nacka/Värmdö-sektion. Det var där jag lärde mig gruppcykling och det var där jag såg ljuset den där vårdagen 2014 då jag blev cykelreligiös på riktigt och till och med utbrast ett Halleluja.

Under våren hann jag bara med en enda kort träning med det här gänget innan Team Rynkebyträningen tog all min tid.

Men idag återgick jag till, ska vi kalla det vardagsuniformen, Hofvets klubbkläder. Rynkebystassen känns mer som en festblåsa jag hade på min hittills största cykelfest, den lilla svängen till Paris. Nu hänger den i garderoben.

Idag körde vi tre varv på Ingarö med General John som med fast och bestämd hand höll ordning på gruppen. Vi var 10 st cyklister i den s.k mellangruppen och kanske 15 i snabbgruppen.

Det är så kul att jämföra mina insatser på cykeln. För ett år sedan var mellangruppen en nästan oupplåelig dröm. Jag höll mig till lugna gruppen som snittade runt 26-27.

Idag snittade vi i mellangruppen 30 på själva rundorna men med de trista transportsträckorna inräknade så landade vi på drygt 29 nånting. Och jag var inte ens särskilt trött. Fast det är klart, när vi körde de s.k golfbanebackarna låg jag inte direkt i täten precis. Snarare motsatsen även om jag hade några bakom mig. Som vanligt med pulsen i topp och brinnande lår, men ändå, jag kände mig supernöjd.

Lyckligtvis är jag tämligen befriad från all form av prestige när det gäller backar, jag vet att jag inte är särskilt vass uppför, så jag brukar inte hetsa upp mig särskilt mycket att jag inte hänger med de andra. Det får helt enkelt ta den tid det tar att besegra backen. Ibland är de bråkiga och då drar pulsen iväg, ibland är de lite snällare mot mig.

Vem dök väl upp till den här träningen då? Jo Tina, som också körde till Paris men med Täbyteamet. Vi hade en hel del att prata om och jämföra våra olika teams cykling genom europa.

Mannen till vänster i bild klarade inte Mur de Huy.
Kvinnan till höger, Tina, klarade Mur de Huy.
Ibland känns livet orättvist.

Som vanligt i Hofvetsammanhang avslutade vi dagens 8-milarunda med en fika vilket härmed bevisas: