Har ännu inte helt smält veckans upplevelser, skratt, tårar, glädje, ilska. Ja, du vet, alla känslor som finns. Måste bara fixa undan de är tonvisen med papper och uppgifter som ligger på skrivbordet som borde varit fixat typ igår, sedan ska jag sortera och skriva min sammanfattning av Team Rynkeby 2015.
Under tiden rekommenderar jag starkt att du slår en koll på min dotter tillika medarbetares blogg om hennes upplevelse av det galna äventyr hon gjorde i lördags, Engadin swimrum i Schweiz. Du hittar hennes blogg HÄR.
Det roliga är att jag känner igen vartendan litet ord hon skriver om sina känslor. Också lite kul att vi båda ger oss in i projekt som ligger på gränsen vad vi klarar, men vi försöker i alla fall. Dock med tillägget att det vi ger oss in i blir typ all in, dvs tränar allt vi kan och orkar för att försöket ska bli till succé. Det är inte alla som gör.
Jag är så ohyggligt stolt över båda mina barn, även om grabben inte ägnar sig åt den här typen av galenskaper.
Någonstans inom mig finns också en känsla att både Sofia och jag kommer att göra om våra "bravader" nästa år även om vi just nu vill låta lite svåra.
När jag nu tittar på de här underbara bilderna så strömmar en otrolig häftig lyckokänsla genom hela kroppen. De symbolisar för mig en väldigt viktig sak: Jag kan om jag vill.
Jag hade föresatt mig att jag skulle bada i en fontän när jag kom till Paris. Jag ville det, det blev så. Även om det var tomt på vatten så var det ändå en fontän.
Jag hade föresatt mig att jag skulle cykla till Paris med Team Rynkeby. Jag ville det, det blev så.
Ett minne och en upplevelse som för evigt sitter fastsvetsat i hjärnbarken.