Det är projektet har pågått sedan september förra året och pågår egentligen fortfarande, men det är ändå på något sätt över. Men det viktigaste, själva essensen av projektet, återstår, checköverlämningen till Barncancerfonden. Det kommer att ske i samband med Stockholm Velothon i september. Får inte avslöja beloppet, vet inte ens beloppet, men vi har gjort ett rekordbra jobb sägs det.
Okey, minnena som etsat sig fast mest. Några är lite märkliga, men det är som det är. Tror ändå andra dagen satte sig mest fast i minnet.
Körde i draglaget första dagen mellan Malmö till Trelleborg med bl.a Sverigechefen Paul Chronqvist-Svensson. Kändes som han ville slå Stravarekord på varenda vägsnutt i Skåne. Motvind. Kändes tungt och jag kände ännu en gång, vilket jag gjorde veckorna innan avfärd, att formen inte var på topp. Fick en liten oroskänsla i kroppen, skulle jag fixa det här?
Andra dagen, Rostock till Ueltzen. En varm dag som skulle bli ännu varmare. Strax efter första depåstoppet efter 5 mil började det gå tungt. Hade legat stadigt i pulszonerna 2-3, men plötsligt for den iväg uppåt och låg nu i zon 5 dvs närmare 95-100 % av maxpulsen trots platt väg och enkel cykling långt fram i klungan.
Tänkte kämpa till 10-milsdepån och lunch, men efter 7 mil kände jag början till yrsel, hjärnan stängde av avsikten att kämpa vidare och jag gled ur klungan och ner till vicekapten Stina och sa att jag måste stanna och vila. Där säckade jag ihop och la mig ner medan sjukvårdsteamet hällde kallt vatten över mig och gav mig enerigbars och dryck. Trots att jag hela dagen både ätit och druckit jätteduktigt så hjälpte inte det. Jag var överhettad inifrån.
Fick ett litet psykbryt där tårarna trillade, jo äldre herrar kan också gråta, för jag trodde att jag var för dåligt tränad, inte orkade, var för gammal och allt sånt. Men inget av det var skälet. Kändes sedan betydligt bättre på den fronten när sedan cyklist efter cyklist kroknade i värmen och var tvungna att ge upp. Jag var alltså varken för dåligt tränad eller för gammal, värmen tog kål på många, kanske uppåt 15 st i vårt team, även de starkaste i teamet. Vi uppmätte över 41 grader när det var som värst.
Vilade upp kroppen med att åka i följebilen till både lunch och eftermiddagsfikat. Valde sedan att hänga med i teamet de sista 5 milen. De milen, som dessutom genomfördes i ett helt underbart regn var en minnesvärd cykling. Plötsligt gick det så lätt, kroppen kändes glad, stark och pigg och livet var på topp igen. Precis vad jag behövde som boost inför kommande dagar. Ett av de starkaste minnena.
Vi hade nu tuggat på under några dagar igenom bara platta landskap och efter sådär 13-14 mil av en dagsetapp kom backarna. Och vilka backar sen. Jag som tyckte backarna vid Medevi på Vätternrundan var kämpiga. De är löjligt mesiga i jämförelse.
Det här var något nytt som jag aldrig cyklat i/på. Väggar som vi måste uppför. Långa jävla väggar. En smula chockartad upplevelse och det är var ändå bara början. Men det kändes ändå rätt kul, trots mjölksyra, pulstoppningar och dregel i mungiporna.
Dagarna gick, långa dagar många mil. Sent fram till hotellen, dusch, mat, sova och upp igen för avfärd kl 0800 kommande dag.
Alla minnesvärda depåstopp designade av vårt helt fantastiska coreteam som alltid bjöd på nya överraskningar. Grillparty på en lunch, en överjordiskt god hembakad rabarberpaj med vaniljsås i en liten skogsdunge. Alltid en service man bara kunde drömma om. Men som blev en sanndröm.
Mur de Huy. En besvikelse, trodde jag hade en chans, men backen var för brant. För mig. Kanske hälften av teamet klarade den galant. Nästa år kanske? Näe, jag är för stor, för tung, backen är för brant för mig.
Cyklingen över Ardennerna. Tog viloförmiddag första halvan. Kroppen sa ifrån, men jag klev på hojen igen efter lunch för att inte missa cyklingen genom champagnedistriktet. Sagolika vyer och en sagolik cykling, trots backar. En oerhörd belöning när vi nått ett krön och som belöning fick kilometerlånga utförslöpor.
Cyklingen över Ardennerna och genom champagnedistriktet
i Frankrike var som ett konstverk.
Incyklingen i Paris. En magisk upplevelse. Glädjen i målområdet, vi klarade det. Vi gjorde det tillsammans. Ännu mer kramar och high fives.
Uppmärksamheten på Facebook när jag la ut bilden med min cykel över huvudet och med Eiffeltornet i bakgrunden. Tror det nu passerat 1000 likes på de två ställen jag la ut den. Massor av härliga kommentarer. Tack alla för dom.
Okey, den korta sammanfattningsversionen: en helt igenom fantastisk cykling trots uberjobbiga backar. En totalupplevelse som jag för alltid kommer att bära med mig.
En ännu mer superhäftig upplevelse var ju få förmånen att få vara en del av Team Rynkeby.
Tack Kapten Patrik Härneman för att du hade godheten att välja lilla mig som en av de 50 teammedlemmar som du ville jobba med under insamlingsarbetet för Barncancerfonden och som en del av cykelteamet till Paris.
Teamets fantastiska kapten, Patrik Härneman
Men nu, idag, känns det bara tomt. En saknad. En längtan. Som vår maskot Rynke som sitter någonstans och undrar vart alla tog vägen.
Nu är det hög tid att söka till något av de lag som 2016 kommer att finnas i Sverige. HÄR hittar du mer information. Det här projektet är inget du vill vara utan, jag lovar.
Om jag ska söka? Kanske. Troligen. Om jag blir utvald igen? Ingen aning, men OM jag blir det kommer jag att träna ännu mer, fast på ett annat sätt. Nu vet jag vad som krävs, och om du funderar på att söka, kom ihåg att du bör vara beredd på hårt jobb, det här var ingen lek, det går åt mycket tid för själva insamlingsarbetet till Barncancerfonden och ännu mer tid för cykelträning.
Jag ångar inte en enda sekund att jag var med, bara så du vet. Men livet går vidare, nu är det fokus på nästa utmaning, Mälaren Runt, 33 mil, om lite drygt tre veckor. Jag har revanch att utkräva på den lilla pölen.