En kollega från ett annat bussbolag, som vi har ett samarbete med, har drabbats av denna outhärdliga sorg.
När man läser sånt här känns allt oviktigt. Ett barn är ett barn och ska inte behöva lida eller drabbas av någon livshotande sjukdom. Och familjer ska inte behöva drabbas av ofattbar sorg.
Man känner sig maktlös. Jag känner mig maktlös. Samtidigt känner jag nu ännu starkare för det som jag nu ingår i, Team Rynkebys strävan att hjälpa sjuka barn.
Lilla Olivia drabbades inte av cancer utan av en form av hjärnsjukdom. Men orsaken har ingen betydelse, vi måste alla kämpa för att hjälpa till att utrota alla former av livshotande sjukdomar.
Farväl vår älskade sparv
Igår kl 21.31 valde du vår älskade dotter att lämna jorden. Efter 9 månader och 7 dagar orkade kroppen inte längre.
I förlamande sorg är vi ändå tacksamma för att dina sista timmar i livet blev utan smärta och utan oro.
Redan igår morse signalerade du att det inte var långt kvar. Så vi ställde in alla besök. Satt oavbrutet med dig i famnen eller låg bredvid dig i sängen hela dagen. Kropp mot kropp, aldrig ensam.
När stunden väl kom var du i mammas famn, dansade tillsammans så som vi gjort så många gånger. Så som vi älskade. Pappa var också i rummet och när hjärtat slog en sista gång var vi alla tre samlade.
En sista familjekram.
Ett sista farväl.
Vi älskar dig för alltid.