Min blogg är på sätt och vis en modern variant av dagbok. Kul att bläddra tillbaka och minnas. Min kära hustru har skrivit dagbok i princip hela sitt liv. Varje kväll innan lampan släcks skriver hon några rader vad som hänt under dagen.
Jag är lite modernare, skriver blogg på arbetstid istället.
I lördags var det spinning med Team Rynkeby igen. Vi glömde att sjunga för födelsedagsbarnet, spinningsledare Lars, tidigare av mig kallad Monster-Lars. Tidigare alltså. Inte längre.
Även om han inte är ett monster, så kör han stentufft med oss. Det är spurtar, och jag kommer aldrig ifatt raden framför mig. Måste uppenbarligen träna ännu hårdare.
Det är monsterbackar som skas uppför, han målar upp bilden av Mur de Huy, och det går så tungt så man helst ska ramla av cykeln. Och när vi äntligen är uppe kommer ytterligare en backe. Och en spurt på det. Så håller han på en hel timme. Klart man blir trött.
Inte hans fel att jag plötsligt fick en slags pulsrusning så jag kände mig tvungen att kliva av hojen och vila en smula i korridoren utanför. Inte en vanligt "tröttrusning" utan en obehaglig skum känsla.
Så idag var jag på Danderyd och kollade min pacemaker, för en sån har jag också begåvats med.
De mätte, kollade, och skruvade lite. En pacemaker sparar all onormal hjärtverksamhet, så plötsligt frågade hon vad jag gjorde runt lunch den 7:e september i några timmar.
Kom fram till att det var då jag cyklade RoslagsHösten och pulsmätaren varnade hela sista timmen att jag låg på 90 % av min maxpuls. Det kunde hon se.
Nåväl, det var ingen danger on the roof med min hälsa, så efter en smärre justering av pacemakern fick jag klartecken att fullfölja min plan för 2015, fullt ös medvetslös.
Igår var det ännu ett spinningspass, men den hoppade jag över för jag skulle spöa några gubbs i dubbeltennisligan. Gick inget vidare, men jag och min partner för kvällen borde som vanligt vunnit. Hade bara ren otur i de avgörande bollarna. De på andra sidan nätet vann. Gubbjävlar.
Sen iväg för att vara båtvakt på båtklubben. Dont mess with a Demnert, räckte fint för att hålla buset borta från våra båtar.
Vi går alltid två och två på vaktpassen, som lyckligtvis bara är en gång per vinter. Fick en väldigt trevligt komplimang av min vaktkompis. Vi kom att tala om våra barn och jag berättade att min grabb fyllde 40 häromdagen. "-äh, lägg av" sa han, "-hur gammal är du då?" Jag svarade sanningenligt 63 och så sa han. Håll i dig nu. "-VAAA, det hade jag aldrig någonsin kunnat gissa". Joråståatt liksom.
Å andra sidan var det ju natt och mörkt och han var säkert jättetrött efter en lång arbetsdag.
Men ändå, "-VAAA, det hade jag aldrig någonsin kunnat gissa". Ibland kan även en lögn förhöja humöret.