Lusten blev för svår. I teorin. Ute blåste kallt. Tappade lite sug. Men tänkte att man ändå måste agera som en riktig s.k hardcorecyklist.
Funderade på lugn distans 6-8 mil eller så. Eller lite kortare tid med bara backträning. Eller stenhård distans 5-6 mil. Ångest. Vill inte, men vill ändå. Måste träna. Vill träna. Inte ligga på latsidan.
Det blev en kompromiss. De första 5 km hyfsat tuff backträning. Tänkte sen åka hem. Skärpte till mig, tänkte va fan, jag kör lite tempoträning.
Så jag drog iväg bortåt. Faktiskt så mycket jag orkade. Halvtuff mot- och sidvind. Jobbigt som attan. Stannade och vände efter ungefär en mil. Tog några foton. Kunde inte låta bli att visa färgmatchningen. Jag i symbios med naturen liksom.
En solocykeltur utan en selfie är ingen cykeltur
Bestämde mig att nu j-ar ska jag slita hund så låren skriker. När jag kom hem kändes det så.
Nu kanske du tror att jag just beskrivit en runda med en snittid på minst 40 km/tim. Icke, snittet blev nästan 28 vilket är rätt snabbt med mina mått mätt. Including de snittdödande backarna i början. Å andra sidan var turen inte längre än ca 25 km. Men en kort men tuff träning är ju bättre än en lång halvmesig variant, vilket var ett av mina urspungsalternativ.
Hemcyklingens snitt efter stoppet, ca en mil, blev nästan 32 km/tim. Fan i mig nåt slags rekord i solocykling för mig. Att jag möjligen hade en trevlig medvind i ryggen bryr vi oss inte om idag, eller hur?