Visserligen en ytte-pytte-liten variant jämfört med t.ex Ironman. Men ändå, jag börjar älska de här kickarna jag får inför starten av ett lopp, oavsett om det är löpning, cykel eller som nu triathlon.
Träningen, förberedelserna, funderingarna, taktiktänket om det nu hjälper. Den lite nervösa förväntan vad som kan ske, vad som ska ske. Den där härliga känslan när man klarat det och passerar mållinjen. Det ger de där härliga kickarna jag tror mig behöva lite då och då.
Hämtade mitt startkit idag för morgondagens lopp i ett absolout underbart sommar-Stockholm. Min stad. Född här, aldrig bott någon annanstans.
Min nummerlapp
Självklart gick jag uppför Slottsbacken vid sidan om
för att få in känslan hur brant backen är.
Jag var tidigt ute, var på plats exakt när nummerlappsutdelningen öppnade. Ett bra drag, knappt något folk alls. Gott om plats att gå runt i stora Team Sportiatältet och kolla kul grejer att köpa.
Det blev ett race belt, gummiskosnören till skorna och en kompressionströja á la triathlon.
Känner mig lite töntig i den här åtsittande tröjan men den är
nog skön att ha, så det blir nog den i alla fall.
Sen var det dags att pimpa cykeln med nummerlappen och ladda med korrekt sportdryck.
Viktigt att märket på sportdycken matchar cykelmärket.
Vill inte komma i konflikt med Stilpolisen ute på banan.
Fast jag vet inte, kanske jag ska ta någon annan dryck när allt kommer omkring. Jo, det blir vanligt vatten istället. Säkrast så, men jag vill ändå poängtera till Stilpolisen att jag tänkte korrekt i alla fall, vilket torde undanröja en varning.
När jag var klar var det dags för föreningen KulturRallyt u.p.a att göra en utflykt med kulturella inslag. Det är sånt man måste göra som kompensation för alla mina idrottsliga upptåg. Men det är en kul omväxling och ger ett rikare liv. Har jag hört.
Vi besökte MC Collection vid Edsviks konsthall. Hustrun var mest intresserad av konstutställningen av John Eyre och hans målningar av mc-hojar.
A beautiful piece of art. Tavlan är också fin.
Själv föredrog jag att kolla på dom riktiga hojarna.
Och ser man på, Campagnolo finns även på
motordrivna hojar.
När vi var klara och skulle gå hem vem träffade vi på där? Jo minsann, Nils-Sture Sandberg med hustru Helena. Det är Nils-Sture som är "skyldig" till att jag startade mitt bussbolag StockholmsBuss 1989. Han lärde mig det mesta som har med bussar och busstrafik att göra. Sen tänkte jag tvärtom och startade mitt företag som ännu efter 26 år lever och frodas.
Nils-Sture är en fantastisk människa, en sån där som man är både glad och tacksam att fått träffa och lära känna. Jag har honom att tacka för mycket. Killen/gubben är idag 78 år, men ser baske mig inte äldre ut än 65.
Helena och Nils-Sture, f.d S.Ö-Buss Sollentuna
Sammanfattningsvis en superhärlig lördag. Men den betraktas ändå i mina ögon bara som en uppladdningsdag inför morgondagen.
Som vanligt inför för mig stora lopp avslutar jag med: May the force be with me.