Igår gjorde jag en annan variant. Först cykling, intervaller på både platten och i backe, sedan direkt på det spela en tennismatch. En hyfsat jobbig kombo och det blev också en ovanligt jobbig onsdagskväll. I princip full rulle från 17:45 till 22:00 med bara lite vila.
Kvällen skulle börja kl 18:30 ute vid Drottningholm och cykelträning. Brukar ta 40-45 minuter att cykla hemifrån och till träningen. Fick hjärnsläpp hemma och missade att cykla iväg i tid. Fick ligga på rejält för att hinna och sladdade in framför gruppen right on time, även om Kapten Jonas hävdade att jag kom 18:32, dvs för sent. Men inte enligt min tidsberäkning. Och klocka.
Men om man är träningsansvarig kan man ta sig såna friheter då och då. Det är ju sen gammalt.
Sen drog vi igång att träna belgisk kedja, individuella intervaller på platten och självklart ett gäng backspurter vid Vattenverket.
Vid en av dom där jävla backspurterna - vem fan hittade på dom - stog jag och flåsade högst upp så jag trodde jag skulle dö på fläcken. Då rullade en kille på en MTB-hoj fram och sa "-Göran va?".
Sånt går ju inte att förneka. Visade sig vara en Fejankompis, Mattias, som jag aldrig träffat, men han kommenterar lite då och då mina blogginlägg och skickar ibland peppande PM till mig. Sånt är ju jäkligt kul, det går inte att komma ifrån.
Vi stog där och pratade, eller jag snarare flåsade, en stund innan jag var tvungen att dra iväg till mitt gäng igen. Kul att ses Mattias.
En sak är fruktansvärt irriterande. Den där backen, Prästviksbacken, klippte jag 2015 på 41 sekunder. 2016 var jag långt från den tiden och igår när jag tog i för kung och fosterland plus även för Drottning Silvia, så tog det lik förbannat 20 sekunder längre tid. TJUGO sekunder på en enminutsbacke. Hallå, vad är det som hänt i kroppen? Eller hade jag stormvindar i ryggen 2015 som hjälpte till?
Diskuterade idag på morgonen detta med min medarbetare tillika f.d PT Tommy. Vi kom fram till att jag inte tränat explosivitet tillräckligt mycket. Slarvat med träningen helt enkelt. Sanningen gör ont ibland.
Vi höll på med träningen en aning för länge så jag fick blåsa på rätt ordentligt för att hinna till nästa evenemang, dubbeltennismatchen. Blixtsnabb omklädning till rätt uniform och så iväg - med bil - till tennishallen.
Förlust. Bittert. Surt. Men berodde inte på trötthet. Tror jag. De andra var väl helt enkelt bättre den här gången. Vi säger så.
Igår fyllde dessutom mitt företag StockholmsBuss 28 år. Tiden går fort när man har roligt. Bilden är från den tiden. Då var man ung och vacker. Nu är jag bara ock.
