Jag säljer mitt hus, mina cyklar, mitt företag och flyttar. Jag flyttar in på ett boende för ålderssvaga. Vid snabb affär lägger jag in både hustrun och ungarna i paketet.
Ser framför mig att sitta och spela Fia med knuff med likasinnade äldre dementa herrar som ändå inte kommer ihåg sitt senaste drag, då kan jag fuska och flytta pjäser för att få lite framgång på ålderns höst.
Skälet till mitt genomtänkta beslut är följande. Igår blev det lite småjobbigt på slutet att rundan. Om det skrev jag igår.
Idag en ny runda. Vi startade i Tullinge och rundan började med en halvlång uppförslöpa. Absolut inget märkvärdigt, men efter 150 meter hade jag halkat efter 50 meter och jag flåsade som värsta blåsbälgen. Låren brann och det gjorde till och med ont i armarna. När jag väl kämpat mig ifatt sa jag till min parkompis Johan att den här dagen kommer bli hemsk. Jag fick rätt.
I varenda liten backsnutt halkade jag efter. Det var som om låren inte fanns. Hur mycket jag än tryckte på kom jag liksom ingenstans och framför mig gled den gula klungan längre och längre bort.
Vidrig känsla är bara förnamnet. Ville bara gråta. Men jag kämpade mig ifatt några gånger men efter knappt tre fjuttiga mil kände jag att nu går det inte längre. Jag ropade på radion till Kapten Jonas som låg först i första klungan att jag kliver av. Bad honom stanna så jag kunde lämna över radion till någon annan.
Så gjorde han. Men han lyckades övertala mig att cykla ännu en bit till första depåstoppet. Vårt coreteam hade ju generalrep idag.
Klarade att hänga med en bit men efter en stund halkade jag efter igen. Hopplöst.
Vid depån tog jag beslutet att åka i en coreteambil till nästa depå och kanske haka på gruppen där igen.
Inte särskilt ärofyllt
Så några bilder från lunchdepån strax söder om Nynäshamn.
Ludvig fixar grillen. Ludde var en av cyklisterna i förra årets team,
men i år valde han av tidsskäl att vara med i coreteam.
Ronny och Eva fixar serveringsbordet. Båda var även med i
förra årets coreteam.
Slutresultatet av depåbygget. Superfint.
Snillen spekulerar. Satu, Niclas, Ylva och Christer.
Alla s.k. höjdare i näringslivet.
Anna och Karin blev lite fnittriga när jag kom med kameran.
Sen var det dags att ge sig iväg. Hängde inte på, kände mig fortfarande olustig, men hade en tanke på att cykla hem ensam, men insåg att jag inte var i vare sig fysiskt eller psykiskt skick för det.
Fick skjuts av en av våra teamdoktorer, Lilliane, som är med i coreteam. Vi hade ett bra samtal i bilen om träning, min ålder kontra övriga teamisars åldrar. Hon tycker jag är för hård mot mig själv, kanske pressar mig och tränar lite för mycket och hon tyckte också att jag tog ett korrekt beslut som klev av i tid idag. Det kändes skönt att få prata lite om det med någon som har medicinsk kunskap.
En annan sak med Rynkeby Stockholm. Det finns så mycket kärlek och omtanke i vårt team.
Känns också härligt när en av killarna i teamet, vi kan kalla honom Jörgen, vid depån kommer fram och säger "- hur är det mig dig gubben?" och så får jag världens kram. Sånt värmer. Värmer gör även de mess som jag fick av både kapten Jonas och några till på eftermiddagen för att kolla att jag var okey.
Sa jag det, att vara med i Team Rynkeby är fantastiskt, även när det inte går särskilt bra.
När jag kom hem åt jag lite och la mig sen tillrätta i soffan och kollade lite på Giro d´ Italia. Kände mig nöjd när jag såg att cyklist efter cyklist plötsligt bara slutade cykla för de inte orkade längre. Sen somnade jag.
Nu ska jag rehaba mitt ganska tilltufsade ego, för att kliva av en cykling river rejält i min själ. Tror det är första gången jag gör det utan att avsluta rutten på egen hand. Idag funkade inte ens det.
Livet går vidare, solen går upp även i morgon. Ingen big deal i det stora hela. Men ändå. FAAAAAN. Ibland hatar jag mig själv. Som idag.
PS 1
Lite lustigt att mitt förra inlägg, där jag kallade mig själv idiot, nu seglat upp som ett av de mest lästa inlägg jag skrivit.
PS 2
Äpplet faller inte långt från trädet. Läs gärna min dotter Sofia blogg. Hon har nästan samma känsla som jag. Vi är aldrig nöjda med oss själva. Du hittar hennes blogg HÄR.
PS 2
Äpplet faller inte långt från trädet. Läs gärna min dotter Sofia blogg. Hon har nästan samma känsla som jag. Vi är aldrig nöjda med oss själva. Du hittar hennes blogg HÄR.