Dag 4 till Paris. De vidrigaste cykelmilen i min karriär

Rubriken kanske inte är alldeles sann, men just idag och nu känns det så. Här kommer text och många bilder av dagens etapp.

Ikväll är jag rejält trött. Så trött att jag avstod den gemensamma middagen för att istället vila och skriva ner mina tankar om dagen. Sov knappt någonting förra natten pga en enorm värme i rummet. Hoppas på bättre tur i natt. på det här hotellet finns i alla fall aircondition på rummen.

Troligen pga sömnbrist som benen var en smula icke samarbetsvilliga på morgonen.

Dagens etapp, Osnabruck - Wuppertal, 175 km

Igår gjorde ju Stina rejäl cykeltvätt medan vi

andra inväntade ännu bättre dagar. Idag tyckte Jörgen 

det var dags att pumpa däcken. Men inte att tvätta cykeln.

Finns bättre dagar för det ansåg Jörgen.

Sen höll Kapten Patrik sin sedvanliga 

morgongenomgång av dagens etapp.

Efter det så körde vi iväg genom stan och ut på och igenom ett lika vackert landskap som tidigare dagar. Rätt blåsigt men avsvalkande. Mest jobbigt för draglaget i motvinden. Vi körde lång klunga, dvs 35 cyklister. Jag låg i slutet men insåg rätt snabbt att mina ben inte orkade det idag. Långt bak i en lång klunga är i princip lika med intervallträning pga den s.k. gummibandseffekten.

Så jag bytte plats och kom rätt långt fram vilket är en enorm skillnad. Vi gör så i gruppen, den som är trött får köra långt fram och den som känner sig stark flyttar bakåt. Alla (tror jag) tycker det är okey, för vi har en otroligt härlig teamkänsla i gruppen där alla verkligen bryr sig om varandra.

När det ändå blev för jobbigt med lång klunga delade vi upp oss i två klungor. Min klunga kom av naturliga skäl först till första depåstoppet med fika och allehanda godsaker.

Under väntan på klunga 2 tog jag ett snack med

vår maskot Rynke. Tror inte han gillar mig. Hans kroppsspråk tyder på det.

Efter några minuter kom dom och såg otroligt snygga och propra ut.

 Den här bilden tog Anna. Hon döpte den till:

"Vår cykling går som tåget"

Hon vann därmed min högst inofficella fototävling

där vinsten var en publicering på denna blogg.

Efter fikastoppet iväg igen, nu 6 mil till lunchstoppet. Och vilket lunchstopp.

Grillmästare Uffe grillade hamburgare till oss alla och övriga

i coreteamet serverade allt som tänkas kan.

Mycket snabbare, bättre och godare än de berömda

hamburgerkedjorna.

 En del valde att sitta i solen och äta. Sverigechefen Paul

undrade vad jag gjorde. Louise undersöker vad maten innehåller.

Mark, Lotta, Jonas, Anna och Aramia valde skuggan under tältet.

Efter 30 minuter var vi på rull igen. Vi kom inte så långt. En bilbrand stängde av vår tänkta rutt, men vägverkspersonalen visade oss en s.k. umleitung genom att köra före med en bil. En superfin lösning som sparade oss massor av tid.

Kapten Patrik, En annan Patrik, Malin, fru till En annan Patrik, Martina

Nu blev det plötsligt väldigt backigt, vi som cyklat 3 dagar i helt platt terräng.

Efter en timmes körning i många backar ville Lotta H

bara vila lite. Under tiden serverade våra följebilar vatten, energibars- o drycker,

bananer och yoghurt. (sa ju att vi har världens bästa coreteam)

Sen kom dom, de riktigt rejäla backarna. Fy fan vad vidriga de var. Det är det här rubriken syftar till. Jag har aldrig cyklat i såna backar någon gång. Branta och långa. Vissa tog liksom aldrig slut. Jag körde hela tiden mantrat: What goes up, must go down. Det stämde. Problemet var att nedförsbackens botten var början till nästa hysteriska backe uppåt igen.

Här syns tydligt hur platt och fint vi hade det i början.

Sen började eländet och misären. Min maxpuls är ungefär 160.

Trots allt överlevde både jag och de andra de här backarn även om jag trodde jag skulle dö på fläcken när luften tog slut och vi hade typ 150 meter kvar innan krönet och jag hade ingen mer lågväxel att peta i. Det brände i låren och jag tackade nästan Gud för all spinning under vintern. Utan den hade jag definitivt inte klarat backarna.

Mina kära teamkamrater, som verkligen förstår hur nyttigt det är med positiv pepp , lovade att det kommer värre backar framöver. Bock och tack säger jag, det ska bli kul. Eller inte.

Om du såg bilden jag publicerade i morse så kommer här en repris.

Plus tillägget med en kall öl som vårt coreteam stod och delade ut

till oss när vi anlände till hotellet.

Avslutningsvis tänkte jag komma med en nästan nakenchock för att visa vad solen kan ställa till med när man har cykelkläder på sig. Observera att modellen under fotosessionen INTE hade vare sig ben- eller armvärmare på sig.

Fotomodellen ville gärna vara anonym, så därför har jag "blurrat" ögonen så ingen känner igen honom.

Thats all for today, folks. Om vi har internet på nästa hotell kommer rapport om morgondagen, dag 5. Om inte kommer den rapporten senare. Håll ut.

Godnatt.

Dag 3. The full story

Äntligen ett hotell med fungerande wi-fi. Dags att börja blogga på allvar alltså. Eller inte. Nu blir det en sammanfattning av dag 3.

Idag cyklade vi från Uelzen till Osnabruck 22,6 mil

Efter gårdagens fruktansvärt varma dag, som jag skrev om igår, var det lite tungt att gå upp när klockan ringde kl 0545.

Snajsig s.k. cykelbränna på benen.

Gårdagens cykling avslutades i hällande regn, så det var 

bara att dra på sig blöta byxor och skor.

Efter frukost cykelvård för de duktiga (Stina), övriga

inväntade helt enkelt en annan dag för sånt

Innan avfärden kl 0800 hade Kapten Patrik en genomgång

av hur dagen var upplagd

Sen bar det iväg mot nästa etappmål Osnabruck. Vi cyklade i fint väder med lagom temperatur på jättefina vägar genom ett fantastiskt vackert landskap. Inte en backe någonstans. Bara platt, platt, platt.

Vi cyklade 5 mil, där hade coreteamet satt upp en fikadepå som vi stannade vid i 15 minuter.

Sen raskt vidare ytterligare 5 mil där samma coretema hastat vidare och satt upp lunchdepån.

Två av coreteamets fantastiska medlemmar, Uffe och Marita.

Och yes, de är ett par på riktigt.

Hungriga cyklister blir kungligt servade av Peter och Eva

Det här är bara en liten del av alla godsaker

som coreteamet dukar upp

Mark och Stina njuter av lunchen framför vår kylbil

med våra sponsorers namn. Och varför vi cyklar.

Efter 30 minuter var det dags att cykla vidare. Nu hade det börjat regna. Rejält. Men självklart cyklade vi vidare, fanns inget annat val.

Vi dundrade på vidare över slätterna och till slut, på den fjärde och sista deletappen av dagens cykling kom den då, backen. Hyggligt brant i nån slags serpentinväg genom en vacker skog, men ändå överkomlig för samtliga utan några som helst problem.
/
Efter ett dagsverke på nästan 11 timmar och med ett rullsnitt på lite drygt 28 km/timmen kom vi fram till vårt hotell. Dusch, klädtvätt och gemensam middag och så var dagen slut.

Självklart är jag nu, när jag skriver det här på kvällen, trött, väldigt trött. Man, i alla fall jag, cyklar inte nästan 23 mil utan att bli trött. De yngre gick till hotellbaren en stund efter maten, man jag valde sängen och välbehövlig sömn inför morgondagens etapp.

I morgon kan man lite skämtsamt säga att dagen bjuder på en sprintetapp, "bara" 16 mil. Men den tar nog lika lång tid som idag, för vi måste krångla oss rakt igenom storstaden Dortmund.

Baksidan av myntet är att jag idag, tror det beror på regnet och genomblöta byxor, känner av en början till skavsår i sittregionerna. Men det är det enda, gårdagens lilla händelse när jag kroknade, känner jag inte av alls. Dagens cykling kändes kanonfin.

Ja, det var nog allt för idag. Med lite tur landar vi även i morgon med en acceptabel wifi-uppkoppling.

Godnatt.

Dag 3.

Lunchstopp. Nu kommer regnet. 3 timmar för tidigt. Går kalasbra idag. Kroppen är helt med. Lika mycket kvar, 11 mil, till hotellet.

Slutet dag 2

Svårt med wi-fi i Tyskland så det blir såna här korta snuttrapporter. Får berätta allt när jag kommer hem.

Över 41 grader idag mitt på dagen. Jag kroknade först, redan efter 7 mil, sen Louise efter 10. Vi åkte varsin följebil till nästa stopp då vi blev omhändertagna och uppiggade av coreteamets solstråle Julia.

Sen kroknade cyklist efter cyklist. Tror det var mellan 10-15 st som värmen knäckte.

Fikapausen på eftermiddagen såg ut som ett slagfält och många avbröt dagens cykling.

Både Louise och jag kvicknade till och cyklade de sista fem milen till hotellet. De sista 2 milen i spöregn. Har nog aldrig hört så många cyklister jubla när regnet faller. Men idag hände det.

Nu är jag pigg igen och ser fram mot morgondagen 22-milaetapp. Ska bli mycket svalare nu.

Det är varmt

Fruktansvärt hett. Min kropp klarade inte hettan av medicinska skäl. Berättar mer senare. Nu pryar jag hos coreteam och åker bil två av dagens deletapper. Hoppas kunna cykla sista fem milen idag.

Dag 2

Teamsamling innan avfärd.

1 dag kvar. Ready for take off

Igår kväll sista träningen med gänget. Lite bittert känns det allt. Känner redan saknad.

Vi körde inte så väldigt hårt kan man säga. Några varv runt temposlingan på Gärdet. Men inte jag. Jag hann bara 1,5. På något outgrundligt självklart vis fick jag punka på bakdäcket. Gick rätt fort att fixa i en busskur.

En trasig cykelslang är ett utmärkt träningsredskap.

Sen cyklade vi ut på Gärdets gröngräs och hade en synnerligen trevlig picnic. En riktigt härlig avslutning på all träning. Synd att fler inte hade möjlighet att vara med denna sköna kväll.

En fin test av min nyinförskaffade selfiepinne. 

Egopinne kallas det också.

I morgon är det dax. I morgon gäller det. I morgon ska nästan ett helt års hård träning slå ut i full blom.

Från september 2014 har jag tränat rätt så stenhårt på alla sätt och vis. Några hinder kom i vägen som julafton, några akuta sjukhusvistelser, muskelbristningar och annat tjafs.

Men nu står jag här, förberedd så mycket som min kropp och hjärna orkat med.

Jag har tränat på trainer under vintern medan snön vräkt ner utanför huset, jag har varit på spinning två gånger i veckan hela vintern, jag har spelat tennis, jag har simmat, jag har tränat styrka på gymmet 3-4 gånger i veckan och jag har cyklat på riktigt strax över 300 mil sedan 1:a april. Jag har bara missat en enda av alla våra gemensamma cykelträningar.

De gröna dagarna är träningsdagar. De röda sjuk-eller vilodagar

Man kan säga att jag har varit fokuserad på uppgiften.

En sak är jag dock lite missnöjd med. Min målsättning att hiva upp 150 kg i marklyft innan avfärden klarade jag inte. Man gamle PT, Tommy, som jag skrev om igår, avrådde pga skaderisken såhär nära inpå.

Men jag är toknöjd att jag lyft 140 kg. Om du inte provat kan jag säga att det är j**** tungt. Ren av inihelvete tungt, så jag är ändå nöjd. 140 kg är som att lyfta två medelstora människor samtidigt. Då fattar du tror jag.

Nu är jag 100 % redo för det största äventyret hittills i mitt liv tillsammans med de här helt underbara kompisarna i Team Rynkeby Stockholm. Alla i gänget är dock inte med på bilden.

Självklart vill du följa min och teamets framfart genom Europa. Det gör du om du klickar och håller ordning på den här länken: http://www.team-rynkeby.se/live-se.aspx. Mitt team har nr 24.

Inte bara jag är redo, hela teamet är redo:

 Kylbilen är nu lastad med all vårt depåmat under resan

Följebilarna är strajpade och klara

Coreteamet har tvättat och strukit coreteamsuniformerna

Coreteams-Peter lastar min aluminumponny i lastbilen som idag kör

våra dyrgripar till Malmö där cyklingen påbörjas i morgon.

Nästan så en lastbil inte räcker för allt som ska med.

Man kan ana en grill nere till höger. Vankas riktigt goda luncher med andra ord.

Jag kommer självklart att varje dag blogga om vår cykling, så kolla gärna in på bloggen varje dag.

Äntligen dags att säga samma sak som gurun Paolo Roberto: NU KÖÖÖÖÖÖR VI.

Med mitt personliga tillägg: May The Force Be With Me

2 dagar kvar. Kaos råder

Det här är inte sant känns det som. För bara någon vecka sedan kändes allt lugnt och fint med allt under kontroll.

I går kväll blev det kaos. I går var det nämligen packdag, i kväll är det sista träningen med gänget samtidigt som vi avslutar den med en liten grillafton. Så ingen tid för packning i afton inte.

Efter extremt mycket tänkande blev min packning ungefär så här. Men innan jag kom så långt hade jag fyra olika väskor i olika storlekar att välja på. Men jag kanske packar om till en väska i alla fall. Verkar enklare.

I morgon bitti ska lastbilen packas med våra cyklar och väskor och på fredag kl 06:13 går SJ-tåget ner till Malmö där vi påbörjar vår cykling runt lunchtid.

Yes, solskyddskräm är packad, möjligen med för lite skyddsfaktor. Här är prognosen för lördagen då vi startar från Rostock. Ruggigt.

I går kväll blev det lite panik. Cykelpanik. Min cykel, som gått som en klocka, som jag hade på service hos Cykloteket Norrtull, visade sig inte vara korrekt när jag hämtade ut den. Lättaste växeln gick inte på. Och inte den tyngsta. FAAAN. Det gjorde dom innan jag lämnade in den.

Min kompetens på cykelmeckområdet är synnerligen begränsad, så nu har jag hängt på låset när de öppnade så de fick fixa till det. All set and done nu.

Nu är det bara att ladda för kvällens träning. Och grillning. Måste försöka få något vettigt gjort på kontoret också, inte det lättaste när hjärnan går på högvarv på helt andra saker.

Under tiden rekommenderar jag att du kollar den här korta filmsnutten,
den är grym : We are Team Rynkeby.

När du sett den fattar du nog att det rör sig ett och annat i skallen såhär två dagar innan första tramptaget mot Paris.

3 dagar kvar. Några blödiga tankar och funderingar om livet. Mitt liv.

Jag må ha kommit några år in i livet. Rätt många om man ska vara petig. Rent logiskt har jag passerat livets mittstolpe fär länge sedan och är nu i nedförsbacken mot slutet. Låter dramatiskt, men det är ju så det är även om jag förhoppningsvis får leva och ha hälsan bortåt 25 år till.

Jag vill slå familjerekordet, mamma är nuvarande innehavare av rekordet, hon blev nästan 90 år, fattades bara tre månader, när hon gick bort för två år sedan. Pappsen blev 76 tror jag. Jag ska över 90-nivån, så är det bara.

Pappsen är med mig på jobbet varje dag även om det är bortåt 20 år sedan han gick bort. Han, och mamma såklart, kommer också att var med mig på hela resan till Paris. Jag vet att de är superstolta över mig när de sittter tillsammans på en moln i himlen och håller varandras händer och tittar ner på mig när jag cyklar genom Europa.

Nej, jag är inte religiös, bara lite blödig idag.

Mitt idrottsliga bäst-före-datum är passerat för länge sedan. Men ändå. Som min gamle PT Tommy skrev till mig för några veckor sedan, du är i ditt livs flow nu, ta vara på det och njut av livet.

Han passade dessutom på att ge mig en ny utmaning. Det är ju hans "fel" att jag började cykla överhuvudtaget förra året.

Nu har han gett mig utmaningen att cykla runt Vättern nästa år under 10 timmar. Han är övertygad om att jag med rätt träning, med rätt inställt pannben och i rätt sällskap kommer att klara det. Jag är inte riktigt lika säker.

Har inte svarat än. Lockande? You bet. Men måste fundera ett varv till även om jag innerst inne redan vet svaret.

Näe, det här duger inte. Upp med humöret nu Göran.

Nu har jag också varit hos naprapaten som knäckte ryggen rätt, så jag kan resa mig upp från middagsborden nästa vecka. Känns skönt i kroppen nu, men det gjorde hysteriskt ont när han också tryckte på, och mjukade upp alla superspända cykelmuskler.

Men allvarligt alltså, måste inte en ny vass och snygg cykel införskaffas för att hoja under 10 timmar? Måste man inte i så fall börja köra in sig på en sån rätt snart?

Hur hittar man en sponsor? Om jag nu antar utmaningen alltså. Hand upp. Någon?

Ibland sammanfaller saker och ting på ett märkligt sätt. Fick precis alldeles nu, typ 30 sekunder innan jag skulle publicera det här inlägget, nedanstående mail från ovan nämnde PT-Tommy. Det är nästan så jag blev tårögd.

Nu räknar du väl ner timmarna inför starten till Paris. Du kommer att fixa det galant! Långt lopp naturligtvis men försök att hela tiden njuta av stunden. Till målet kommer du förr eller senare men det är resan fram till målet som är den verkliga upplevelsen. Det är en fantastisk möjlighet och upplevelse som du kommer att få.

.........

Klart att du ska anta utmaningen. .-) Du fixar det och efter det kan du också ta dykcertifikat :-) (i mailet berättar Tommy om att hans familj funderar på dykcert, därför skrev han som han skrev till mig)

Hälsa alla och STORT lycka till. Njut verkligen under hela resan.

Hälsningar

Tommy

4 dagar kvar. Svårt att tänka klart

Dagarna till starten går fort. För fort. Jag hinner inte riktigt med i livet känns det som.

Dessutom svider mina armar. Blev allt lite rödlätta igår under min långcykling.

På jobbet underpresterar jag våldsamt, kan inte fokusera, är liksom blockerad för den biten. Jag kommer att få ett rent helvete på kontoret när jag kommer hem för att reda ut allt jag redan borde gjort. Men inte gjort. Alla mina tankar, båda två, går bara till Team Rynkeby och Det Stora Rejset.

Min fru säger att jag är ofokuserad även hemma och hon har säkert rätt. Men ändå, det här är det största äventyret hittills i mitt liv, så det må väl vara hänt. Tycker jag.

Jag försöker tänka klart, tänka packning, tänka cykel, tänka väderförutsättningar och tusen andra saker. På torsdag förmiddag måste jag vara klar, då ska vår lastbil lastas med våra cyklar och väskor för vidare transport ner till Malmö där vi börjar vår cykling vid fredag lunch.

Apropå svedda armar. väderprognoserna för nästa vecka visar sol och 30 graders värme alla dagar. Inte en regndroppe verkar synas till. Får inte glömma att packa solskyddskrämer.

Annars har jag så här långt hunnit med:

 Byta klossar på skorna

Inköpa ett lager av energibomber

Haft cykeln på 300-milaservice

Vi hade en halvsponrad möjlighet att serva våra cyklar på Cykloteket. En rysligt trevlig affär, där jag för övrigt köpte min Trek förra våren. Gillar dem, de har en hög nivå av humor i sin marknadsföring, det gillar jag.

Däremot får de bakläxa på servicen. Alltså ingen kritik mot den, men de vill gärna att man lämnar in en ren cykel. Men när jag hämtade min var den rejält oljekladdig lite här och var. En butik som vill vara Top Of The Line lämnar inte ut en cykel på det viset. En rejäl bakläxa tycker i alla fall jag. Tveksamt om de läser det här, men det gör ju du.

Hursomhelst så bytte dom den trasiga ekern, bytte kedja och bromsbeläggen både fram och bak. Precis som jag beställde. Däremot hade de inte rätt kassett så den har jag beställt och får i morgon och byter själv. Efter 310 mil har både kedja och kassett blivit lite slitna, inte jättemycket men tillräckligt för att jag vill byta och ha fräscha grejer på turen.

Kollade nya hjul på nätet också. Fingret liksom svävade över köpknappen för ett par Fulcrum, men i sista sekund lyckades mitt bättre jag slita bort handen från tangentbordet. Men kanske när jag kommer tillbaka igen. Som en belöning liksom.

Har också så här långt hunnit med att börja kolla lämplig tatuering som jag kommer att tagga mig med när jag kommit hem. Yepp, en tatuering står på min bucket list, och bättre tillfälle än det här finns väl inte.

Nä, nu måste jag kila, har en grej på jobbet som måste fixas. NU.

5 dagar kvar. "-Du är på elitnivå va?"

Sista distanspasset med Team Rynkeby Stockholm innan avfärden mot Paris.

Samling kl 08:30 i Sollentuna, rätt lämpligt för mig, bara några väldigt långa stenkast från där jag bor. Väldigt långa kast, men ändå.

Så for vi iväg. Efter bara någon kilometer eller två smäller det till och jag undrar vad det var. Lät som från min cykel. Så var det. En eker gick rakt av på bakhjulet.

Frustrationen och ilskan vet inte vart den ska ta vägen, men bara att säga hej då till gänget och rulla hem igen. Så jäkla trist, att missa sista passet med gänget.

Men så kom jag på att jag har ju några cyklar i garaget. Sedär vad viktig regeln N+1 är i nödsitutioner.

Men ändå, tänk vilken tajming, jag har en servicetid för cykeln måndag kl 10.

Så snabbt pumpa däcken och smörja kedjan på Treken och så iväg igen. Visserligen hade jag flyttat originalsadeln som satt på Rynkebycykeln till Treken, men jag har inte cyklat någonting med den sadeln. Men det ordnar sig säkert tänkte jag, så dålig för min rumpa kan den ju inte vara.

Att hinna ifatt de andra var ju fullständigt omöjligt, visste inte ens vilken väg de skulle ta. Tog då beslutet att cykla lika långt som de skulle göra, ca 16 mil, fast ensam.

Hade ingen karta men min taktik var att cykla norröver så långt jag orkade, och sedan vända tillbaka samma väg.

Gick kalasbra, hade ett för mig väldigt bra "ensamsnitt" norröver med en behaglig medvind i ryggen. Tog en glasspaus efter sådär 4 mil vid en bensinmack. Där fick jag en av de finaste komplimanger jag någonsin fått. Alltså, jag tog det som en komplimang.

När jag skulle betala för min glass utspelade sig följande konversation, efter att han först granskat mig nerifrån och upp och såg den med sponsorer fullklottrade gula tröjan och svenska flaggor lite här och var på dräkten.

Kassakillen: "-ute och tränar?"

Jag: "- jo det stämmer, är ute och tar en runda"

Kassakillen: "-på elitnivå va?"

Jag: "-ehh, öhh, asså, mm, näe, inte riktigt". "-men jag ska i och för sig cykla till Paris på fredag"

Kassakillen: Tittar på mig med stora förvånade ögon. "- va? Frankrike? Skaru köra Tour de France?"

Jag: "-ehh, öhh, asså, nja.hm, näe, inte riktigt. Men kommer att cykla samma väg nån dag som Tour de Francegänget". Sen berättade jag att jag cyklar för välgörenhet i Team Rynkeby och berättade hela konceptet.

Kassakillen: "-å fan, respekt mannen, respekt".

Den gula tröjan väcker nyfikenhet, den saken är klar. Har upplevt det tidigare också, fast med en mer moderat undran vad det är.

Sen hojade jag vidare upp till Norrtälje där jag tog lunchpaus i gröngräset vid en OK/Q8-mack. Då hade jag cyklat som jag tyckte var lagom och det var läge att vända hem igen.

Nu blev det minst sagt lite kämpigare i motvinden. Jag var ju nu en väldigt komprimerad grupp där jag var både draglag och grindvakt. Vi båda hade stundtals hårda ordväxlingar vilken hastighet vi skulle hålla, men i stora drag kom vi bra överens.

Vi var i alla fall 100% överens om ännu en glasspaus på samma ställe som på uppvägen. Smakade förträffligt där jag låg i gröngräset som i och för sig inte syns på bilden. Men rätt mysigt hade jag det trots allt i min ensamhet.

Idag var jag mitt bästa någonsin i att dricka och få i mig energi. Jag var supernoga med att dricka var 15:e minut och få i mig energi var 30:e minut. Tror jag lyckades till 100%.

Totalt gjorde jag av med fyra flaskor vatten, två Enervit coffeinbomber uppdelade på mindre "snuttar", två glassar ( Magnum Classic), en rejäl lunchmacka, fyra Snickers och ett antal Enervit GT-tabletter.

För första gången någonsin utan att få ont i magen. Måste bero på att jag tagit bort sportdryck och bars ur mitt energisortiment. Hade på känn att det var de två som orsakade smärre magproblem och nu fick jag beviset att det var så. Skönt att veta inför Paristuren.

Sista fem milen var rejält tunga. Ett skäl var att jag hade fått så ohyggligt ont i rumpan av sadeln. Riktigt plågsamt faktiskt, var tvungen att stå upp i princip i varje nedförslut.

Men att cykla ensam 16 mil är inte roligt någonstans. Särskilt inte när det blåser motvind som det gjorde hela hemresan. Stundtals över öppna slätter fick jag vara glad om jag orkade trampa över 22 km/tim.

Attans vad jag saknade teamet när jag hojade där i min ensamhet. Här en gruppbild på vad jag kallade dom, Klunga A, glada och superfina vid deras lunchstopp.

Och här en gruppbild på Klunga B, efter en jobbig men väl utförd runda på 16 mil, ganska exakt samma distans som Klunga A genomförde. Precis det jag hade föresatt mig.

När jag kom hem var jag lite trött, det var jag. Skönt att sträcka ut i soffan på terassen. Hjälmen var viktig för att skydda mig mot eventuellt fallande frukter bakom soffan.

8 dagar kvar. Hälsokontroll och kostopp

Har just gjort en högst ovetenskaplig hälsokontroll med bara 8 dagar kvar till mitt Stora Äventyr.

Bakgrundsfakta: efter söndagens distansträning med teamet brakade jag ihop på söndagsnatten. Blev snuvig, febrig och hostig och tänkte att nu är det stekta fläsket kokt. Eller gratinerat. Nu är det kört.

Men med mental järnvilja förstärkt med Alvedon tror jag att jag tvingade bort det dåliga och idag känner jag mig helfräsch.

Så idag svarade jag på mina frågor enligt det här poängsystemet: 1 är världsklass, 5 är sjukhusvård.

Vilopuls: 2
Arbetspuls på jobbet: 4
Stressnivå på jobbet: 5
Stressnivå privat: 4
Snuvnivå: 2
Hostnivå: 1
Feber: 1

När jag sedan körde resultatet i mitt egenproducerade hälsoprogram Göran 2.0, fick jag svaret: Ready to go.

Fan va skönt, jag klarade hälsotestet. Nu är det bara att köra ända in i kaklet.

Sen åkte jag bort till gymmet och körde ett styrkeprogram på lagomnivå. Nu börjar nämligen nedträningen inför Tour de Paris. Nu blir det bara lugna pass med inriktning på rörlighet.

Nästa vecka i princip en vilovecka med inslag av mycket lätta pass. Målet är att jag i Rostock nästa lördag ska känna mig likt en galopphäst i startboxen, darrande av iver att komma iväg. Stark och uthållig.

Igår körde vi teamets sista riktiga puls- och tempoträning. Med tanke på att jag hade så att säga en sviktande hälsa under veckans inledning var min tanke att ta det lugnt, typ myscykling medan de andra körde skiten ur sig.

Blev det så? Klart det inte blev. Det blev hårdkörning så svetten sprutade. Ingen ville ha gubbdäng och jag ville inte ha tjejdäng så det blev några härliga rundor.

Erkännes härmed, våra tjejer har ju blivit ruskigt starka, ja även killarna såklart, jag kom sist på alla varv. Utom ett, det viktigaste. Det sista.

Men innan den sista rundan skulle vi ta en sväng till vår vanliga backträningsbacke. Men efter halva vägen dit blev det stopp. Kossor på vägen.

Korna skickade fram läskiga Rosa som vakt. Hon hade ringar i näsan.

Strax efter jag tog bilden invaderades vägen av ett helt gäng kossor som skränade och bar sig åt.

Sicken himla otur, det måste man ju ändå säga. Verkligen otur att vi inte kunde genomföra backträningen. Så vi fick vända om och köra maxfart tillbaka enligt Kapten Patriks order.

Men innan det så tog vi vår sedvanliga gruppbild:

Sen körde vi det sista tempovarvet. Det viktiga. Det som räknas.

Okey, sa nån, långsammast börjar och snabbast kör iväg sist. Ingen rörde sig. Jag tog då självklart på mig offermössan och trampade iväg först.

Tyckte det tog väldigt lång tid innan någon svischade förbi, men så kom de då. Allihop. Hade uppenbarligen gaddat ihop sig. Killar som tjejer, gubbar som tanter. Plötsligt var jag sist. Igen.

Sånt går då rakt inte an. Jag låg sådär 75 meter bakom och liksom avvaktade min favoritsträcka som kom efter någon kilometer, ett lätt nedförslut. Min favvosträcka på det här tempovarvet.

Nu var det tre eller fyra tjejer som låg framför mig, boysen en bit  längre fram. Så kom vi upp på krönet och jag vred på turboknappen och fick upp farten till nästan 50 km. Vill inte direkt skryta, men jag formligen flög förbi de något förvånade tjejerna. Tror till och med Strava belönade mig med ett PB på den sträckan.

Sen blev det lite uppförsbacke och där har 100 kg Göran inte en suck mot tjejer som väger 50 kg. Men då såg jag att de såg lite slitna ut så jag ökade wattuttaget i benen och cyklade lätt förbi Lotta, och tog upp jakten på Martina och Sara.

Skulle just pressa mig förbi Martina då hon upptäckte mig och sannolikt tänkte, nä ingen gubbe ska då cykla förbi mig. Så hon ökade. Men i en slags spurtuppgörelse lyckades jag pressa mig förbi.

Kommer inte ihåg om jag även lyckades pressa mig förbi Sara, men jag tror det. Vi säger så, tycker jag. Just det, Aramia fick gubbdäng också.

Ja, det blev en lång historia om ett vanligt tempovarv, men jag tyckte det var viktigt att du fick veta hur det gick på det viktigaste varvet. Det som räknas. Det som skrivs in i historieböckerna.

Men på nedvarvningssträckan, där jag förtvivlat letade efter någon form av luft att få ner i mina lungor, gled tjejerna förbi. Men då var ju tävlingsbiten redan över, de kanske inte visste det.

9 dagar kvar. Finputs

Idag blev det ny head(er). En kul ordlek.

Ringde frissan idag och eftersom jag är en supervipkund fick jag tid 20 minuter senare. Jag är en bra kund, hon rakar av mitt hårsvall på ett kick.

Fick lite finputs av ögonbrynen också. Fick tips av en annan Rynkebycyklist att det var viktigt. Hon är visserligen kvinna, men ändå. Klart man vill va fin och strömlinjeformad. Men nagellacket tänkte jag hoppa över.

Samtidigt gjorde jag om den s.k. headern på min blogg. Nu finns där även en bild från årets Vätternrunda. Den bilden är från den där jävla backen upp mot Medevidepån. För att vara några mil efter det jag dog grindvaktsdöden ser jag ju ändå lite halvfräsch ut.

När jag ser bilden längtar jag tillbaka faktiskt. Det var ett otroligt kul och fint lopp teamet gjorde. En enorm laginsats. Vettetusan om jag cyklat någon gång i en så homogen grupp där vi hela tiden låg samlade som en getingsvärm som svochade förbi tusentals andra cyklister. Det var häftigt.

10 dagar kvar. Finliret börjar

Kan inte fatta. I morgon är det bara ensiffrigt kvar till första tramptaget mot Paris. Svårt att ta in faktiskt.

Nu har finliret börjat. Tänka packning, beställa tid hos frissan, serva cykeln och inte minst kolla väderprognoserna. Extra viktigt för förra året var det stundtals rena misären för cyklisterna. Ihållande regn och kallt som tusan. Så i år vill vi ha kanonväder. 

Det finns hopp. Vi sticker från Rostock den 4 juli. Looking good. 

Som sagt, nu är det läskigt nära. Nu är det försent att börja hårdträna, har man inte gjort det de senaste månaderna lär man få det jobbigt. Men jag är så gott som redo, jag har tränat en smula mer än jag tänkt. 

Tror jag skrev det redan från början, att jag måste träna dubbelt så mycket som de yngre i teamet, jag har liksom åldern i en extra ryggsäck. Så här långt är jag extremt nöjd med min träningsinsats sedan september förra året. Förutom de sista två veckorna där jag trappat ner träningen lite. Vet inte varför, det har bara blivit så. Det känns inte okey.

Jag är trots det inte särskilt orolig, men man vet ju inte säkert hur kroppen reagerar med i snitt 20 mil om dagen i sex dagar. Om, säger om, det skulle bli jobbigt så har cyklingen lärt mig en sak. När det skiter sig med orken har jag ett s.k. pannben av pansar. Det är bra för mig att veta.

Trots allt har vi har några gemensamma träningar kvar och för mig 4-5 pass på gymmet. Det här kommer bli superkul alla dar i veckan. Som vi cyklar alltså.

12 dagar kvar. Känner en viss oro

Idag körde vi vår vanliga söndagsträning med Team Rynkeby. Distans 11 mil nere på Södertörn.

Den här gången med en lång och trevlig fikapaus på café Rosenhill. Leverpastejmacka modell BIG blev mitt val denna gång. Och kaffe såklart.

När jag kom hem beslutade jag att göra ren cykeln ordentligt så då blev det så.

Nu kanske du undrar varför jag skrev som jag gjort i rubriken, att jag känner en viss oro. Det kan vara så, säger kan, att jag nu är på väg mot en formsvacka. Idag gick det inte så lätt som jag känt de senaste veckorna. Kroppen liksom svarade inte som jag ville och benen kändes stumma.

Det kan, säger kan, ha berott på att en infektion i kroppen är under uppsegling, har känt mig lite mosig de senaste dagarna. Långt ifrån sjuk, bara lite mosig.

Vore ju minst sagt trist om jag prickade formtoppen två veckor för tidigt, med tanke på de väldigt långa etapperna som kommer framöver. Men jag tänker positivt, det är bara en tillfällig trötthet i kroppen. I övrigt känner jag mig stark i både kropp och ben.

Men eftersom jag behövde tröst köpte jag mig en stor förpackning god glass och tryckte i mig som efterrätt. Jag åt allt i burken. Rubbet. Plus en chokladkaka för det är så orimligt synd om mig nu.

14 dagar kvar. En midsommarnattsdröm

När benen värker och hjärtat bultar, då känner vi att vi lever!

Den raden har jag lånat från Team Rynkeby Helsingborg. De har publicerat en video som förklarar allt.

Många undrar varför man kör som en slags bakvänd volontär i Team Rynkeby. Man betalar alltså själv en skaplig summa pengar, närmare 30 tusen innan allt är klart om man räknar in allt som allt som man köper privat också för det här projektet.

Bara för att få vara med och hjälpa till. Och sedan cykla till Paris.

Under tiden har man lagt ner massor av timmar att samla in pengar, träna sig själv och vara en ambassadör för Team Rynkeby.

Varför, är en bra fråga. Videosnutten längre ner ger dig svaret.

Inte minst, man växer som människa också, vill jag påstå. Jag har gjort det i alla fall. På insidan. På utsidan har jag blivit mindre, cyklingen har hittills skalat av ungefär 5 kg av mig.

Team Helsingborg har gjort den här fantastiska videon som på ett mycket bra sätt förklarar allt. Bara att byta ut Helsingborg i speakertexten och applicera vilket Rynkebyteam som helst.

Många som läser min blogg har också häromdagen genomfört Vätternrundan. Kan vara bra om man vill jämföra vad vi i Team Rynkeby ska genomföra om två veckor. Det är väldigt snart känns det som. Särskilt som vi nu t.o.m ska välja meny på avslutningsmiddagen när vi är framme. Fjärilar av olika storlekar har nu slagit bo i min mage.

Eftersom det är midsommar kommer jag ikväll att lägga sju cyklar under min huvudkudde och drömma om den här rutten som nu är spikad för oss i Team Rynkeby Stockholm.

Fredag 3/7: Malmö - Trelleborg - Rostock 46 km

Lördag 4/7: Rostock - Uelzen 208 km 

Söndag 5/7: Uelzen - Osnabruck 227 km

Måndag 6/7: Osnabruck - Wuppertal 159 km

Tisdag 7/7: Wuppertal - Liege 191 km 

Så här långt har det varit hyfsat platt, men så klart en och annan backe har vi ju bestigit.

Men nu börjar det köra ihop sig rejält. Nu kommer två rätt tuffa avsnitt på raken innan vi når Paris. Jag misstänker att det nu börjar kännas i kroppen och att det nog under kommande dagar som all träning ska blomma ut och ge full turboeffekt. Inte i hastighet men i uthållighet och ork. Här tror jag också ett tjockt pannben kommer till nytta.

Onsdag 8/7: Liege - Fief De Libochant 142 km ca 1200 höjdmeter

Nu dags för näst sista dagen. Jag vet inte, men här blir det nog tufft. Det är Motala - Hammarsundet plus extra höjdmetrar om man tänker Vätternrundan, och jag tror inte jag ljuger om de flesta tyckte det var en lång och jobbig sträcka. Nu ska vi köra den sträckan igen men nu  med fem dagars cykling och med nästan 100 mil i benen. Tufft är nog bara förnamnet.

Torsdag 9/7: Fief De Libochant - Campanille Meaux 240 km ca 1400 höjdmeter

Fredag 10/10: Campanille - Paris 50 km

Du måste hålla med, det här är helt galet. För min del är det så galet så det är fullkomligt oemotståndligt.

Varför, är en befogad fråga. Jag tycker Team Rynkeby Helsingborg förklarar det väldigt bra på den här videon.

Så här kan det se ut när vi den 10 juli cyklar in i Paris. Håll med om att det är rätt lockande. 1450 gulklädda cyklister. Klungan tar ju liksom aldrig slut.

Vätternrundan. Separationsångest. Och nya djärva mål.

Det här med Vätternrundan är rätt märkligt. Jag utmanar mig själv, och tömmer mig själv till det yttersta. Jag tänker för mig själv "aldrig mer" när målbågen passeras.

Jag får min medalj, får min mat, sätter  mig i gräset och pratar med mina kompisar. Pulsen går ner och jag blir hög på ett lagligt sätt. Endorfinhög.

Återhämtning går numera ganska snabbt för mig. Tack för det. Så på söndagseftermiddagen kunde jag inte hålla mig längre, ville ut och cykla för att liksom trampa ur kroppen. Tog en 2,5-milare på Ekerö med teamkompis Elin.

Trodde inte att en sån kort återhämtningstur kunde göra så stor nytta. När jag kom hem kände jag mig som en ny människa. All stelhet och ryggont bara försvann under cykelturen.

Så går några dagar och plötsligt känner jag en slags separationsångest.

VR var inte alls årets mål för mig, bara ett delmål. Nog så svårt men ändå bara ett delmål. Jag har årets huvudmål kvar, cyklingen till Paris, nu bara 18 dagar kvar. Kan bara gissa vilken hemsk separationsångest jag kommer att drabbas av när den är klar.

Och efter Paris bara måste jag ta mig runt Mälaren med hedern i behåll den 8:e augusti. Det är helt enkelt ett måste.

Men nu längtar jag tillbaka till Motala. Jag längtar tillbaka till stämningen, alla människor, den skräckblandade känslan när jag står i startfållan med 300000 meter av mig ocyklad asfalt bortom startboxen.

Det gick trots allt, hrrmm, så himla bra i år, så nu har jag redan halvt om halvt bestämt mig för att köra med en SUB11-grupp nästa år. Borde gå med ännu lite mer träning under vintern. Konstigt, det räcker liksom inte att bara köra runt Pölen, man ska hela tiden sikta mot nya rekord.

Just idag har jag klippt ännu ett träningsmål. Under VR passerade jag målet 250 mil i benen innan Paris och idag gjorde jag mitt 125:e träningspass sedan årskiftet. Det var då jag satte målsättningen 125 pass innan Paristuren. Två mål klara. Känns bra.

Jag har ett mål kvar som just nu verkar orimligt svårt, 150 kg i marklyft innan Paris. Så därför begav jag mig och dotter tillika medarbetare Sofia till ett för mig nytt gym för att där starta slutfasen av min träning inför Paris.

Mitt hittillsvarande rekord i marklyft är 140 kg. Det var för några veckor sedan. På filmen har jag 130 kg. Gick väl sådär kan man säga.

Men skam den som ger sig, påt igen.

Sen körde vi såklart lite andra övningar också med fokus på ben, bål och axlar. Ett skön start på dagen.