I morse såg jag en skymt av Arnold Schwarzenegger. En snygg karl. Välsvarvad, formfulländad, vältränad. En man i sina bästa år. En kille att beundra.
Sen kom hustrun in i badrummet, tände lyset och sa "-varför står du här i kolmörkret och blänger in i spegeln?"
Då, i skenet av den avslöjande taklampan, såg jag att det var ju bara jag i spegeln, inte Arnold. Spegelbilden krympte rask till den gamla vanliga taniga Göran med en liten putmage. Inte särskilt stor putmage, men ändå.
Man får aldrig vara riktigt glad. Inte ens i eftermiddag för då måste jag nog göra mig av med hela min samlade förmögenhet. Då ska jag till tandläkaren. De kan ta betalt dom.