Detta måste meddelas världen. I går kväll spelade jag nämligen en tennismatch igen. Inte särskilt förvånande i sig, men det var inte vilken tennismatch som helst minsann. Motståndaren, Jacob, är farsa till mitt barnbarn Albins absolut bästa kompis.
Barnbarnets far Marcus, alltså min son, hade liksom haussat den här fajten lite grann, typ en ung, pigg, fräsch och hyfsat vältränad farsa i 35-årsåldern mot Farfar, 60 och lite till.
Du fattar vart jag vill komma va? Yepp, den yngre farsan, dvs Jacob, blev fullständigt mosad av Farfar. Tillintetgjord. Krossad. Förnedrad. 6-0, 6-0 stod det när matchen var slut. En av mina bättre matcher faktiskt. Kunde ju inte svika Albin, så kände jag. På köpet tror jag nog min son Marcus också känner sig lite stolt. I smyg.
Ja, mycket mer att tillägga om detta finns väl inte just nu. Annt än respekt Farfar, respekt.