En ovanlig känsla. Men rysligt trevligt hade vi, oss gamlingar emellan. Vi talade om sjukdomar, min stroke, några hade haft hjärtflimmer, en kille hade besegrat cancern. Vi talade om pensioner, golf, resor, barn, barnbarn, jakt och pensionärsrabatter.
Jag fick också berätta om Team Rynkeby och min cykling till Paris. Där inhöstade jag många vuxenpoäng och respektpoäng minsann. Några extrapoäng fick jag också för min idoga träning.
Vi halvelvatiden på kvällen somnade en herre som går i pension om exakt en månad. Han blev lite trött. Klart man blir det när man nästan jobbat färdigt i livet.
Jag är nog trots allt lyckligt lottad. Får möjlighet att umgås med hela åldersspektrat. I Team Rynkeby är de yngsta 26 år och sedan finns där hela åldersskalan upp till min förhistoriska ålder. Det är fantastiskt kul och otroligt inspirerande. Kanske därför jag känner en sån glädje att kunna träna som jag gör. Alla runtomkring mig ger mig inspiration och glädje. Det är fantastiskt.
Nejdå, jag tittade inte för djupt i glaset,
jag ville bara känna vilken typ av bouque vinet hade.
Svårt att välja
På cyklingsfronten går det tyvärr på halvfart. Många helger har jag gjort annat, så det har bara blivit kortare turer på egen hand.
Svårt att välja vapen för de turerna numera. Gillar ju alla min hojar. Trodde aldrig jag skulle hamna i det här träsket med flera cyklar i stallet.
Tänkte att nu måste jag ju börja fundera kring cykeltyp när jag nu bestämt mig för en halv ironman nästa år. Pratade med dotter tillika medarbetare Sofia om den saken. Sa att jag nog måste inköpa sån där pinnar man vilar underarmarna på.
"-skärp dig pappa, du är ju för tusan triathlonnybörjare och dessutom 64 år. Du ska inte ha såna pinnar, det ser ju bara löjligt ut".
Jaha, där tog det roliga slut i den diskussionen. Får väl kör med min bästa cykel då, den gula Bianchihojen prydd med Team Rynkebydekaler. I och för sig inte illa, men såna där pinnar, det skulle ju ändå se rätt coolt ut.