Och vilket slut det blev. Nytt PB. Men vi måste ju ta veckan som varit i tur och ordning, eller hur?
En ohyggligt nöjd och glad Mr Ego
Häromdagen började jag ju säsongen 2017. Fick veta, vilket jag inte riktigt hade koll på, att det är nu fram till nyår som kroppen ska byggas upp igen. Med stenhård träning. Jag ska krypa hem från passen och hata att gå till nästa. På den nivån snackar vi nu.
Men vem har sagt det? Jo min gamle PT Tommy, han som för 7 år sedan fick in mig på den bana som jag nu befinner mig på. Han har nu specialiserat sig som triathlon-PT.
Har har varit både elitgymnast och elitsimmare och dessutom elittränare för båda grenarna. Den killen vet vad han snackar om. Han jobbar nu dessutom deltid på StockholmsBuss dotterbolag SällskapsResor som resebyråtjänsteman. Bra va. På övrig tid jobbar han som egen PT och tar sig an folk som vill bli superbra tränade, särskilt dom som vill köra triathlon.
Så häromdagen körde jag mitt första gympass för kommande säsong. Jösses, jag trodde jag var hyfsat tränad. Not.
Lite småstöddig innan passet. Hur svårt kan det va, liksom.
Skylten visste inte hur rätt den hade.
Jävlar i min lilla låda vilken träningsvärk jag haft. Och har.
Det är hittade jag på nätet och körde efter.
Ett riktigt helkroppspass.
I går for hustrun, jag och min storasyrra ner till Linköping för en kusinträff. Äntligen fick jag vara yngst. Där bjöds på allehanda smaskiga kakor och tårta och minsann även på Björkglögg. Visserligen alkoholfritt, men ganska gott ändå.
Idag söndag var det så dags för Hässelbyloppet, årets sista lopp för mig. Kände mig inte alls sugen och hade knappt lust att starta. Inte ens när vi stog där en stund innan starten och värmde upp.
Men startskottet gick och jag lufsade iväg. Hängde på ett gäng gubbar som jag tyckte höll en anständig fart. Men efter några kilometer kändes det så jäddran bra i kroppen så jag ökade och drog ifrån dom.
Vid 4,5 km kändes det som att jag fick på mig ett par dykarskor, för plötsligt gick det supertungt. Men jag bet ihop och ökade tempot lite. Bara för att. Jag kunde. Jag ville. Jag ville springa det fortaste jag gjort i hela mitt liv. Som kompensation för Puladebaclet.
Och som jag lubbade. Kolla här min genomsnittspuls:
Får nog höja min maxpuls i klockan efter det här loppet.
Ingen kan i alla fall beskylla mig för att ha mesat mig runt banan i nån slags komfortzon, även om många kanske garvar åt min sluttid, 69 minuter.
Men det är ändå en förbättring av mitt tidigare PB. Inte mycket men bättre. Och den snabbaste milen Mr Ego någonsin sprungit. Än är undrens tid icke förbi.
I tävlingen ingick även DM, Demnertmästerskapet.
Svärson Jonas, dotter Sofia, Mr Ego, sonen Marcus
Jag skulle vilja presentera resultatet så här:
Guldet gick till Jonas för tiden 48 min. Lite skämmigt, näst sist, kom Marcus med tiden 58 min, och tredjen sist kom Sofia med tiden 53 minuter. Inte heller det nåt att skryta med i bloggar och på andra sociala medier. Jag menar näst sist resp tredjen sist, hur kul är det på en skala?
Jag var supernära en pallplats med tiden 69 minuter. DET är verkligen något att berätta om på sociala medier och framförallt för barnbarnen.
Men träningsvärken, oj oj oj, den blev inte ett skvatt bättre efter loppet. Kunde knapp sätta mig i bilen efteråt.
Så därför åkte jag och svärson Jonas var och en hem till sitt, duschade, och sen for vi iväg för 75 minuter Yoga för stela killar. Attans vad skönt, och såvälbehövligt det var.
I morgon blir det en vilodag från träningen, tack för det, men på tisdag blir det ett nytt helvetetspass på gymmet. 2017 ska ju bli The Best Year Ever är det tänkt.
Vill du läsa mer om DM kan du läsa Sofias blogg HÄR.