I lördags körde jag äntligen, med hjälp av svärson Jonas och skeppshunden Reka, tillbaka båten till vinteridet från den högst tillfälliga och hysteriskt dyra tillfälliga platsen på Djurgården.
Ett typiskt chickenrace mot Viking Line-båten i fjärran.
Den vann. Jag vek ner mig.
Båten har legat oanvänd hela sommaren, utan mast. Ligger nu nära till hands att jag säljer den till våren. Lusten för båtliv har mer eller mindre försvunnit. Eller va fasen, vi får se när solen börjar lysa igen framåt vårkanten. Man ska aldrig säga aldrig.
Min första båt köpte jag när jag fyllde 50, så 15 års båtliv får nog räcka känner både jag och hustrun. Men som sagt, man kan ju alltid ändra sig.
Sen blev det lite pay back-time för alla cykelhelger, vanligt hederligt hushållsarbete. Helt igenom livsfarligt. Jag riskerade till och med mitt liv genom att stå jättehögt på en stege för att tvätta fönster.
Har också fuskat lite som personlig tränare. Kära hustrun var rätt trött på sitt program så hon bad mig sätta ihop ett nytt. Funderade och funderade och fick ihop ett som jag tyckte var ett bra, roligt och lagom pass för henne.
Idag gnyr hon lite över träningsvärk, det känns ju jättebra. Hon tyckte dessutom det var ett kul pass med bra övningar. Så nu är jag stolt som en tupp. PT, joråsåatt liksom ba.
En av världens bästa låtar måste väl ändå vara Brothers in arms av Dire Straits. Har lyssnat på den tusen miljarder gånger genom åren och kan sannolikt lyssna på den lika många gånger till.
Sorry, det blev en liten musikalisk utvikning där.
På söndagseftermiddagen var det så dags för Team Rynkeby Stockholms första styrkepass.
Uppvärmning. Sen bröt helvetet ut. Cirkelträning.
Vi körde hos Friskis & Svettis som vänligt nog sponsar oss med lokal och dessutom leddes passet av en Friskisinstruktör som också sponsar oss med att ställa upp alldeles frivilligt och utan kostnad för oss. Fantastiskt.
Jobbigt jobbigt jobbigt. Och på tredje varvet var det ännu jobbigare. Men det kommer att stärka våra vackra kroppar så till våren när det är dags att kliva ut i verkligheten kommer vi att vara superstarka.
Ja vad hände sen? Jo, när jag kom hem och hade pustat ut bokade jag en resa, modell triathloträningsresa till Mallorca med Team Snabbare.
Gjorde den även i våras och det var sanslöst kul. Ett vuxendagis med Marika och Pål som "Fröknar".
Träna-äta-sova. Repeat. Ungefär så är resan. Varje dag. Inget hallaballoo eller rajtantajtan. Bara superbra träning med massa härliga människor och jätteduktiga instruktörer.
Om du vill läsa om den resan får du klicka dig tillbaka i kalendariet här ute i högerkolumnen till april 2016.
Jag åker tillsammans me dotra mi Sofia och svärson Jonas. Hustrun får inte följa med. Hon far istället i väg till annan ort i Spanien med en kompis och de kör kulturstuket på deras resa.
Seriöst alltså, kan en resa vara häftigare än så här?
Erkänner, jag är en smula överårig, var klart äldst redan på senaste resan men wtf, man måste göra det man tycker är kul innan det är alldeles för sent. Dessutom behöver jag träningen inför både Pariscyklingen som mitt kommande revanschmöte med den där tuffe Järnmannen.
Ja, det var väl i stora drag hur min helg försvann snabbt som blixten.