Skulle ju bara in på ett möte vid Centralen, men att ta bilen kändes både onödigt och knepigt med tanke på parkeringsläget. Där kände jag mig som en god och ansvarsfull samhällsmedborgare.
Att cykla kändes heller inte möjligt, att komma genomsvettig till ett viktigt möte kändes inte optimalt.
När jag skulle betala Reskassakortet säger kassatjejen:
"- ska det vara reducerat pris?"
"- eeehh, öhhh, näe" sa jag och fattade ingenting av frågeställningen.
"- jamen det är klart vi ska ha" säger hustrun och ler sitt vackraste leende "-du är ju pensionär nu".
Först stirrade jag bara som en dum kossa på både hustrun och kassatjejen. Pensionärspris? För mig?
Fan vad den smällen tog i magen. Pensionär? Jag? Vart tog livet vägen?
Reducerat pris? Vad fan är det? En omskrivning av Pensionärsrabatt? Har hela jag reducerats som människa nu?
Det var första gången som jag blev antastad som pensionär. Visserligen med erbjudande om lägre pris, men ändå. Whats going on liksom. En omtumlande upplevelse. Obehagligt rent av.
På kvällen gick jag ner i källaren och rev av ett trainerpass för att skaka av mig den obehagliga upplevelsen.
Jag tänker nog fortsätta att ha det här tankesättet. Eller rättare sagt, när jag blir gammal ska jag tänka så.
Är helt säker på att min cykel-läro-mästare, Mäster Anders, Anders Johansson i Fredrikshov tänker likadant. Han är sjuttio och cyklar ifrån både mig och rätt många andra sju dagar i veckan om han vill. Han hojar antingen racer eller mtb i skogen var och varannan dag.
Det är så man håller sig ung och vacker. I varje fall inombords.