I går var det teamets första gemensamma spinningpass. Vi började direkt med det som kallas Giro 4, alltså det som Mattias Reck tagit fram tillsammans med Friskis & Svettis. En helt igenom cykelanpassad träning.
Du vet väl vem Mattias är va? Bl.a tränare för proffsteamet Team Giant-Alpecin. Känns rätt okey att även vi kan träna som proffsen.
Mattias Reck till höger i bild. Ifall du är osäker på vem som är vem.
Bilden från en föreläsning i mars som vi i Team Rynkeby var på.
Vi började med ett pass som bygger starka ben. Och snygg rumpa får man på köpet sägs det.
Passet var uppbyggt av intervaller, varannan med supersnabb kadens och varannan med rejält tung kadens typ backar rakt upp i himlen. Inga pulstoppar, bara tung benträning. Känns i benen idag.
Inte världens bästa bild, men teamet känns som det kommer
att bli ett av världens bästa. Och gladaste.
Vi var 35 stycken som körde så svetten sprutade med Kapten Jonas som spinningledare. Precis som förra året, men i år har Jonas spetsat till sig lite med anständig musik. Till och med superbra.
Jag kunde till och med känna att det där elektroniska tjafset var lite taggande. I lagom mängd förstås. Tror att även en begränsad mängd Rammstein skulle funka i år. Sån har jag blivit.
Då blir ju spinningen lite roligare i alla fall, för ett av mina mål 2017 är att kunna trycka ur betydligt högre watt ur benen än 2016.
Ett annat mål, om än inte lika viktigt, är att lubba 1 mil under 60 minuter. Känns lite svårjobbigt att nå, betyder att jag måste förbättra löpstyrkan med nästan 15 %. Examen får bli Hässelbyloppet i oktober 2017. Ska vi säga så?
Ett annat mål med min träning blev häromveckan väldigt tydlig. Jag vill ha en stark kropp på den sakta och långa vandringen mot döden. Visst låter det hemskt, men så är det ju.
I runda slängar har jag förbrukat 75 % av min tid på jorden. Bara 25 % kvar. Fan så deprimerande att skriva. Usch.
En gång skrev jag på bloggen att jag ska ställa upp i veteran-VM när jag fyller 90. Tror det gäller fortfarande. En VM-guldmedalj vill jag ha liggande på kistans lock, det vore coolt.
Men det som blev tydligt häromveckan då. Det handlar om mina fina svärföräldrar Eva och Sven. Eva är 88 år och ramlade i duschen. Fick kotförskjutning i ryggen, så nu har hon legat på sjukhus några veckor och har i dagarna förflyttats till ett kortstidsboende.
Fy fan för att ligga på sjukhus på det sättet, mer eller mindre oförmögen att röra sig utan hjälp. Trots många syrror som var till synes mer eller mindre sysslolösa, så kom de inte när svärmor tryckte på hjälpknappen. Hemskt är bara förnamnet. I övrigt har jag inga som helst synpunkter på detta sjukhus sjuksystar, jag har ju ingen aning om vad de gör och inte gör. Men det funkade inte för svärmor.
Och svärfar Sven, 86 år, har svårt att gå, har svårt att ta sig till sjukhuset för att hälsa på sin älskling. De har varit gifta sedan de var tonåringar. De gifte sig så unga så de var tvungna att skriva till kungs, som det hette på den tiden, för att få tillstånd att gifta sig så unga. Det är vackert tycker jag. Och oändligt plågsamt att se deras situation nu.
Ingen av dom har tränat någonting under sina liv. Rört sig med promenader i skog och mark, visst, men ingenting av vad vi kallar träning.
Jag vill inte bli sån. Om min kropp bråkar, då är det inte mycket att göra, men om den får vara hel, så ska jag fan i mig kunna göra typ 20 armhävningar och en och annan burpee på min 90-årsdag och kunna läka tillfälliga skador fort. För det kan man om man har en stark kropp och ett vältränat hjärta.
Det är därför jag tränar. Och för att få en Ironman70,3-medalj 2017.