Dagen efter eller Inte under hundra

Håll med om det, dagen efter brukar vara lite tung. Oavsett om man festat eller tömt kroppen i någon ansträngande manöver. Kanske tänker "har jag sagt eller gjort nåt jag borde ångra?"

Känner mig mest sömntrött. Ångrar ingenting över gårdagen. I  övrigt pigg som en lärka. En härlig bieffekt av regelbunden och hyfsat hård träning.

Kroppen känns helt okey efter urladdningen, bara lite träningsvärk baksida lår. Thats all. Ännu en bieffekt av träning, kroppen återhämtar sig snabbt.

Sov som en kratta inatt, siffran 32,7 snurrade fritt i hjärnan som en karusell. Den siffran fanns liksom inte på min hastighetsvärldskarta. Det är bara något jag läst om när snabbgrupperna kör, och när supergubbarna snittar den hastigheten och mer därtill när de kör lågpulsträning.

Om du undrar vad 32,7 är för något kanske du först ska läsa mitt föregående inlägg.

Så idag känner jag bara en stor glädje att ha genomfört något bra tillsammans med ett riktigt kanongäng. Det kan inte nog understrykas vilket gäng jag hade äran att cykla med. Så otroligt föredömligt bra så till och med Mäster Anders var impad.

Men jag glömde ju berätta en grej i går i min race report. Jag har haft problemet att min vänstra hand domnar bort efter några timmar. Det var därför jag satte dit två extra bromshandtag uppe på styret för att kunna variera ställningen ibland.

När jag berättade det i en blogg på Facebookforumet "Vi som älskar landsvägscykling", så fick jag mängder av tips. Även Stilpolisen ägnade tid och energi för att med stor humor förklara saker och ting. Det var hur kul som helst.

Men ingen kom med det avgörande tipset hur jag skulle få bort domningarna. Så jag tog tag i saken själv. Plötsligt bara häromveckan testade jag att sänka däcktrycket fram från 8 kg till 7,5. Jag har alltid från dag 1 i min cykelkarriär haft 8 kg både bak och fram.

Ser man på, kändes jättebra, så i går på Halvvättern beslutade jag att göra en fullskaletest över 15 mil och 5-6 timmar.

Ta mig tjyven, inte en enda domning. Fantastiskt. Tänk att man måste ta tag i och lösa alla världsproblem själv, trots den oerhörda kompetens som finns i Vi som gillar landsvägscykling.

Om du för övrigt inte gått med i den gruppen, så gör det om du gillar att läsa om cykling. Skitkul. Inte många inlägg handlar om korkade bilister eller korkade cykelvägsbyggare. För dom neggomänniskorna som bara skriver om sånt finns andra forum.

Här skrivs det bara positiva och roliga saker om cykling. Ställ en fråga och du får 50 svar. Visserligen är alla svaren olika, men alla frågor besvaras med både allvar och glimtar i ögon. Men passa dig för Stilpolisen, de läser det forumet och de kan slå till när du minst anar det.

Gå med, det är min uppmaning.

Sen så blev jag lite fundersam igår. Mäster Anders, som jag inte sett på väldigt länge sa direkt, "-men va fan vad tunn du har blivit, känner knappt igen dig".

Kanske inte så konstigt när jag faktiskt häromdagen upptäckte att alla mina brallor hasar ner så Gällivarehänget nästan hänger ner till knävecken. Inte bra.

Så här ser mitt skärp ut numera. Funkar ju inte. Jag är på väg att tyna bort.

Mer glass och grädde, det blir det nya receptet. Jag måste upp i vikt igen, så jag instiftar härmed mitt nya valspråk; Inte under hundra. Som min bror säger, en riktig karl ska väga tresiffrigt. Halleluja.

Jag började projektet omedelbart lagom till eftermiddagsfikat på jobbet.

Halvvättern, min race report i ord och bild

Jaha, då har jag gjort Halvvättern också. Kul som attan. Men lite märkligt. 15 mil kör vi som träningsrundor med Team Rynkeby. Inget konstigt med det nuförtiden.

Så betalar man massa pengar i startavgift, man sätter sig i bilen, kör 25 mil, tar in på hotell och cyklar sedan 15 mil nere i Motala. Och så kör man bilen hem igen 25 mil. Rätt galet egentligen. Men såna där lopp har ju en särskild lockelse. De har ju det.

När jag stod i målfållan slog hjärtat lite snabbare än inför en vanlig träningsrunda. Det är en häftig känsla.

Nog om det, nu till själva loppet.

Det gäller att vara noga med packningen. Rätt uniform, cykeldator, energi och sponsglajjorna från Bliz. Å lite till som jag packat på annat sätt.

När vi kom ner tog vi en liten power nap på hotellrummet, Biancha och jag. Du behöver inte vara orolig, min fru och jag har pratat igenom och rett ut det här med mitt förhållande till Biancha.

Som uppladdning åt delar av gruppen jag skulle köra med en supergod grillbuffé men glass som efterrätt.

Här är "mitt" fantastiska gäng. Hade aldrig träffat merparten tidigare, men vad gör väl det. Mäster Anders har inte varit med i Team Rynkeby så honom har jag inte lärt att man måste titta fram för att komma med på bild. Team Rynkeby Stockholm är välutbildade på den fronten. Fast även dom är svårmanövrerade ibland.

 Tvåa från höger i bakre ledet, Jonas, också i mitt Rynkebyteam.

Jonas är grym på att ligga längst fram. Jämn och fin fart.

Ett rent nöje att ta hjul bakom honom.

Strax dags att bege oss. Framför oss en annan grym grupp från Hofvet, snabbgruppen.

Så bar det iväg i stundals hiskelig motvind. Och var det inte motvind så var det kantvind. Jobbigt är bara förnamnet.

Vi hoppade över första depån, som lite olyckligt ligger precis i botten av den berömda Ombergsbacken. Fick lite Mur de Huy-vibbar av den. Eftersom det är en trång passage hade vi fri fart uppför och samling några kilometer senare.

Och sen, sen jävlar i min lilla låda bar det av så det stod härliga till. De sista 8 milen snittade vi för mig helt sanslösa 32,7.

Fattar du det stora i det? 32.7. I snitt. Under 8 mil. Jag har ju inte ens varit i närheten av den hastigheten någonsin i min korta cykelkarriär. Men idag satt det.

Här en glad och positiv bild från sista depån. Ännu så länge pigg och glad. Fast rumpan hade börjat brinna. Fast det syns inte på bilden. Fem mil kvar nu.

Pigg och alert efter pausen, men sen började det köra ihop sig. Särskilt när vinden bet tag som bara fan och särskilt i uppförsluten. Då var det inte roligt att heta Göran.

Med kanske två-tre mil kvar flämtade jag till Mäster Anders att nu släpper jag, för nu gick det riktigt äckligt tungt.

Men då kommer det där härliga, en tjej som cyklar i gruppen glider upp bredvid mig och säger "-kom igen nu Göran, jag puttar dig i mål för du ska med hela vägen".

Säg den som då inte biter ihop och kämpar lite till. Tusen tusen tack till dig tjejen, dina enkla små ord betydde så ofantligt mycket just då. Kanske de till och med var helt avgörande för att jag fortsatte med gruppen.

Hursomhelst beslutade jag mig då för att cykla i svansen, dvs ligga sist och låta de andra växeldra. Helt okey för de andra. (hoppas jag). Att ligga sist i den här gruppen var lätt. Alla välutbildade genomFredrikshof så det var inte en tillstymmelse till gummibandeffekt. Det var bara att ta hjul och hänga med.

Du som känner mig vet att jag är en känslig pojke. 500 meter från mål kommer känslorna jag inte kan kontrollera. Plötsligt stockade det sig i halsen och ögonen fylldes av något som gjorde att jag stundtals hade svårt att se. Jag var så j*** slutkörd så jag visste knappt vad jag hette.

Inte så underligt, 32,7 i åtta mil sätter sina spår i en äldre tonåring. Som gör så gott han kan. Jag gav aldrig upp, det var nära, men jag gjorde det aldrig, det är det viktiga för mig.

Sen åt vi och laddade tillbaka förlorad energi, tog en dusch i simhallen och sen in med hoj och prylar i bilen och så 25 mil hem. Då hade energin kommit tillbaka och jag var nästan lika pigg som före loppet.

Nu hänger den i samlingen, medaljen från Halvvättern 2015. Nästa vecka är det dags att klämma hela Vättern men med mitt andra stall, Team Rynkeby Stockholm. Ska bli hur kul som helst.

Allting har sitt pris

Som vanligt träning med Team Rynkeby igår. Det var ju onsdag. Då är det träning. Som jag skrev igår, fattar inte hur alla med små barn hinner med allt. Det märktes denna onsdag då vi bara blev sju träningssugna teammedlemmar. Men oj så kul vi hade.

Först körde vi i enskild fart från Drottningholms slott ut på Ekerö och till en särskild backe, där vi skulle träna just backe. Hårt, tufft och intensivt. Den backen är ett s.k. Stravasegment så man kan jämföra sig med andra. Sånt är ju kul.

Lotta, Lotta och Daniel kämpar i den rätt tuffa motvinden

 Eftersom vi hade så kul så tog vi såklart en kul bild

En selfie är ju självklart nuförtiden. Inget konstigt med det

Som sagt, den där backen är ett Stravasegment. Jag tänkte taktiskt. Jag tänkte att jag skulle satsa precis allt jag har i första försöket för att klå så många som möjligt.

Så blev det. Tog i för både kungen, drottningen och mamma och pappa i himlen så adrenalinet sprutade ut öronen på mig. Trodde jag skull dö andnödsdöden uppe i backen. Men jag dog inte, men blev en smula förvånad när ingen av ungtupparna körde om mig.

I försök nummer två blev det tjejdäng. Bara att erkänna, i mitten av backen ville inte benen, de viskade bara "-tack och hej, det var kul så länge det varade", så där drog Lotta R om. Men jag är inte bitter för det inte.

Sen körde vi ytterligare några backträningsvarianter. Vi tog t.ex backen på en väldigt tung växel utan att stå upp och vi körde backen med lättaste växeln så benen gick som trumpinnar under en trumvirvel. Jobbiga grejer.

Nu då. Här kommer själva listan på de Rynkebymedlemmar som registrerar sig på Strava. Jag vill särskilt påpeka när du läser tabellen att samtliga namn du ser ovanför mitt namn inte är några duvungar precis. Du vet såna där killar som har snabba högprofildäck och max en halvfylld vattenflaska för att spara vikt. Den typen av cyklister. Jag kör med standardprylar rakt av. Förutom mina två extra bromshandtag på styret som ju väger några extra hekto.

Så slutsatsen efter dagens träning måste ändå bli: jag är fan i mig rätt bra tränad trots allt, även om jag stundtals inte tror det själv.

Inte meningen att du ska uppfatta det här som skryt, okey lite då, men det handlar mest om att jag boostar mig själv. Det gör man när man jämför sig med andra.

Sen vill jag särskilt påpeka en sak, som det dessutom finns sex vittnen till. Mina bakbromsar låg på under mitt första backrejs. Vill bara nämna det.

Jag föreslår att vår kapten Patrik klickar på bilden så 

framgår saker och ting ännu tydligare.

Som sagt, allting har ett pris. I morse när jag klev ur sängen kändes mina ben mer som stolpar än ben. Det ultimata beviset för en superbra träning i går alltså.

30 dagar kvar. Pirret har anlänt

Mm, nu börjar det hetta till. Inte undra på att det skallrade till i magtrakten. Det där pirret som jag häromdagen saknade och berättade om HÄR.

Idag är det exakt 30 dagar kvar tills jag sätter mig på cykeln och börjar trampa söderöver. 30 dagar. TRETTIO dagar. Det är ju i princip ingenting.

Den här vägen ska vi trampa. Oavsett väder. Oavsett om vi är trötta eller inte. Oavsett om rumpan brinner eller inte. Senast kl 8 ska alla sitta på cykeln och trampa iväg. Varje dag i 6 dagar. 20 mil varje dag.

Med Vätterrundanvokabulär så ska vi cykla sträckan Motala - Karlsborg 6 dagar i rad. Hysteriskt långa pass när man tänker efter. Inte undra på att pirret anlände.

Insåg också att tiden fram tills dess är fullmatad med aktiviter. Rynkebyevent, Halvvättern, Vätternrundan, träningar. Hur ska jag hinna med allt? Måste ju driva mitt företag också.

Jag som inte ens har några hemmavarande barn som kräver full koncentration. Hur hinner alla andra i teamet som har barn i alla storlekar?

I går när jag insåg allt detta så var jag bara tvungen att ge mig ut att springa. Fick en konstig lite panikslagen tanke att jag inte är färdigtränad. Så jag gav mig ut och lubbade lite drygt 5 km. Som vanligt lika smidigt som en höggravid elefant. Och lika långsamt som en sengångare.

Det gör mig ingenting, jag skäms inte för det. Jag sprang i alla fall oavbrutet sånär som vid två tillfällen då jourtelefonen ringde och jag lite pronto fick lösa några mindre problem i vår busstrafik.

När jag så sprang där i min lilla bubbla och tänkte och funderade på saker och ting, så strömmade plötsligt en sån där härlig lyckokänsla genom kroppen. Visserligen i en nedförsbacke, men ändå, jag kände mig plötsligt både priviligerad och lycklig.

Jag lever, jag kan springa, jag kan cykla, jag kan gå, har inga större fel på kroppen, jag har en fantastisk familj, jag får hjälpa till med något fint genom Rynkeby och jag kommer att få genomföra ett fantastiskt cykeläventyr. Och jag har lärt känna massor av härliga människor.

Inte så konstigt att man får en lyckokänsla med sådana ingredienser i livets tårta.

En fullständig överkörning

Det finns så många ord för detta. Utklassning. Överkörning. Förnedring. Det finns många fler men jag nöjer mig med dom.

Pratar (skriver) naturligtvis om majtävlingen i den världsberömda tävlingen Flest träningstimmar i familjen plus några till. Normalt sett är han som står överst på majlistan, aka Göran Den Yngre, i Rynkebykretsar, diskad pga otillåten mängdträning, men han får ett hedersomnämnande. Det är han väl värd.

Dotter Sofia med make Jonas försökte skaffa sig fördelar med att åka på ett tvåveckor triathlonläger på Mallorca. Men inte ens det räckte. Sonen Marcus kämpar på, men tennis räcker inte långt i en sån här viktig tävling.

Min kompis Fredrik på västkusten tycks nu ha lämnat w.o. och syns inte alls till i tabellen. Men han är en bra och kul kille i alla fall.

Men mycket har ju såklart hänt under de senaste dagarna som jag inte berättat. Var inte orolig, jag gör det nu istället.

Lördag
Prologcykling med Team Rynkeby Stockholm. Vi samlades först hos vår guldsponsor ICA Maxi Lindhagensgatan.

Här ser vi Team Rynkebys Sverigechef Paul Cronqvist-Svensson

och bredvid med mitellan är Stockholmsteamets kapten Patrin Härneman

Sen cyklade vi genom city ut till Karolinska sjukhuset där Astrid Lindgrens barnsjukhus är beläget.

Lagets maskot Rynke ville såklart också hänga med

På sjukhuset överlämnade vår guldsponsor en check på 5000:- för inköp av leksaker och dylikt. Men den stora gåvan var att ICA Maxi Lindhagensgatan skänkte 1 % av deras butiksomsättning denna dag. Då ska man veta att just denna butik är en av Stockholms största, då det bidraget var alldeles fantastiskt generöst.

Jag har sagt det förr och jag säger det en gång till.

Det är en fantastisk både känsla och ära att få vara

med i ett Rynkebyteam.

Söndag

Dagens träning bestod av att ungefär halva teamet deltog i motionsloppet Vårblotet i och kring Bålsta nordväst om Stockholm. 103 blåsiga km i ett med Rynkebymått högt tempo.

 Strax innan start

På bilden ovan ser du dagens tillförordnade kapten Daniel. Kolla hans högprofildäck. Under loppet hade jag chansen att köpa dom snorbilligt. Det var när sidvinden slog till med styv kulingkraft. Då hörde jag Daniel, som låg bakom mig grymta "-nån som vill köpa mina hjul jättebilligt?"

Jag avböjde erbjudandet.

Sista depåstoppet. Här började en del cyklar känna sig trötta 

För vårt deltagande förärades var och en med denna stiliga plakett

Vi som denna dag kämpade i blåsten

Måndag

Nu skulle avgörandet ske. Två matcher på raken i gubbdubbelligan i tennis. Vem skulle hamna sist i gruppen och bli degraderad till än ännu lägre division. Ingen ville det. Tennismässigt spelar det ingen roll, vi snackar prestige på hög nivå här.

Under säsongen har jag underpresterat, borde inte hamnat i den här soppan. Var tvungen att vinna minst en match för att vara på säker mark, helst båda. 

Och ser man på. Nu presterade Herr Demnert topptennis och servade som en gud. Inget snack, King of the court liksom. 8-6 resp 12-4. Herr Demnert stannar kvar i division 6.

Nu återstår bara att genomlida den här veckan till söndag då det är dags att ta sig an Halvvättern.

Det är nära nu

Ingenting är omöjligt, del 2.

Idag är jag extra kommunikativ, två inlägg samma dag. Ber om ursäkt för det.

Om du följt mig vet du att jag varit lite fundersam över om jag ska klara min målsättning, att hiva upp 150 kg i marklyft. "Mitt" gym har bara vikter för 120 kg, vilket således är mitt rekord. Allt detta skrev jag om häromdagen.

Idag tänkte jag till lite extra. Tog mina två fästremmar, som jag brukar fästa cykeln med på cykelhållaren bak på bilen, och fäste/hängde på två hantlar på själva stången, en på varje sida.

Tänkte att jag måste testa mitt max på en gång, så jag valde 20-kiloshantlarna, alltså blev det 140 kg som jag ville testa. Kanske lite dumdristigt att öka så mycket på en gång, men what the f***, lika bra att gå "all in" tänkte jag.

Här en liten snutt på mitt första försök:

Och här en liten snutt på mitt andra försök:

Nu är det nära, nu är jag rätt säker på att jag kommer att klara min målsättning. Det skulle kännas ohyggligt skönt om jag gjorde det, sen kan jag lägga det projektet åt sidan ett tag och bara ägna mig åt cykelträning.

Som sagt, jag gillar inte att förlora. Jag gillar inte att inte klara en målsättning. Jag gillar inte att ge upp.

Det är något som saknas

Det här kommer att låta konstigt. Särskilt om man vet vad som ligger framför mig. Jättekonstigt. Jag saknar nämligen något. Jag saknar en särskild känsla.

Jag saknar den där pirrande läskiga känslan i magen inför något stort och svårt. Missförstå mig nu bara inte, jag har ju jättestora utmaningar framför mig. Vad kan slå 125 mils cykling till Paris?

Men den ger mig ändå inte känslan jag hade för ett år sedan, inför utmaningen att cykla runt hela världen, dvs Vätternrundan.

Den utmaningen var rent ut sagt läskig. Då hade jag aldrig tidigare utsatt mig för något så svårt, skrämmande och nästan ouppnåeligt som att cykla 30 mil och dessutom börja på natten kl 02:24.

Jag gillar den här bilden, för den visar rätt tydligt vilka känslor som stormade runt i skallen på mig just där och då, 64 sekunder innan jag skulle försöka genomföra något som enligt mig var en nästan omöjlig uppgift.

DEN känslan saknar jag. Det riktiga pirret. För nu vet jag att ingenting är omöjligt. Nu vet jag att jag klarar omöjliga saker. Som att cykla runt Vättern eller Mälaren eller till Paris. Same same but different.

Förra året cyklade jag helt ensam runt Vättern, i år ingår jag i ett stort team, Team Rynkeby Stockholm. En klart annorlunda känsla att ingå i ett team. Känns lite lugnare, lite tryggare. Då var jag ren nybörjare, nu har jag cyklat väldigt mycket mer och dessutom kört några lopp, så jag vet vad det handlar om. Dessutom är jag i år rent allmänt väldigt mycket bättre tränad.

Känslan jag har nu inför sommarens alla cykeläventyr är någonting annat. Mer förväntan, glädje, en längtan. Men det där läskiga pirret saknar jag.

Fast den kommer nog tillbaka ju närmre vi kommer avresedagen 3 juli, då vi ska äntra våra hojar och börja trampa mot Paris. Fasicken, bara jag skrev det där så rasslade det till lite i magtrakten. Fast inte den där läskiga pirrkänslan som jag just beskrivit, utan mer äventyrspirr.

På lördag börjar på sätt och vis vår cykling till Paris, då kör vi en s.k prolog genom Stockholms city för att överlämna de första bidragen till Astrid Lindgrens sjukhus.

Vi kommer där att möta skälen till att vi genomför det här projeket, de cancersjuka barnen. Det är för dom som vi i Rynkebyteamen kämpat hela vintern med att samla in pengar, så Barncancerfonden kan fortsätta kampen mot nollvision för barncancer.

Här är den officiella beskrivningen:

Rynkeby Stockholm cyklar Prolog!
På lördag den 30 maj kl. 10 cyklar Rynkeby Stockholm Prolog från Lindhagen genom Stockholm till Astrid Lindgrens barnsjukhus. Vår sponsor Ica Maxi Lindhagen (Mats Larsson) cyklar tillsammans med oss och kommer att överlämna en check på 5 000 kronor till barnsjukhuset för inköp av leksaker.
I samband med Prologen kommer Ica Maxi Lindhagen även överlämna en check till laget på 15 000 kr. Pengarna går oavkortat till vår insamling till Barncancerfonden.
Vill ni komma och se oss cykla Prolog är ni välkomna att möta upp någonstans under rutten.

Jag kanske måste ge upp

Jag gillar inte att förlora. Jag gillar inte att inte klara en målsättning. Jag gillar inte att ge upp.

Men nu är det nära.

I början av året satte jag som mål att hiva upp 150 kg i marklyft innan avfärden mot Paris.

Första nivån jag började på var 60 kg som gick lätt. En lagom nivå för att få in tekniken. Sen matade jag på och numera börjar jag uppvärmingen på 90 kg.

Men. Jag KAN INTE LYFTA TYNGRE ÄN 120 KG. Det är ju för jävligt helt enkelt. För jag kan ju det. Egentligen.

Varför, frågar sig då vän av ordning. Jo därför att mitt lilla fina kvartersgym inte tycker sig ha råd att köpa in två viktskivor á 20 kg. Trots att jag mailat och tjatat under hela våren. Till och med hotat med att byta gym, till vad som en del kallar vuxengym.

Det lite lustiga i sammanhanget är att gymägaren dessutom sagt att det är fler än jag som önskat fler viktskivor.

Två viktskivor, vad kan det kosta tro? En femhundring? En tusing?

Jag kan ju byta gym, det kan jag, men "mitt" gym ligger ju bara på några minuters promenadavstånd, dessutom är avgiften lägre än hos deras konkurrenter i närheten.

Så, nu är frågan, är 30 kg, dvs det som fattas för att nå min målsättning, värt några tusenlappar för mig genom att byta gym? Är det värt att betala några tusenlappar extra för att mitt ego ska slippa få sig en törn?

Trots allt kan jag ju träna det jag i huvudsak behöver för min cykling och allmänt välbefinnande.

Oj oj oj, stora frågor att fundera kring. 30 kg VS mitt ego. En tuff match.

Nu över till en helt annan sak. En lite VIKTigare sak. (lite ordlek där, märkte du det?)

På lördag 30/5 ska vi i Team Rynkeby Stockholm genomföra vår s.k. prologcykling.  Vi ska cykla från vår stora sponsor ICA Maxi Lindhagensgatan till Astrid Lindgrens sjukhus för att överlämna en gåvocheck till Barncancerfonden.

Här nedan ser du hur välvilligt inställd butiken är mot Team Rynkeby Stockholm och framförallt mot Barncancerfonden.

Så passa på att storhandla på lördag på ICA Maxi Lindhagensgatan. Då bidrar även du till den viktiga insamlingen.

ICA Maxi Lindhagen

Vilken helg vi har framför oss! På lördag kommer Team Rynkeby Stockholm till butiken och vi är självklart med på att bidra till deras insamling till barncancerfonden. Vi tänker skänka 1 % av lördagens omsättning och hoppas att du vill vara med och hjälpa till! Se till att planera in storhandlingen till nu på lördag så ser vi till att samla ihop en rejäl slant tillsammans! Ses i butiken!

Gilla · Kommentera · Dela

Har jag formtoppat för tidigt?

I dag ännu ett träningspass med Team Rynkeby Stockholm. 20 mil klämde vi idag. Alltså ungefär så långt som våra dagar kommer att vara på turen till Paris, ca 125 mil totalt.

20 mil är ingen lek. Det snyter man inte bara lite sådär ur näsan. Jag har kört så långt bara två gånger tidigare. Det blev stundtals en hård kamp mot både mjölksyra och svarta demoner i skallen. Fast mina demoner körde jag förstås över i Hjotrakten under förra årets Vätternrunda, så de var egentligen inga problem.

Ska jag vara ärlig var mjölksyran heller inget problem. Klart det sved lite då och då under rundan, det gjorde det, några gånger riktigt rejält, men som helhet, whaou, vad "enkelt" det ändå var.

Men jag gör historien kort. Fan vad bra det gick. Inte bara för mig, utan för alla i teamet. Vi snittade 28,8 enligt träningschefen Daniels Garmin, vilket är ett väldigt högt rullsnitt mätt med Rynkebymått. Även med mina privata mått mätt ett väldans högt snitt. Bland de högsta under min korta cykelkarriär faktiskt.

Ibland kändes det förstås som draglaget hade gett sig fan på att slå något slags Stravarekord, men det var ju förstås bara kul.

När jag stog i duschen hemma kom jag på på mig själv med att stå och le när jag tänkte på rundan, så kul var det. Tänkte också tanken att jag kanske formtoppat några veckor för tidigt. Bara två veckor kvar till Halvvättern och tre till själva Vätternrundan. Men nej, så illa kan det väl inte vara, jag är bara på väg mot formtoppen.Så måste jag tänka.

Dagens runda gav mig några besked:
-Mitt mål att snitta 30 km/tim under minst en 10-milarunda verkar inte vara jättelångt borta. Med rätt hjälpryttare borde jag fixa det innan säsongen är över.
-Jag är inte längre orolig för Paristuren. Den kommer jag att kunna fixa.
-Jag är inte längre orolig för Vätternrundan, den kommer att gå galant.
-Jag är trots allt lite skakis inför Mälaren Runt. Men den fixar jag nog också.

Nu dags för dagens bildkavalkad:

Vi börjar med dagens rutt

Under ett punkastopp passade L (inga namn här) på att vila lite

Efter 12 mil blev det lunchpaus i Almunge

 Göran S, Aramia, Daniel, Jonas, Lars

 Jan, Janica, Martina, Linn, Lillianne

Malin, Patrik, Lotta R

 Markus, Stina, Anna, Måns, Magnus

Petit moa, Lotta R

Timo, Volkan, Urban

Officiellt vilade Stina lite under lunchen p.g.a en tuff arbetsvecka.

(Fast den korrekta beskrivningen är en hård festnatt. Ja se ungdomar.)

Som traditionen numera bjuder, så avslutar vi med en grupp-

bild när vi efter 20 mil kom tillbaka till samlingsplatsen.

Om du orkat läsa ända hit kommer här lite bonusinformation:

Jag har hittat lösningen på skavsårsproblematiken i ljumskområdet. Den här:

Tricket är att smeta in dels själva paddingen runt de kanter som ligger runt själva skyddsområdet, och dels vräka på krämen på kroppen där irritation brukar komma. Alltså vräka på. 

Om uttrycket tillåts blir det lite kladdigt i brallan i början, men det funkar klockrent på mig. Missade att vräka på en bit, och just det, där uppstod en mindre irritation, men ingen annanstans.

Krämen finns på Cykelcity, Folkungagatan (hoppas jag får rabatt där nu efter denna reklam)

Det blir bara bättre och bättre

Eller rättare sagt, JAG blir bara bättre och bättre. Kanske inte som människa, där är det möjligt att jag har nått min maxnivå. Den optimala Göran.

Vet inte, men man måste alltid försöka tänja på gränserna, så jag kan eventuellt bli ännu en smula bättre. Jag försöker i alla fall.

Men som cyklist blir jag definitivt bättre och bättre, Och det är hur kul som helst. Personligen gillar jag att mäta saker, typ Stravasegment. Då ser man ju enkelt om man blir snabbare/bättre, om man nu tycker att det är bättre att bli snabbare. Jag mäter min utveckling på det sättet.

Idag körde vi tempoträning med Team Rynkeby igen.

Bilden har jag snott av Lars Jonsson

Här får vi lite instruktioner hur vi ska cykla nästa varv

Och minsann, mina personliga rekord stod som spön i backen. Igen. Nästan varje vecka ser jag att jag är några sekunder snabbare än förra gången.

Nytt pers på tempovarvet. Tror det var när vi körde belgiskt kedja tre och tre och jag körde med vinthundarna Jonas och Johanna. Satan vad de trampade på. Några gånger fick jag ropa att de skulle hejda sig lite, men i stort sett hängde jag med fint. Men såklart med pulsen i topp och brinnande lår.

Bevismaterial A

Att slå pers är alltid tillfredsställande. På hemvägen från träningen satsade jag järnet i Järvabacken bakom Statoil Järva krog. Tror du inte det blev nytt pers där också.

Bevismaterial B

Man är liksom på G. Känner mig på G. ÄR på G. Superkul att själv känna sig starkare och starkare. Och dessutom se det tydligt svart på vitt. Det är så det blir med idog träning.  Man blir faktiskt bättre.

N+1 = förberedelse för Vättern

Det där med cyklar och N+1 fixar inte min ekonomi. Räcker gott med tre racers. Men att konsumera cykelprylar är ju ändå rätt kul.

Alltså blev det ännu en cykeltröja. Den här gången pusselbiten som saknades i min cykelklädesensamble. En vindväst i Fredrikshofs färger.

Halvvättern ska jag köra med Fredrikshof och stora rundan med Team Rynkeby Stockholm. Man måste ha korrekt uniform till rätt team. Det är jobbigt att som nästan cykelproffs köra för två stall.

Okey Vättern. Jag står nu redo flera veckor i förväg. Redan 170 mil i benen, korrekt utrustning och korrekta uniformer. Vad kul det ska bli.

Och tre veckor efter VR kommer årets höjdpunkt, cyklingen till Paris. GAAHHHH, vilken galen och härlig sommar det kommer att bli.

Ibland blir man förvånad

Alltså, sicken jäkla tur man har. Jag som precis undrade hur stålarna skulle räcka. Så kommer ett sånt här fantastiskt mail som jag aldrig fått förut. Vilken tur att det finns hjälpsamma människor som hellre hjälper mig istället för Barncancerfonden, Röda korset, Greenpeace, you name them. Lilla jag liksom.

Jag ändrade länken till xxxxxxxxxxxxx så du inte hinner före och snor mitt bistånd.

Hej Göran,

Vi skriver till dig angående ett kontat bistånd för hyra, eftersom vi kan se i vårt system att du inte ännu har fått någon hjälp från oss.

Därför ger vi dig nu en möjlighet att få extra pengar för att betala hyran år 2015.

Klicka på länken nedan, som skickar dig vidare i våra system: xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx

Regncykling

Kan det vara kul att cykla i hällande regn? Hur märkligt det än låter så kan det faktiskt vara det.

Idag körde vi i Team Rynkeby Stockholm vår sedvanliga söndagsträning. För att ingen ska känna sig osäker om vi kör eller inte, så gäller regeln Vi cyklar i alla väder. Punkt slut.

Gäller att klä sig rätt vilket är en svår konst. Värsta stället att bli blöt på är låren och på kroppens ädlare delar. Därför letade jag fram mina regnbrallor som jag hade på min senaste fjällvandring. Borde ju funka även vid cykling.

Dessvärre var byxbenen jättevida och måste liksom vridas runt vristen för att inte fladdra. Men vad fäster man invirningen med?

Jo, man tänker lite "outside the box" och köper såklart två st Barncancerfondens armband á 100 kr. Sagt och gjort. Ett på varje ben. Man kan kalla det en win-win-situation.

En möjligen förhållandevis dyr lösning för den enskilde cyklisten men oerhört värdefullt för Barncancerfonden. Kom ihåg att kontakta mig nästa gång du behöver vira runt byxben runt dina vrister.

Ett utmärkt byxbensvirarfäste

 Så här ser det ut i praktiken

 Alla nya uppfinningar stöter på problem. 

I det här fallet blodtillförselproblem.

Hursomhelst så blev rundan lite kortare än tänkt, men 6 mil cyklade vi ihop i regnet. Förbaskat roliga mil.

Man kan tro att under sådana här omständigheter så blir cyklingen lite si och så. Icke idag. Som vanligt numera härbärgerar jag näst sist i klungan och då har man en fin översikt. Tycker vi cyklade superbra idag, nästan rekordbra. Fin och jämn fart, nästan inga gummibandseffekter.

Tror det var Daniel och Elin som var draglag idag. Möjligen några till.

En positiv effekt av regncykling är att man inte behöver tänka så mycket på att dricka. Bara att öppna munnen så kommer det in vätska. Visserligen uppblandat med lite grusstänk från cykeln framför, men vem har sagt att det är enkelt att cykla.

När jag kom hem hade hustrun förberedd i tvättstugan så det var bara att skala av alla kläder och kasta in i tvättmaskinen. Så nu är jag redan redo för nästa pass.

Som vanligt måste en gruppbild tas. Finns man inte på Facebook har man inte cyklat. Tittar man noga i skyltfönstret bakom så syns även jag. Så jag HAR cyklat.

Mannen som ligger är vår Kapten Patrik.

Han har inte halkat, han ville bara stajla lite.

Lite hardcore ändå

På landet för långhelg. Idag s.k. klämdag. Tog med hojen ifall lusten att ta en tur skulle bli för svår.

Lusten blev för svår. I teorin. Ute blåste kallt. Tappade lite sug. Men tänkte att man ändå måste agera som en riktig s.k hardcorecyklist.

Funderade på lugn distans 6-8 mil eller så. Eller lite kortare tid med bara backträning. Eller stenhård distans 5-6 mil. Ångest. Vill inte, men vill ändå. Måste träna. Vill träna. Inte ligga på latsidan.

Det blev en kompromiss. De första 5 km hyfsat tuff backträning. Tänkte sen åka hem. Skärpte till mig, tänkte va fan, jag kör lite tempoträning.

Så jag drog iväg bortåt. Faktiskt så mycket jag orkade. Halvtuff mot- och sidvind. Jobbigt som attan. Stannade och vände efter ungefär en mil. Tog några foton. Kunde inte låta bli att visa färgmatchningen. Jag i symbios med naturen liksom.

En solocykeltur utan en selfie är ingen cykeltur

Bestämde mig att nu j-ar ska jag slita hund så låren skriker. När jag kom hem kändes det så.

Nu kanske du tror att jag just beskrivit en runda med en snittid på minst 40 km/tim. Icke, snittet blev nästan 28 vilket är rätt snabbt med mina mått mätt. Including de snittdödande backarna i början. Å andra sidan var turen inte längre än ca 25 km. Men en kort men tuff träning är ju bättre än en lång halvmesig variant, vilket var ett av mina urspungsalternativ.

Hemcyklingens snitt efter stoppet, ca en mil, blev nästan 32 km/tim. Fan i mig nåt slags rekord i solocykling för mig. Att jag möjligen hade en trevlig medvind i ryggen bryr vi oss inte om idag, eller hur?