Klippkort på Danderyds sjukhus

Vi har nu skaffat familjeklippkort på DS. Igår var det dags igen för ett besök där. Den här gången var det inte jag, utan min fru som gjorde besöket. Dessvärre tog hon inte huvudentrén utan kom dit via ambulansfärd och akutintaget.

Jag blev lite "avis" för jag har aldrig åkt ambulans. Å andra sidan har jag en gång transporterats till Karolinska sjukhuset med helikopter. Inget slår en helikopterfärd till sjukhus, det ger alltid högsta poäng även om man själv inte kan njuta av färden.

Hustrun råkade ut för något som de så småningom rubricerade som en "liten hjärtinfarkt". Bara så där liksom. Under lunchen på hennes jobb. Utan större förvarningar. Hon mådde lite allmänt pyton när hon gick till jobbet men inget värre än så.

Och så plötsligt efter två tuggor på en smörgås. Ett stort skrämmande tryck över bröstet, svårt att andas. Det gick över efter en liten stund och hon kände sig normal igen. Lyckligtvis fanns där arbetskamrater som ändå ringde ambulans som körde henne till DS. Då mådde hon bra och hon ringde mig under färden med orden: "-bli inte orolig nu, men just nu åker jag ambulans till sjukhuset".

"-jahaja, näe, varför skulle jag bli orolig över det? Åka ambulans gör väl alla lite då och då".

Klart jag blev skraj. Skiträdd helt enkelt.

Hon tränar liksom jag regelbundet, röker inte, lever i stort sett ett hälsosamt liv. Och ändå händer sånt här.

Ännu en gång fick jag en påminnelse hur skört livet är. Från ingenstans, utan minsta förvarning kan allt ta slut.

Det borde vi alla tänka på lite då och då. Att aldrig ta något för givet, att alltid göra det bästa av tiden man har. Låter fjantigt, men när saker händer blir man allt lite skakis.

Hustrun mår nu bra och ska om några timmar få utstå alla möjliga kontroller och kärlkransröntgen så hon får rätt behandling och medicinering. Ingen anledning till oro längre. Livet går vidare.

Slutrapport eller Lögn och förbannad dikt

Nu har jag haft min nya deo några dygn och jag skulle enligt reklamen bli mer eller mindre bombad av nedfallande dösnygga änglar.

Icke en enda ängel har landat i min närhet. Förutom min fru förstås, men hon landade för ungefär 40 år sedan, så hon räknas inte in i det här projektet.

Men det är klart, en form av ängel fanns det, kanske den moderna varianten, hon skickade ett mail istället. Det där som jag skrev om i mitt förra inlägg.

Nja, jag är nog trots allt lite tveksam till den där s.k. skönhetsreklamen i TV. Tänk då på alla kvinnliga produkter som visas i rutan. Många lögner blir det om man räknar i hop alla floskler.

Är det inte rent fantastiskt hur mycket pengar som satsas på rena lögner och lurendrejerier. I TV. På bästa sändningstid.

Kusligt nog så noterade jag att gräset i trädgården började växa ohyggligt fort efter att jag gått ut och hämtat morgontidningen. Kan det ha något samband med min nya deo?

Snabbt resultat

Herregud. Effekten från nya deon som jag skrev om tidigare idag blev rent av häpnadsväckande.

Ännu så länge ingen ängel som landat, men ett änglaliknade mail kom alldeles nyss. Så här stod det i mailet:

Hej Göran!

Vi var så nöjda med Jonas igår! Kändes tryggt att han hade förberett sig så väl. I fortsättningen ska vi nog kolla med er innan vi lägger upp tidschemat för våra utflykter.

Birgitta ........ som var ansvarig för gårdagen vill gärna att Jonas tar körningen till ........ den ......

Önskar er alla en trevlig helg!

Mvh

Gun

Blir man glad eller blir man glad av ett sånt mail? Man blir superglad. Och stolt som en tupp över personalen vi har.

Fullskaletest

Nu. Nu ska vi testa sanningshalten i TV-reklam.

I går inköpte jag nedanstående deodorant. Om man rollar på den under armarna så  kommer det enligt reklamen att ramla ner en hel hoper snygga änglar från himlen.

Det fiffiga i är att de landar i omedelbar närhet av deodorantinnehavaren och s.k. ljuv musik mellan innehavaren och änglarna kommer att uppstå.

Min fru är medveten om projektet, men känner sig inte orolig över den eventuella händelseutvecklingen.

Jag premiärrollade i morse. Vi får se vad som händer under dagen.

Kvinnor kan?

Kvinnor kan såklart. Men inte alltid. Igår mötte jag Berit i tennisserien. Hon spelar i regel jättebra, brukade spela tennis tre gånger i veckan. Tjejen är rätt ung, bara 61år, alltså bara en aaaaning yngre än jag och hon har vunnit de flesta matcher hon och jag spelat.

Sen några månader tillbaka lider hon av ont i ett knä, precis som jag. Men hon har inte ont i en fot som jag, hon har heller ingen "golfarmbåge" som jag och hon har ingen pacemaker som jag.

Hon borde således ändå vara lite bättre än jag. Teoretiskt alltså. Men icke i praktiken.

Jag fick äntligen ordning på mitt spel och jag satsade på att lira långa bollar, först till forehandsidan, sedan över med bollsuschlingen till henns backhandsida, och fick hon tillbaka den så blev det en reptilsnabb forehand över på hennes forehandsida. Hon hann inte linka över så fort mellan sidorna. Tough luck, tjejen.

Joråsåatt liksom. Nu ska bara de andra sju filurerna i serien mosas på samma sätt, så är jag snart tillbaka i div 7 igen.

Å så lite kultur igen

Det var dags för en återsamling i KulturRallyt. Ett besök hos Stadsteatern stod på söndagens program. Den här gången för att kolla West Side Story.

Vi hade tur, vi fick platser i logen. Lugnt och fint och med god plats för benen.

Stycket handlar om, som du säkert redan vet, motsättningar mellan Puertoricaner och Amerikaner, under mitten av 50-talet. Många människor på scen, det sjöngs och dansades.

Men något saknades. Glöden, passionen. De två huvudpersonerna Tony och Maria, saknade i mina ögon all form av utstrålning och dansen såg ibland ut mer som truppgymnastik än dans.

Förställningen var mycket våldsinspirerad och det drällde av rasistiska kommentarer i dialogen.

Men som helhet får pjäsen ändå fullt godkänt av mig.

Som vanligt fullt betyg till pausfikat. Den är gången en kopp the och en slags chokladkaka. Utsikt högt över Plattan vid Sergels Torg. Därifrån hade vi full koll på vilka vi skulle gå till om vi ville avsluta kvällen med lite drogintag. Men det ville vi inte.

Jag ramlade ur

Det är för j-igt. Klarade mig inte kvar i division 7 i tennisen. Förra omgången sprutade champagnen när jag vann division 8 och kravlade mig upp ett snäpp.

Nu blir det deppvatten istället. Tillbaka till åttan alltså.

Nu måste här analyseras varför det gick som det gick. Måste nog rådfråga både Leif Boork och Niklas Wikegård. De kan sånt.

Men jag tror delvis att det berodde på min fru som alltför många gånger föreslog fel färg på matchtröjorna.

Sen hon fick sparken från det uppdraget gick det bättre. I tisdags kväll valde jag en blå ärmlös funktionströja. Vad hände tror du? Självklart vann jag. Samma sak i söndags, då valde jag en svart. Och vann då också.

Jag borde haft det där obehagliga samtalet med min fru för flera veckor sedan. Då hade nedgraderingen sannolikt inte skett.

Men det är bara att bita ihop, välja rätt färger på tröjan nästa omgång och kämpa mig tillbaka till sjuan.

Tokladdad

Nu jäklar är jag laddad inför långhelgen, det blir ju en sån om man väljer att anse fredagen som vilodag. Nu är jag fulltränad för att i fyra dagar ligga på soffan och zappa fram roliga program på TV:n.

Idag körde jag på lunchen ett tufft s.k. TRX-pass på gymmet. Mannen på bilden är min tränare Tommy. En man i sina bästa år, fulladdad av muskler och smidighet. F.d elitidrottare i både gymnastik och simning. F.d tränare i både gymnastik och simning, även där på elitnivå. Expert på rehabträning. Har en gång sprungit Stockholm Marathon på 2,5 timmar.

Den killen har jag som tränare.

500 spänn för en träningstimme kostar det. Det blir rätt många pengar jag lägger på träning under ett år. Särskilt om man också räknar in själva gymkortet. Och parkeringsavgiften. Och vägtullarna. Å andra sidan vet han nu efter tre års träning tillsammans exakt vad jag tål och exakt vad jag behöver träna på och exakt under året jag bör träna ditten eller datten.

Man kan då fråga sig varför jag betalar så mycket pengar för att träna. Jag har ju ändå nått en bit på mitt åldersträ. Svaret är lika enkelt som varför kvinnor använder en viss typ av hudvårdsprodukter.

Because I´m worth it.

Det finns inga blåbär längre

Hockey-VM har onekligen blivit annorlunda de senaste 10 åren. Förr vann Sverige alltid öppningsmatcherna  mot "blåbärsnationer" som Tyskland, Schweiz, Österrike, Italien och liknande nationer. Enkla fighter som "vi" vann med 7-0, 12-2, 9-1 osv.

Nu finns inga blåbärsnationer längre. Eller det är klart, Unger och Japan får väl ännu så länge gå under det epititet, med de vanliga hockeynationerna har klivit rejält framåt.

Jag menar torsk mot Schweiz, och bara 2-1 mot Vitryssland är inte kul. Hela hockey-VM känns föralldel inte kul längre. Tänk om det gått inflation i hockey på TV? Man tröttnar helt enkelt.

Nu måste jag jobba lite, det har hänt stora grejer i StockholmsBuss som kommer att ta oss till en ny nivå. Just wait and see.

Det där med att flyga

Jag hatar att flyga. Visst, man spar tid, men för själen är det förödande. En himla massa köande och väntande. Och trist så man svimmar. Nio gånger av tio så ser man bara ovansidan av molnen. Rätt enformigt efter ett tag. Jag säger bara två saker, E4 och Autobahn. Där händer det grejer mest hela tiden och scenariot ändras varje sekund så länge du sitter i bussen/bilen.

Och så hyseriskt trångt det är för benen för alla som innehar normallängd. Stackarn framför undrar varför hans stol är trasig som inte går att fälla bakåt. Efter några timmar vill man bara ge utlopp via primalskrik.

Men jag älskar några sekunder av varje flygning. Sekunderna innan start. De taxar ut på startbanan. Slår i handbromsen. Sekunderna tickar iväg, pulsen ökar lite. Så börjar piloten ökar varvtalet på motorerna och man börjar hålla lite hårdare i armstöden. Motorerna ljuter och så - TJONK -, pilotet släpper bromsen och man trycks bakåt rejält i stolen och det känns som det bara är några varvtal till en burn out. Det går fortare och fortare, till slut hysteriskt fort, och så lika plötsligt lyfts nosen och man är nästan i himmlen på bara några sekunder. Där har vi själva behållningen av en flygning. Thats all.

Sen är det bara trist och tråkigt.

Jotack

Jotack, det är huvudet upp och fötterna ner, som man säger.

Nu har jag blivit vuxen tror jag

Tänka sig. Jag blev en stor kille till slut. Första gången jag fått "pensionärsrabatt". Stort.

Hände sig när jag och hustrun besökte ett fotografiskt museum i Florens. Yepp, du läste rätt. Florens, Italy.

Nu är min karriär över

Exakt så är det. Min karriär hade knappt börjat innan den tog slut.

I typ 60 år var jag en gående människa. Endast under mycket korta perioder har jag försökt att löpträna men alltid gett upp efter ett tag. Varit för jobbigt.

Men så förra våren tog det fart. Jag upptäckte att det infann sig en härlig harmoni i kroppen efter en löprunda. När den s.k. tröskeln var övervunnen var jag ute och löptränade minst 3 gånger i veckan hela sommaren och hösten. När vintern kom höll jag mig inomhus på gymmet.

På vårdagjämningen i år blev det utepremiär. Härlig känsla, förutom att mitt vänstra knä började värka några dagar senare. Äsch, tänkte jag, det går över, bara otränade springmuskler som legat av sig under vintern.

Det gick inte över så då gick jag till Farbror Doktorn och klagade. I fredags ringde han och berättade att röntgenplåtarna visade att jag fått Artros i knät. Det betyder att glidlagren, eller packningen, mellan benknotorna är utslitna. Obotligt.

"-Jag är ledsen Göran, men du ska inte springa mer i ditt liv. Du kan cykla, simma, åka skidor, men aldrig mer springa".

Om jag är bitter? Jag är så inihelvete bitter, så bitter är bara förnamnet, det måste till många många kraftord för att beskriva mina känslor. Jag är ju för helvete inte ens pensionär än. Utslitna knäleder, det är ju bara för gamlingar.

GAAAAAAAAAAAAAHHHHHHH

Det här kanske kan tolkas fel

Den här tidningen är bra, M Magasin. Vem vill t.ex missa tipset att minska vikten utan att anstränga sig. Bara att köpa en baddräkt och vips, så minskar man sin vikt med 2,5 kg. Perfekt. Själv funderar jag på att köpa en svart, svart ger nämligen en extra synvilla att se smalare ut. Och snygg. Vem vill inte se störtsnygg ut redan till sommaren?

Sen blev jag också intresserad av att få finare ben. Tycker mina är rätt fula och ena knät ser för jävligt ut. Något av tidningens sju metoder borde passa mig.

Och sen det lite pinsamma, det där med mannens underlivshemligheter. Vi måste prata om det. Verkligen. Fast jag förstår inte varför vi offentligt ska prata om hemligheter.  Det ligger liksom i sakens natur att en hemlighet är just en hemlighet som inte ska spridas vidare.

Nu framgår det inte helt vilken mans underlivhemlighet vi ska prata om, men det kanske står inne i tidningen. Jag dööör av spänning att veta vems underlivshemlighet vi ska prata om. Lasse Berghagens? Tommy Körbergs? Jonas Gardells? Är det någon av dem som inte har någon du vet vad? Är det månne hemligheten? Och det kommer alltså enligt tidningen att drabba mig. Jag ryser vid blotta tanken.

En sak vill jag avslutningsvis klargöra så ingen missuppfattar läget. Jag personligen är INTE prenumerant eller lösnummerköpare av tidningen. Men man kan kan säga att det finns tillfällen i mitt liv där jag kan läsa den.

Vad är det som är upprörande?

Lärarna har blivit upprörda över att behöva bli legitimerade. Inte just för legitimeringens skull utan för att de som jobbat i åratal och kan sina saker måste sätta sig i skolbänken för att lära sig det de redan kan.

Jag säger bara en sak. Bussförare. Jag har ju skrivit om det häromveckan. Om man som bussförare inte sätter sig på skolbänken och lär sig saker man redan kan, så får man inte fortsätta köra buss efter 10 september 2015.

Men jag ser en stor skillnad. Den nya lärarlegitimationen lyfts fram på DN:s förstasida och inne i tidningen ägnas ett helt uppslag åt detta.

Om bussbranschens stora dilemma som kommer att uppstå i september 2015 har jag inte sett en rad om.

Vet inte hur många lärare det finns och jag vet heller inte hur många bussförare det finns. Vet heller inte vad det kommer att kosta varje lärare att få det nya legget, men jag vet att varje bussförares nys legg kommer att kosta mellan 5 och 10 tusen.

Så jag tycker nog inte att lärarna ska ha ensamrätt på upprördheten.

Jag har gett min fru sparken

Ja, inte fysiskt förstås, men jag har idag vänligt men bestämt meddelat henne att hon inte längre har mitt förtroende. Hon tog beskedet med fattning, det måste man ändå ge henne cred för. Bara det säger en del om hur "seriöst" hon tagit på detta.

Uppdraget som hon fått sparken från är som min personliga tennisklädrådgivare. Inför varje match har hon fått bestämma vilken färg jag ska ha på matchtröjan. Man kan välja på svart, vit, röd eller orange och inför varje match har hon fått känna in vilken färg som passar mig bäst just till den matchen med hänsyn tagen till väder, mitt kroppspråk, humör osv osv.

Nu har det varit totalfiasko i  tre av de senaste fyra matcherna. I den här branschen finns inget tålamod, bara segrar räknas. Man vill inte ramla nedåt i seriesystemet.

I går kväll rann det över. 2-6, 2-3 är inte bra nog. Kort sagt katastrof. Från och med nu väljer jag kläder själv. Så är det bara.

Man tror inte det är sant. Del 2

Det kom ett samtal till min mobiltelefon idag.

Mitt hjärta slutade nästan att slå, när rösten glatt meddelade: "- Hej Göran, jag ringer från Svenska Postkodlotteriet och jag har den stora glädjen att meddela att du har vunnit på en av dina lotter".

Jag bara stönade fram "-hur mycket?", och började genast i minnet försöka komma ihåg vem som är närmaste återförsäljare av den där segelbåten jag såg på båtmässan.

"- Göran, du har vunnit 160 kr som vi sätter in idag på ditt bankkonto".

Kanske inte så mycket, men ändå en bit på väg. I nästa dragning ligger 700 miljoner i potten fick jag veta. Den är min, hoppas jag.

Man tror inte det är sant

En stor idrottsprofil har lämnat jordelivet. Magnus "Mange" Olsson har lämnat oss. Kände honom inte, har aldrig träffat honom, men läst mycket om honom och hört och sett honom på TV.

För dig som inte vet var han en världsberömd världsomseglande seglare och har seglat ett otal Volvo Ocean Race.

En mer positiv idrottspersonlighet tror jag knappt har funnits i Sverige. Den killen hade varit en höjdare att se i TV:s Mästarnas Mästare.

Men nu går inte det. I tisdags natt fick han en stroke och på fredagen avled han i sviterna av den. Han blev inte äldre än 64 år och han var mitt uppe i coachandet av det svenska teamet i nästa Volvo Ocean Race.

När jag läste om hans dödsfall var det som om någon slog mig rätt i solar plexus. Jag blev otroligt känslomässigt påverkad när jag så plötsligt insåg vilket otrolig tur jag hade med min stroke.

En stroke består enkelt uttryckt av en blodklump som pumpas upp från hjärtat i hjärnan. Någonstans där uppe fastnar klumpen och det är mest ett lotteri var den fastnar och hur då hjärnan och kroppen påverkas. Ett slags kroppslig och osynlig Rysk roulette.

Det var just det som påverkade mig mest, den lilla lilla, orimligt lilla skillnaden mellan liv och död. Jag hade tur och Mange Olsson otur.

Nu tycker jag det är superviktigt att du klickar på länken här ute i högerspalten, "En viktig film om stroke".

Kan man kalla Telia för seriöst?

Kan man verkligen kalla Telia seriöst när man läser deras reklam för mobilt bredband:

Ett GARANTERAT hastighetslöfte mellan 10-100 Mbit. Hallå Telia, vänligen vakna upp till det verkliga livet, det skiljer 900 % mellan nedre och övre gräns. 900 %.

Tror fan det att man då kan GARANTERA en hastighet.

Beställ bussen hos StockholmsBuss. Vi GARANTERAR att bussen kommer fram på beställd tid inom 1-10 dagar. Betalning i förskott.

Är inte det förbjudet med den typen av reklam som Telia gör? Om inte borde det vara det.

DET BRINNER !!!!!

Oj. Så kan man lite förkortat uttrycka saken.

Häromdagen skickade vi ut SällskapsResors sommarkatalog.

Och jävlar i min lilla låda vad det rings och bokas resor. Och mailas och bokas via webben. Inte en lugn stund, telefonerna har blivit läckert rödflammiga av värmeutvecklingen. Exakt som mina rödrosiga kinder.

Nu är vi ledsna på kontoret

En sorglig eftermiddag. Just nu betyder varken min armbåge eller knä någonting.

Vår kära lilla vovvsing Elsa, som jag senast beskrev HÄR, har fått somna in stilla och värdigt.

Hennes matte Sofia är förstås förkrossad av sorg. En sorg som kan vara svår att förstå för den som aldrig haft en kär hund.

Men huvudsaken är att Elsa fick ett bra bra liv och en kärleksfull matte i sin stund på jorden.

Golfarmbåge !?

Min onda högerarmbåge är nu diagnostiserad som s.k. golfarmbåge. Icke att förväxlas med tennisarmbåge.

Vid tennisarmbåge sitter felet på utsidan av armbågen och vid golfarmbåge på insidan. Så nu vet vi det, både du och jag.

Förra året spelade jag tre rundor golf, och innan det så var det säkert 10 år sedan senaste gången.

Men likväl har jag drabbats av golfarmbåge. Nåväl, lite sjukgymnastik + rätt träning och gott om tid kommer att göra susen.

Mitt vänstra knä, det som ju intresserar både dig och mig mest, eller hur, ska inom kort röntgas. Läkarens gissning var att det är menisken som krånglar, men sånt är lätt att fixa med en titthålsoperation.

Magnetröntgen är absolut bäst, men går inte pga min pacemaker. Läkaren berättade att magnetvågorna kan ladda ur batteriet i pacemakern och det vore ju inte så kul.

En sak kan du vara säker på. Jag kommer här så småningom att berätta resutltatet av röntgen. Världen måste få veta.

En taktikseger och en brutal knockout.

Två matcher genomfördes under söndagen:

Match 1:
Göran Demnert vs Äpple Träd.
Vinnare: G.Demnert som fullständigt klädde av sin motståndare på rekordtid. En helt igenom taktisk seger.

Match 2:
Jonas Demnert vs Äpple Träd d.y.
Vinnare: Ä. Träd d.y som fullständigt knockade sin motståndare och fällde honom till marken.

Det blev transport till akuten på Danderyds sjukhus som lyckligtvis kunde konstatera att inget gått sönder på unge herr Svärson. Några dagars vila och sedan kan han fortsätta sin match igen.

Ja se ungdomar. De tror de kan allt.

Vill bara lite blygsamt nämna..

.. angående mitt förra inlägg. Spelade min bästa tennis på länge. 6-1, 1-4, sen tog timmen slut, den där eländiga sena matchtiden mellan kl 2200-2300. Men oh, så bra jag var i första set. Servade som en gud, fem klockrena ess och en forehand som bet rejält.

Men jag var faktiskt på G i andra också, blev bara lite trött efter urladdningen i första, och då gjorde jag busenkla missar, typ spelat upp motståndaren på läktaren och skulle bara sen enkelt lägga in en lätt men dödande puff på bollen för att få den över nätet. Nix, då sätter jag bollen i nätkanten eller två dec utanför linjen. Det hände tyvärr alltför många gånger i andra set. Men jag vann, det är huvudsaken.

Trots den sena timmen, upp med tuppen i morse för ett lätt pass på gymmet. Värdelöst, körde bara lätt rörlighetsträning för knät och lite armstyrka och lite mage på det. Avslutade med 20 minuter cykling.

Nä, men om jag skulle ta och jobba lite nu också. Men först en kopp kaffe. Det är jag värd.

Jag blir bara så j----a trött

Trött på min kropp, det är vad jag är nu. Har ont överallt. Höger armbåge värker, vänster knä värker, vänster vrist värker.

Idag fick jag nog, ringde och bokade tid hos en specialist. Jag misstänker att menisken pajat i knät.

Känns hopplöst, jag kan ju knappt träna någonting. Inte löpträna, inte träna på gym med benpåfrestning, inte träna på gym med påfrestning på höger armbåge. Mag- och bålövningar kanske, men hur kul är det på en skala?

Men som min guru Paolo Roberto säger, man har fått en överkäke och en underkäke för att kunna bita ihop. Så därför kommer jag trots mina skador att lira tennis i kväll. Att lämna WO för lite småproblem finns inte på min världskarta. Hellre utspelad än ospelad.

Det var bara stroken för några år sedan som tvingade mig till några veckors uppehåll. Kommer ihåg första matchen efter själva stroken, kände mig frisk som en nötkärna efter några veckor och bestämde att jag var redo för match. Tjenare, 0-6 på rekordtid, men istället för att ge upp fortsatte jag ett set till. 0-6 igen.

Kommer ihåg att det var en märklig känsla, en lite läskig känsla för jag hade inne i skallen exakt koll på hur jag skulle slå, men rent praktiskt så vispade jag runt racketen lite hur som helst i tron att det var det perfekta slaget. Fast det var det ju inte, bollusclingen kunde lika gärna hamna på rätt ställe som sitta som en kanonkula i väggen bakom min motspelare.

Då insåg jag att jag nog trots allt skulle lämna wo på resten av den säsongens matcher. Men det var då, nu är det andra grejer som krånglar. Man får aldrig vara riktigt glad.

Värsta snömoset jag läst

I Stockholms norrorter sköts busstrafiken av Arriva. De tog över trafiken från annat företag under senaste hösten. Arriva klarade inte av det, det blev ramaskri bland trafikanterna. Dåliga bussar, om de ens kom körande, tidtabeller var ett skämt och chaufförerna sattes under hårt press från Arriva och gissa vilka som fick ta skiten?

Yepp, chaffisarna. Trots att jag är arbetsgivare kan jag inte undgå att tycka att Arrivas norrortschaffisar ska ha en extra månadslön i bonus för allt lidade de fått utstå.

Men så i går kom en halvsidesannons i Lokaltidningen:

En riktig s.k. pudel kan man kanske tycka. Men icke. Det är det värsta snömos du kan tänka dig.

Hela artikeln går ut på att Arriva inte på något sätt gjort något fel. De skyller inte ens på vintern. Gissa vilka de skyller på? Jo, bussbolaget som de övertog kontraktet från, till en betydligt lägre kostnad.

Om jag var chefen på bilden, det står inte ens vad killen heter, så skulle jag nog inte skyllt på det förra bolaget, jag skulle gett en ordentlig skrapa till de som räknade hem kontraktet. Såna inkompetena medarbetare som inte ens gör en grundundersökning på vad de ska ta hänsyn till, kommer att kosta Arriva och skattebetalarna ohyggliga summor framöver.

Om jag var chefen på bilden, så skulle jag istället för att skylla på andra, skämmas ögonen ur mig och  göra en fullskalig pudel och erkänna att Arriva gjorde en felbedömning av läget, men att de nu tagit tag i problemen. Den där annonsen är bara patetisk.

Vill du göra som det står in artikelns ingress, chatta med Arrivas chef? Han som vi inte vet vad han heter? Då kunde man göra det igår på facebook mellan kl 16-18. Missade du det får du ny chans nästa tisdag mellan kl 16-18.

Någon mer tid än så anser sig inte clownen utan namn ha för sina kunder.

Ibland, men bara ibland....

...känner jag mig extra kommunikativ. Då skriver jag något på Twitter. Ute i högerspalten finns en fin liten ikon som man kan trycka på om man vill hänga med och bli min förföljare.

Vi fortsätter bli klokare

Så var kursens del två avklarad. Den här gången fick vi ta del av kunskaperna hur man sköter sin vardagsmotion. Som om jag inte redan visste det med mina ungefärliga 5 fyspass i veckan.

Men ska sanningen fram så är det banne mig inte lätt att motionera regelbundet när man är turistbusschaufför. Därtill är arbetstiderna alltför oregelundna. Men, här kommer visdomsorden: Man kan om man vill.

Eller som Paolo Roberto säger: Man har fått både en överkäke och en underkäke för att kunna bita ihop.

Eller som jag säger: man har bara ett liv, en chans. Sumpa inte den chansen.

På rätt kurs

Igår var vi några stycken ur personalen på kurs. Fortbildning för yrkesförarkompetens. Nya regler. Från 2015 måste alla med bussbehörighet ha genomfört denna kurs som minumum består av fem kurstillfällen á 7 timmar.

För oss som jobbat i branschen sen Krimkriget känns det lite smått larvigt, eftersom inget nytt finns att lära och inga praktiska kunskaper tas upp. Bara teori. Men yrkeskompetensbeviset ska harmonisera med hela EU så då bir det som det blir.

Några exempel på vad som gås igenom under kursen:
- kör och vilotidsregler
- känna till kraftöverföringens egenskaper för optimal användning av dessa.
-vara i stånd att ombesörja en lastning och samtidigt uppfylla säkerhetskraven och ett korrekt utnyttajande av fordonet.
- vara medveten om riskerna i trafiken och om arbetsrelaterade olyckor

Plus naturligtvis ytterligare en hel drös med punkter som berör persontransportyrket.

Här kommer det bästa:
- kunna förebygga brottslighet och människosmuggling.

Känns väl lite "sådär" att behöva veta just som busschaffis.

Det är inte lite en busschaufför måste behärska, förutom att hålla koll på de nittiotal funktioner som finns runt hans arbetsplats i bussen. Sen ska han/hon dessutom kunna köra bra också.

Som sammanfattning anser jag nog att vi nu redan efter första kurstillfället känner oss betydligt mer harmoniserade med våra kollegor i andra länder inom EU. Det känns fint. Och betydelsefullt.

Den förarlösa bussen, först i Europa

Det här är ju superkul. Vi har nu nämligen fattat beslutet att vår verksamhet ska utökas. Förutom den rena beställningstrafiken, som utgör grunden i företaget, bedriver vi även resebyråverksamhet i SällskapsResor.

Det tredje benet, som vi nu beslutat om, är att tillsammans med Google utveckla den förarlösa bussen. Google har i USA testat fram den första förarlösa bilen, och de vill nu utöka även i Europa. Som en lämplig samarbetspartner i Skandinavien har utsetts StockholmsBuss.

Som ett första test kommer vi att från 1:a juni i år att starta en rundslinga i Stockholm city för sightseeing med en förarlös buss.

Eftersom det är ett test och bussen kommer att köras helt förarlöst kommer avgiften för att åka med bara bli 10 kr/person. Sightseeingen kommer att kunna höras på 15 olika språk i hörlurar som finns vid varje säte. Vi räknar med att vi kommer att bli marknadsledande inom den sektorn inom tre år.

Som en säkerhet kontrolleras bussens framfart via trafikledare som sitter på vårt kontor i Sollentuna. De kommer via monitorer att kunna gå in och digitalt ta över bussen vid extraordinära trafiksituationer. Vi räknar med att varje trafikledare så småningom kommer att kunna hantera fyra till sju bussar samtidigt.

Om försöket blir lyckat, kommer vi även att sätta in förarlösa bussar i vår vanliga beställningsgtrafik. Det krävs dock att resmålet är tydligt angivet utan spontana avvikelser. Perfekt för t.ex idrottsföreningar som ska direkt från uppsamlingsställe till en idrottsplats, eller företaget som ska direkt till t.ex Arlandas terminal 5.

Eftersom vi därmed sparar in en hel chaufförslön, räknar vi med lönsamhet redan inom två år och därefter stiger lönsamhetskurvan brant. Dagens chaufförer kommer att erbjudas andra former av tjänster inom företaget, t.ex som reseledare inom SällskapsResor där vi nu ser en kraftig ökning av resandet. Dessutom behövs personal för tankning och städning av bussarna.

Eftersom det internationella intresset för detta projekt är enormt har Google krävt en utköpsklausul, dvs de har nu rätt att inom fem år köpa aktiemajoriteten i StockholmsBuss.

På bilden ser vi den första bussen med Googledekal samt kameran på taket som 10000 gånger per sekund läser av omgivningen.

Personligen tycker jag det här är bland det häftigaste som hänt StockholmBuss under alla år, och det känns hur kul som helst att få vara med om en sådan här sak. Jag kommer säkert att berätta mer om det här vartefter projektet pågår.