Nu är jag glad igen. Och lite förvånad.

Kommer du ihåg mitt förra inlägg? Jag kände mig en smula irriterad för jag tyckte inte jag blev  bättre på cykeln.

Skulle ju testa lite på kvällen, dvs fredagsmysa lite på trainern innan själva familjemyset. Och ta mig fan, tror du inte Zwift glatt meddelade mig när jag var klar, "Grattis, du har höjt ditt FTP". Fast på engelska. Inte så mycket högre, men ändå, jag hade ju dissat mig själv dagen innan för att jag inte blev bättre.

Ett glädjande besked alltså, rena rocket science, tränar man blir man bättre. Även om det inte känns så.

I går missade jag Rynkebyspinningen. Var på fölsiskalas som jag inte kunde missa. Det blev tufft. Tre rundor av det här satte sina spår. Fick nästan släpa mig ut till bilen av ren utmattning när kalaset var slut.

Idag började jag en strukturerad och långsiktig plan för löpning som förhoppningsvis ska göra mig några minuter snabbare på milen och så småningom sista delen av Halva Ironman i augusti.

Första test blir väl Tunnel Run i mars någon gång.

Men på min löprunda idag hände en kul grej som gjorde mig så glad så jag skrattade högt alldeles för mig själv. Var till och med tvungen att stanna för att ta en selfie.

Saken var den att när jag hade lubbat någon kilometer på en kombinerad cykel- och gångbana så mötte jag en cyklist. Eller rättare sagt, man möter rätt många pendlare. Precis när just den här cyklisten passerar mig ropar han "-de e bra Göran".

Ingen aning vem det var, han hade en gul jacka på sig, det hann jag se. Det gick så fort så jag hann inte ens ropa "tack".

Om du som ropade läser det här, så ska du veta att det gav mig lite extra energi och gjorde mitt humör ännu bättre.

Som möjligen bekant var det Fars Dag igår. Jag är ledsen alla farsor, men jag tog hem titeln Årets Pappa även i år. Fantastiskt. Kolla HÄR vad juryn ansåg i sin motivering.

Jag är irriterad. J*****igt irriterad.

Jag vill bli bättre. Jag vill bli starkare. Tycker jag kämpar rätt hårt för att bli det, men den känns ändå som att jag liksom står till. Det händer inget i kroppen. Känner mig mest som en seg soffpotatis.

Varför är det så?

Häromdagen, när jag hade vilat,dvs inte tränat alls i två dagar, körde jag ett FTP-pass på trainern. Kände mig rätt övertygad att jag skulle höja det några snäpp jämfört med värdet jag fick för några veckor sedan.

Men vad hände? Jag körde så mjölksyran sprutade ur öronen, men inte fan fick jag ett högre FTP-värde inte, det blev LÄGRE. Va fan liksom. Det gör mig fruktansvärt irriterad.

Snabb analys nödvändig. Tog ett snack med medarbetare/min nygamla PT Tommy, och rådfrågade honom. Berättade vilka bra benövningar som jag tänkte köra på fredagslunchpasset på gymmet.

"-Mmm", sa han och tänkte, "-nja, jag skulle inte rekommendera någon av dom". Så rekommenderade han benpress som förstaalternativ, undvika vanliga benböj med tanke på att min rygg inte mår värdsabra just nu.

Men en sån benpressmaskin finns inte på mitt gym och de andra maskinerna för fram- och baksida lår tycker han inte ger särskilt mycket för cykelmusklerna.

Så då blir det framöver superfokus på benpressmaskinen som finns på mitt andra gym som vi kör i på tisdagsmornarna. Så nu j....ar blir det benpress framöver. Och lite annat godis för ben, lår och core också förstås. Ingenting får lämnas åt slumpen.

På fredagspasset, dvs idag, blev det först en liten uppvärmning på en crosstrainern för att sedan sakta ökas till rejält tunggung och motstånd en bra stund typ 10 minuter.

Sen direkt upp på cykeln bredvid. Ingen riktig spinningcykel, men ändå en halvschysst historia med wattmätare. Körde 4-minutersintervaller så hårt jag orkade. Kände mig nu rätt nöjd, lyckades hålla den här watten i alla fall fyra minuter i taget. Vettefan om jag orkar i en halvtimme. Tveksamt.

Men det kändes annorlunda jämfört med min trainer. Känns nu lite som att den visar för låg watt, eller att gymcykeln visar för högt, men det kändes jäddrans tungt att trampa, så jag röstar för att gymcykeln visar mer rätt än min trainer.

Får slå en koll på trainern i kväll innan middagen och fredagsmyset. Eller kanske ett trainerpass ÄR fredagsmys? Fredagsmys light kanske.

By the way, det där med wattmätare till riktiga cykeln börjar kännas som prio ett på önskelistan till Tomten. Vet inte om han har sånt i sina hyllor, men om han får mitt brev i god tid kanske han hinner beställa hem.

Min säsongplanering 2017 börjar sätta sig lite. Vätternrundan är bokad och klar med Team Rynkeby Stockholm och idag blev även Halvvättern bokad och klar med Team Mellanmjölk.

Vadå börjar bli klar? Den ÄR klar nu. Allt annat eventuellt tillkommande blir lite myspys av allehanda slag, så det här blir mina mål 2017, med absolut fokus på rejset 27/8. Det är det loppet jag tänker på under varenda träningspass jag gör.

Den uppmärksamme ser direkt att Mälaren Runt är struken. Fullt fokus den tiden på Ironman-köret.

11/6 Halvvättern
17/6 Vätternrundan
9-15/7 Malmö-Paris
27/8 Ironman 70.3 Zell am See

Tack för idag, strax börjar fredagsmyset light.

En hyllning till mina barn

På söndag är det Fars dag. Egentligen är det ju barnens dag, för utan dom är man ju ingen far.

Jag och kära hustrun har två barn. Det tyckte vi var lagom. Särskilt som våra barn, Marcus och Sofia, är fantastiska barn. De är intelligenta, trevliga, smarta och otroligt sympatiska. Och snälla. Och hjälpsamma. Och snygga.

Min fina barn, Marcus och Sofia. Plus kära hustrun.

OBS. bilden är inte nytagen.

Kan helt enkelt inte tänka mig att det finns bättre barn. Om jag räknar bort mig själv såklart.

Jag och min kära hustru började tidigt med att avla fram våra små telningar. Min ålder när Marcus kom till världen uppgick till blygsamma 23 år.

På sjuttiotalet var det storblommiga tapeter som gällde. Med

oranga inslag. Och förstås polisonger och mustach på killarna.

OBS  bilden är inte nytagen.

 Och när Sofia såg dagens ljus hade jag hunnit bli 27 år och nästan vuxen. Skägget bevisar det.

Alla killar har någon gång odlat helskägg.

OBS bilden är inte nytagen

Min hustru och barnens moder? Hon är ett år äldre än mig.

Det är faktiskt mångt och mycket mina barn som har inspirerat och inspirerar mig till de idrottsliga utmaningar och ibland tokigheter jag kastar mig över i mogen ålder. Det är mina hängivnaste supportar.

Ångar inte en endaste sekund att vi skaffade barn så tidigt. Har dels haft en otrolig glädje tillsammans med dom när dom var små, och nu när de är vuxna och har egna familjen känner jag samma glädje.

Tänk att vi faktiskt nu ställer upp i samma tävlingar, bara det känns som en seger oavsett min egen prestation.

Jag är en lyckligt lottad man och ohyggligt stolt över mina barn.

Jag måste skärpa till mig. Det här är för dåligt.

Det här duger inte om jag ska klara det jag vill klara nästa år. Jag tränar rätt mycket, det gör jag. I oktober blev det 30 pass. Inte alla med högsta intensitet, erkännes, med merparten med god kvalitet.

Problemet är att passen blev lite random, lite som att lusten styrde. Förutom de fasta passen med Rynkeby, spinning på onsdagar och styrka på söndagar.

Jag måste skärpa till mig. Det här är för dåligt.

Jag bara måste styra upp det hela så det blir ordning på torpet. Framförallt måste jag få in simning minst två pass i veckan i programmet. Och det här med periodisering måste jag också få till.

Det blir inte lätt, men det är fan i mig ingen lek om man ska kämpa till sig epitetet triahlet.

 Morgon- alternativt lunchsimning, men vilka dagar?

Men jag har det ju oförskämt bra förspänt. På jobbet jobbar ju numera min nygamle PT Tommy. Han som för några år sedan fick mig att inse hur kul det är att träna mot svåra utmaningar. 

Förutom att jobba i mitt företag jobbar han även som PT och han är specialiserad på att hjälpa triathler att bli så bra som det någonsin går.

Kan man ha så mycket bättre förutsättningar än så?

Häromdagen tappade jag många kilo från mina axlar. Fick äntligen, säger äntligen, upp båten på land.

Jag pluppade den i sjön nån gång i början av juli. Sen puttrade jag den omastad till ett ställe på Djurgården, vilket tog ungefär 1,5 timmar. Sen låg den där hela sommaren, och så puttrade jag tillbaka den häromveckan. 

Detta var den sammanlagda tiden som jag tillbringat i båten denna sommar. Jag måste skärpa till  mig. Det här är för dåligt.

Sen låg den i vattnet vid vår lokala brygga vid vinterplatsen i ytterligare två veckor innan den äntligen kom upp ur plurret.

Lite plötsligt och oväntat drabbades jag av en oemotståndlig lust i går att ge mig ut och cykla på Postcykeln. Om du inte vet hur den kom i min ägo kan du läsa om det HÄR. Och HÄR kan du läsa om de stående ovationer jag fick av företagets revisor för köpet. Eller kanske inte.

Det var ju lite vinterväglag så det blev ett snabbt byte till dubbat.

På cykeln alltså, bilen har friktionsdäck. Som jag ska lägga

på vilken månad som helst.

Det var ju hur kul som helst att trampa på riktigt igen. Senast var 4:e september. Tog mitt vanliga varv runt Edsviken, 23 km hyfsat backig. En kalasbra träningsrunda tycker jag.

I morgon söndag blir det en lång eftermiddag. Först ett frivilligt pass med Rynkeby, det blir löpintervaller både i backe och på platten, och efter det blir det Yoga för stela killar hos Team Snabbare.

Ett välbehövligt uppmjukningspass, känner mig stel om en pinne.

Som sagt, jag måste skärpa till mig. På alla plan.

Det går upp och det går ner

Tänker mest på humöret. All övrig jämförelse, snuskig eller inte, går bort i den här bloggen. Inte ens höjdkurvor ska tolkas annat än seriöst.

 Banprofilen Ironman 70.3 Zell-am-See

När jag valde vilken HIM jag skulle köra nästa sommar så tänkte jag att den här banprofilen i Zell är så att säga överkomlig. Särskilt med tanke på vilka berg jag ska över under cyklingen till Paris.

Jobbig bana med inte omöjlig att besegra med hedern i behåll. Men så hörde jag av några stycken som kört racet att det dyker upp ännu en knäpp efter lite drygt 6,5 mil. Den syns inte på den officella banprofilen. Märkligt nog.

Hursomhelst säger nu ryktet att det är en backe på typ 15% där många gick uppför. Oroväckande.

Men ja ja, har man knallat uppför Mur de Huy två gånger kan man väl knata uppför ännu en knäppa. Eller träna som fan under vinter så jag kan cykla hela vägen uppför. Bra idé, så får det bli.

I helgen begick jag premiär i att delta i ett lopp på Zwift. Ingen tävling, utan mer som en gruppträning. Totalt tror jag vi blev en bra bit över hundra som ställde upp. Deltagare från i princip hela världen.

Var på plats i god tid. Här hade bara 14 st loggat in.

Det skulle bli fler.

 Mr Demnert, Sweden. Laddad och klar

Vad kul det var. Nästan precis som i verkligheten. Och precis som i verkligheten steg pulsen ju närmre startskottet kom. Alltid spännande med något nytt.

Starten var ungefär som på Vätternrundan. Man står där i en startfålla bland typ 100 andra Avatarer och en stor klocka räknar ner.

Starten går och det är precis som i verkligheten. De överladdade cyklisterna som är starkare än vad som är aviserat för gruppen, blåser förbi så det ryker om det. 

Teamledaren, en Holländare, meddelar gruppen meddelst skrivna meddelanden som dyker upp på skärmen, "-håll igen där framme, gruppen splittras". Nästan som på riktigt, fast på datorn.

Försökte ta rygg på några men det var svårt att hålla det avståndet. Och som vanligt för mig, så fort det gick lite uppför så tappar jag. Men tar igen det på platten igen med lite extra tryck i benen.

Efter 20 minter var middagen klar så då klev jag av racet. Trots den korta tiden hann det börja brinna lite i låren emellanåt. Men det gäller att vara uppvärmd och trampa när starten går, för det bara blåser till och sen är det full fart jävlar. I alla fall igår, enligt min försiktiga och blygsamma uppfattning.

Lugn och fin klungkörning á la Fredrikshof eller Rynkeby var det ju inte tal om. Man blev överkörd både från höger och vänster. Man kan ju inte styra hur man vill ligga på vägen, utan det är bara att trampa på helt enkelt.

Slutomdöme: Ett bra ord är skitkul. Zwift har verkligen banat väg för en roligare trainerträning. Blir nog fler race framöver. Känns som en superbra träning där farten och kraften hela tiden ändras.

Inte utan att man redan nu, trots en ny Tacx Bushido, längtansfullt börjar snegla på typ Tacx Neo eller liknande. Inget fel på min Bushido inte, den duger fint, men du vet hur det är. N+1 kan aldrig bli fel.

Var och hälsade på svärmor häromdagen igen. Vi brukar hälsa på henne några gånger i veckan, och då kunde jag inte låta bli att läsa den här. 

Kom omedelbart att jämföra den med min egen nuvarande träningsplan. Jag hoppas vid självaste Gud, om hen finns, att jag, när jag hamnar på boende, att jag har lite mer krafter kvar i både kropp och knopp än att behöva köra efter det här träningsschemat.

Min långsiktiga plan, vilket jag härmed offentliggör, är att ställa upp i veteran-VM när jag fyllt 90, och då duger inte ett sånt träningsschema. Vilken gren jag ska ställa upp i är ännu oklart, ska fundera lite på det under de kommande åren.

Nu ska ju såklart sägas att svärmor, trots sina 88 år, har full styrka i knoppen, men en liten olycka i badrummet orsakade en kotförskjutning i ryggen vilket innebär att hon just nu mest sitter i rullstol och inte kan röra sig. Men det kommer att läka, men det kommer att ta åtskilliga veckor.

Men livet består ju inte bara av elände, lyckligtvis finns det folk med humor också. Vet inte om min humor är lite udda, men när jag läste det här, som jag snodde från Facebook, skrattade jag så tårarna rullade. Därför att det är sant. Eller snarare att sanningen är att löpen tenderar att överglänsa varandra hela tiden. Sex och katastrofer säljer, så är det bara. Ska tänka på det när nästa bloggrubrik ska skrivas.

Rapport vecka 43

Det här måste vara bloggvärldens tråkigaste rubrik, så det blir väl inga alls som läser förutom min familj som har Gilla-tvång på mina inlägg.

Häromdagen dök den här bilden upp i mitt Facebook-flöde.

En nappflaska funkar var man än är i livet. 

Bara innehållet ändras.

Tre år har gått sedan den bilden, 2 mil ut på Lidingö och sen hem igen. Kommer ihåg att jag med en mil kvar allvarligt övervägde att ringa någon av mina barn för att hämta mig, så trött var jag. Lyckligtvis besinnande jag mig och kämpade ända hem.

Jäklar vad det har hänt mycket med gubben på de här åren. Jag är superstolt över mig själv. Som Gunde Svan brukar säga, ingenting är omöjligt. Och jag är som du vet inte klar än. Många utmaningar ligger i pipeline.

I veckan bokade jag hyrcykel till triathlonträningslägret på Mallorca som jag har bokat in mig på i början av maj. Valde mellan en Cannondale Synapse med Ultegra och en Specialized. Det bidde den här:

Specialized Tarmac Elite SL-4. Bestyckad med Ultegra 11/32-kassett.

Längtar redan.

Kanske kanske kanske den kan hjälpa mig uppför legendariska Sa Calobra som jag inte vågade mig på i våras.

Läste den här rubriken i vår lokaltidning i Sollentuna:

Lite lustigt, eller inte, men jag har tänkt precis samma sak när jag är ute och löptränar. Springer absolut så nära kanten jag kan på våra väldigt breda GC-banor som Sollentuna har. Men lik förbannat möter jag cyklister som cyklar så nära mig så deras styren nästan klipper min arm trots att de har minst tre meter fritt åt andra sidan.

Värst är dom som kör s.k chickenrace och viker undan i absolut sista stund. Dom vill jag springa ikapp och göra illa.

Vissa cyklister är ju därmed inte ett skit bättre än alla bilister som vi cyklister tycker är vårdslösa. Kan man möjligen be om lite hyfs av alla cyklister också? Nu pratar jag inte bara om "vanliga" pendelcyklister, det är minst lika många hardcorecyklister som garanterat är ute på vägarna och tränar precis som du och jag.

I lördags vankades middagsbjudning hemma hos oss för ett gäng vänner. Mycket att stå i, mat skulle lagas, huset städas, ja du vet vad som krävs. Råkade  bli lite trött bara, och kanske inte bidrog jättemycket enligt hustrun som var fräck nog och paparazzade lite och skvallrade för våra barn med den här bilden.

Har man gjort lumpen sitter talangen att somna 

varsomhelst och hursomhelt kvar.

Det var ju inte vilken lördag som helst, det var ju en sån där lördag då det ringer stup i kvarten på dörren och det står små huliganer och hotar med stryk om de inte får godis. Eller stålar.

Så vi var väl förberedda. Det är nu turen äntligen har kommit till mig. Det kom inga hulisar, så jag kan äta upp allt själv.

Dotter tillika medarbetare Sofia är på G i simning. Nu har hon avancerat till att bli en riktig och rejäl simcoach också.

Klart man blir en stolt farsa när dottern nämns i samman andetag som en förbundskapten. Så nu är det väl själva fan om jag inte kan lära mig crawla ordentligt till mitt Zell-am-See-utmaning i augusti.

Näst sista dagen för oktoberetappen i tävlingen "Flest träningstimmar i familjen". Känner mig rätt säker på guldmedaljen nu. Jag vet att det nu kommer en bortförklaring av i första hand Sofia. Hon är skadad och har inte kunnat träna. Så är det, men likväl, guldmedaljen är min. Länge sen jag vann en månadsetapp.

Avslutade veckan med en .k. Power Hour-träning med Team Rynkeby. Äckligt jobbigt.

En timme äckligt jobbigt pass räckte inte riktigt kände jag. Så när jag kom hem kände jag att jag ville trampa ur benen och kroppen lite på trainern. Såklart med Zwift uppkopplad. En lugn och behaglig tur på en platt bana är perfekt, tänkte jag.

Men det blev inte riktigt så lugnt som jag tänkt, det blev stundtals hårda tag, vilket just nu i skrivande stund känns rejält i låren.

Jag har hittat en ny favvolåt för trainerpass. Rough Boy av och med ZZ Top. Eller förresten, hela albumet är ju hur fett som helst, som man säger numera. 

Fast att få med en sån låt i Kapten Jonas spinningpass är väl lika troligt som att jag klarar att cykla uppför Hur de Hyu i sommar, dvs omöjligt.

Eller är det kanske läge att citera Gunde Svan även nu?

Lite kultur då och då kan väl inte skada. Eller?

Dags för en kulturdag med kära hustrun. Lovade att vi skulle göra lite sånt i utbyte mot all min träning som kommer i höst, vinter, vår och sommar.

Men vi började lite försiktigt, med shopping. Jag är inget bra på sånt. Föutom träningskläder till mig.

Måste vara ärlig nu, det tar lite tid när hustrun ska välja kläder, man liksom tynar bort mellan alla klädbyten.

Trots svår energibrist lyckades jag ta en selfie

Sen startade vi kultursäsongen ovanligt tungt. Macbeth av Shakespeare. Persbrant i huvudrollen. Bara "Persan" kan dra fullt hus på en sån pjäs tror jag.

Okey, jag ska dra intrigen i pjäsen som jag uppfattade den. Shakespeare har ju minst sagt en svårfångad dialog så jag kan ju ha missat något.

Nån kung, typ Macbeth blir övertalad av en tjej att mörda nån. Vetefan varför, men han gör det. Sen blir han lite galen. Och i andra akten blir tjejen som övertalade honom också galen.

Som avslutning mördar nån även Macbeth.

Det var snabbversionen, så nu behöver du inte ödsla 500 spänn på den pjäsen. Första akten var så jäkla långtråkig så jag fick kämpa som ett djur för att inte ögonen skulle falla ihop. Det gjorde den några mikrosekunder, erkänner det, men i stort sett klarade jag första akten med hedern i behåll.

I pausen blev det fika och en brownie samt inköp av energibomber och dricka till andra akten. Jag tror de anar att sånt går åt, för det fanns att köpa i plastglas som inte prasslar, massor av smågodis indränkta med socker.

Energibombning under andra akten

Så andra akten blev till och med överkomlig, dessutom var den lite kortare än den första.

Sen åkte vi hem och drack lite gott vin och käkade ost.Och jag käkade ännu mer godis. Måste sluta med godisätandet, jag äter sånt alldeles för mycket, det är inte bra helt enkelt.

Idag söndag dags för träning med Rynkeby igen. Dagens styrkepass blev något som kallas Power Hour. Man har en boll man jobbar med hela tiden 3, 4 eller 6 kilo. Bara att välja.

Passet leddes av Malin, en ledare från Friskiks & Svettis. Djisus, vilket energiknippe. Som en speedad Duracellkanin.

Jobbigt är bara förnamnet på det här passet. Kändes inte helt optimalt att köra egna tuffa pass innan söndagspasset. Får fundera lite på mitt eget träningsupplägg framöver.

Kapten Jonas är stark. Kan stå på en fot också.

Teames andra Jonas kämpade stenhårt

Melissa verkade gilla träningen

Även Gro hade kul

En skön avslutning. Eller inte. Mina knäna klarar inte

såna här manövrar.

Ja, ungefär så var min helg. I det stora hela en skön och behaglig avslutning på veckan. 

BREAKING NEWS: Revanschmötet mot Mr Ironman är nu bokat

Japp, revanschen mot Mr Ironman är nu bokad och klar. Han spöade mig i Kroatien med hjälp av vädergudarna. Fusk. Slag under bältet. HÄR kan du läsa min hemska race report därifrån.

Men jag ger inte upp, ska SKA ha en HIM-medalj. Jag har nu 10 månader på mig att komma i mitt livs form. Jag tränade 11 månader för att klara årets utmaning i Pula, men det räckte inte.

Det var svårt att välja vilket race jag skull ta. Mycket spelade in i valet, bl.a datum, banprofil, temperatur, simplats typ hav eller sjö. Fick ju heller inte på något sätt störa eller krocka med vare sig Vätternrundan eller cyklingen till Paris. Det som jag sannolikt kommer att offra är Mälaren Runt i början av augusti.

Nu kommer jag få nästan två års hård och tuff träning. Klarar jag inte utmaningen i Zell am See vet jag inte vad jag gör. Det blir fan i mig en strid på liv och död.

Du läste kanske om mina känslor i Pula när det som hände inte skulle få hända, och skulle det gå åt helvete även i Zell så sänker jag mig med ett bojsänke i sjön vi ska simma i. Men det kommer inte att gå åt helvete. DET KOMMER ATT GÅ SKITBRA.

Jag har valt revanschmötet på en plats som jag tror passar mig bäst. Simningen i en sjö, borde inte finnas vare sig höga vågor eller strömmar i vattnet. Så simdelen borde passa mig bättre än på ställen där simningen sker i stora öppna elaka hav.

Löpningen är relativt platt, tror jag, och borde därför passa mig hyfsat.

Tuffast, förutom simningen, kommer nog cyklingen att vara. En höjdprofil man inte leker med.

Men jag tänker så här. Cyklingen är min starkaste gren. Jag åker på triathlonläger på Mallis i maj, cyklar till Paris över Ardennerna plus en hel hoper av andra jobbiga berg, så visst borde jag vara preparerad för att cykla över den där knäppen som ligger typ 2 mil in i banan.

Hotell är redan bokat för både mig och mitt sedvanliga service- och hejarklacksteam.

Dessutom, dessutom har svärson Jonas sagt att han också ska köra det här racet. Det blir kul. Inte för att vi kommer att tävla mot varandra, han är alldeles för stark för att jag ska ha en chans att hänga med honom. Han är inte ens fyrtio och jag är en pensionär, du hör ju själv att det är omöjligt.

Så nu vet du. Mitt absolut största mål 2017 blir alltså en Halv Ironman. Cyklingen till Paris är såklart också en utmaning som heter duga, men nu ser jag den som ett delmål, inte huvudmålet dit all min träning ska leda till.

Det ska BLI SÅ JÄVLA KUL. Igen. Jag är nog en obotligt optimist i såna här lägen.

Kan också meddela att jag gör ett namnbyte. Facebook tycker jag ska heta Vresiga björnen. I alla fall känns ju motiveringen rätt schysst. Hoppas den är sann.

PS. Kolla ute i högerkolumnen, där kan du boka in dig på vår traditionella skidresa till Österrike på sportlovet vecka 9. Start i Stockholm. Häng på vettja, livet består inte enbart av cykling, skidåkning är också kul.

Jag har cyklat med henne. Coolt

Känner du igen den här tjejen?

Det är ju Karolina Örnstedt. Vilken superhäftig tjej. Det hade jag ingen aning om när jag körde Halvvättern 2015 med en grupp från Fredrikshof, innehållande bl.a andra vår nuvarande Kapten Jonas från Rynkeby Stockholm.

Karolina var inte med från början i vår grupp men precis innan starten frågade hon Mäster Anders, Anders Johansson som var vår gruppkapten på loppet om hon fick köra med oss.

Då ska man veta att vår grupp siktade på en hastighet runt 28-29 nånting. Det jag inte visste då var vilken kapacitet Karolina har i sin kropp. Idag tillhör hon Stockholms elit om jag inte är felinformerad.

Om du klickar på bilden kan du även läsa att hon är den första kvinna i världen som kört över massor av skithöga berg nere i Europa.

Och kan du fatta, jag har cyklat Halvvättern tillsammans med den här supertjejen. Det är stort.

De sista 7 eller 8 milen på det loppet snittade vi nästan 33 vilket ännu denna dag tillhör en av mina häftigaste och snabbaste rejs. Då hade vi dessutom kört 7 mil i skitjobbig motvind. Inte undra på att jag fick ett Görantypiskt psykbryt vid mållinjen.

Om du läser det här Karolina, tack. Du bidrog verkligen till att det för mig blev ett magiskt lopp.

HÄR kan du läsa min race report från det loppet. Och HÄR kan du läsa om dageneftertankar. Och HÄR det sista jag skrev om det racet. Med en särskild hyllningsbild på Karolina.

Båtliv, hushållsarbete, träning, och en triathlonresa

Hände mycket i helgen.

I lördags körde jag äntligen, med hjälp av svärson Jonas och skeppshunden Reka, tillbaka båten till vinteridet från den högst tillfälliga och hysteriskt dyra tillfälliga platsen på Djurgården.

 Ett typiskt chickenrace mot Viking Line-båten i fjärran.

Den vann. Jag vek ner mig.

Båten har legat oanvänd hela sommaren, utan mast. Ligger nu nära till hands att jag säljer den till våren. Lusten för båtliv har mer eller mindre försvunnit. Eller va fasen, vi får se när solen börjar lysa igen framåt vårkanten. Man ska aldrig säga aldrig.

Min första båt köpte jag när jag fyllde 50, så 15 års båtliv får nog räcka känner både jag och hustrun. Men som sagt, man kan ju alltid ändra sig.

Sen blev det lite pay back-time för alla cykelhelger, vanligt hederligt hushållsarbete. Helt igenom livsfarligt. Jag riskerade till och med mitt liv genom att stå jättehögt på en stege för att tvätta fönster.

Har också fuskat lite som personlig tränare. Kära hustrun var rätt trött på sitt program så hon bad mig sätta ihop ett nytt. Funderade och funderade och fick ihop ett som jag tyckte var ett bra, roligt och lagom pass för henne.

Idag gnyr hon lite över träningsvärk, det känns ju jättebra. Hon tyckte dessutom det var ett kul pass med bra övningar. Så nu är jag stolt som en tupp. PT, joråsåatt liksom ba.

En av världens bästa låtar måste väl ändå vara Brothers in arms av Dire Straits. Har lyssnat på den tusen miljarder gånger genom åren och kan sannolikt lyssna på den lika många gånger till.

Sorry, det blev en liten musikalisk utvikning där.

På söndagseftermiddagen var det så dags för Team Rynkeby Stockholms första styrkepass.

Uppvärmning. Sen bröt helvetet ut. Cirkelträning.

Vi körde hos Friskis & Svettis som vänligt nog sponsar oss med lokal och dessutom leddes passet av en Friskisinstruktör som också sponsar oss med att ställa upp alldeles frivilligt och utan kostnad för oss. Fantastiskt.

Jobbigt jobbigt jobbigt. Och på tredje varvet var det ännu jobbigare. Men det kommer att stärka våra vackra kroppar så till våren när det är dags att kliva ut i verkligheten kommer vi att vara superstarka.

Ja vad hände sen? Jo, när jag kom hem och hade pustat ut bokade jag en resa, modell triathloträningsresa till Mallorca med Team Snabbare.

Gjorde den även i våras och det var sanslöst kul. Ett vuxendagis med Marika och Pål som "Fröknar".

Träna-äta-sova. Repeat. Ungefär så är resan. Varje dag. Inget hallaballoo eller rajtantajtan. Bara superbra träning med massa härliga människor och jätteduktiga instruktörer.

Om du vill läsa om den resan får du klicka dig tillbaka i kalendariet här ute i högerkolumnen till april 2016.

Jag åker tillsammans me dotra mi Sofia och svärson Jonas. Hustrun får inte följa med. Hon far istället i väg till annan ort i Spanien med en kompis och de kör kulturstuket på deras resa.

Seriöst alltså, kan en resa vara häftigare än så här?

Erkänner, jag är en smula överårig, var klart äldst redan på senaste resan men wtf, man måste göra det man tycker är kul innan det är alldeles för sent. Dessutom behöver jag träningen inför både Pariscyklingen som mitt kommande revanschmöte med den där tuffe Järnmannen.

Ja, det var väl i stora drag hur min helg försvann snabbt som blixten.

Spinning är inte jättekul

Jajamensan, nu är vi i Team Rynkeby Stockholm igång på riktigt och på allvar.

I går var det teamets första gemensamma spinningpass. Vi började direkt med det som kallas Giro 4, alltså det som Mattias Reck tagit fram tillsammans med Friskis & Svettis. En helt igenom cykelanpassad träning.

Du vet väl vem Mattias är va? Bl.a tränare för proffsteamet Team Giant-Alpecin. Känns rätt okey att även vi kan träna som proffsen.

Mattias Reck till höger i bild. Ifall du är osäker på vem som är vem.

Bilden från en föreläsning i mars som vi i Team Rynkeby var på.

Vi började med ett pass som bygger starka ben. Och snygg rumpa får man på köpet sägs det.

Passet var uppbyggt av intervaller, varannan med supersnabb kadens och varannan med rejält tung kadens typ backar rakt upp i himlen. Inga pulstoppar, bara tung benträning. Känns i benen idag.

Inte världens bästa bild, men teamet känns som det kommer

att bli ett av världens bästa. Och gladaste.

Vi var 35 stycken som körde så svetten sprutade med Kapten Jonas som spinningledare. Precis som förra året, men i år har Jonas spetsat till sig lite med anständig musik. Till och med superbra.

Jag kunde till och med känna att det där elektroniska tjafset var lite taggande. I lagom mängd förstås. Tror att även en begränsad mängd Rammstein skulle funka i år. Sån har jag blivit.

Då blir ju spinningen lite roligare i alla fall, för ett av mina mål 2017 är att kunna trycka ur betydligt högre watt ur benen än 2016.

Ett annat mål, om än inte lika viktigt, är att lubba 1 mil under 60 minuter. Känns lite svårjobbigt att nå, betyder att jag måste förbättra löpstyrkan med nästan 15 %. Examen får bli Hässelbyloppet i oktober 2017. Ska vi säga så?

Ett annat mål med min träning blev häromveckan väldigt tydlig. Jag vill ha en stark kropp på den sakta och långa vandringen mot döden. Visst låter det hemskt, men så är det ju.

I runda slängar har jag förbrukat 75 % av min tid på jorden. Bara 25 % kvar. Fan så deprimerande att skriva. Usch.

En gång skrev jag på bloggen att jag ska ställa upp i veteran-VM när jag fyller 90. Tror det gäller fortfarande. En VM-guldmedalj vill jag ha liggande på kistans lock, det vore coolt.

Men det som blev tydligt häromveckan då. Det handlar om mina fina svärföräldrar Eva och Sven. Eva är 88 år och ramlade i duschen. Fick kotförskjutning i ryggen, så nu har hon legat på sjukhus några veckor och har i dagarna förflyttats till ett kortstidsboende.

Fy fan för att ligga på sjukhus på det sättet, mer eller mindre oförmögen att röra sig utan hjälp. Trots många syrror som var till synes mer eller mindre sysslolösa, så kom de inte när svärmor tryckte på hjälpknappen. Hemskt är bara förnamnet. I övrigt har jag inga som helst synpunkter på detta sjukhus sjuksystar, jag har ju ingen aning om vad de gör och inte gör. Men det funkade inte för svärmor.

Och svärfar Sven, 86 år, har svårt att gå, har svårt att ta sig till sjukhuset för att hälsa på sin älskling. De har varit gifta sedan de var tonåringar. De gifte sig så unga så de var tvungna att skriva till kungs, som det hette på den tiden, för att få tillstånd att gifta sig så unga. Det är vackert tycker jag. Och oändligt plågsamt att se deras situation nu.

Ingen av dom har tränat någonting under sina liv. Rört sig med promenader i skog och mark, visst, men ingenting av vad vi kallar träning.

Jag vill inte bli sån. Om min kropp bråkar, då är det inte mycket att göra, men om den får vara hel, så ska jag fan i mig kunna göra typ 20 armhävningar och en och annan burpee på min 90-årsdag och kunna läka tillfälliga skador fort. För det kan man om man har en stark kropp och ett vältränat hjärta.

Det är därför jag tränar. Och för att få en Ironman70,3-medalj 2017.

Inget märkvärdigt, lite ångestshopping bara

I går kom min beställning som jag gjorde på hotellet i Pula när jag var sur och inne i en djup och svårbehandlad depression efter racet. Eller snarare det uteblivna racet.

Du ser vad det är va? En triathlongubbe, på tröjan alltså, inte i tröjan. En figur som simmar som blir en cyklist som sen blir en löpare. 

Genialt, sa Bill. Den vill jag ha, sa Bull. Och så tryckte jag på köpknappen och mådde omedelbart mycket bättre.

Och igår kom paketet med tröjan. Samtidigt fick jag dåligt samvete. Min lilla aluminiumponny har ju inte fått något kul present på länge. 

En ny sadelstolpe är ju precis vad alla cyklar behöver lite då och då, så raskt iväg till min lokala handlare och så inköpte jag en ny svart och fin stolpe. 

Den väger en aning mer än den gamla, men om jag cyklar riktigt tufft några dagar på trainern, så kanske jag blir av med dubbelhakan du ser på bilden ovanför. Tror det blir en lagom viktkompensation.

Nu kan jag till och med själv välja vinkel på sadeln, den gamla ville bestämma det själv därför den hade blivit sliten i någon led så sadeln ställde sig i en vinkel - som du vet vad - inte gillade riktigt.

Kanske jag testar på något lopp på Zwift ikväll. Har inte kört något lopp där än, vet knappt hur man gör, men jag tror jag listat ut det. Tänkte hålla mig lite försiktigt i slutet och går det för fort får det väl bli ännu en DNF. Jag kan ju sånt.

Om jag hinner alltså, i afton står egentligen löpintervaller på schemat. Om jag orkar alltså, körde mitt nya tuffa gympass i morse så det svider lite i kroppen.

En fin start på tisdagar. Den här trevliga flaskan har 

jag betalat 100 kronor för som går direkt till

Barncancerfonden.

När jag blir skadad känner jag mig mest förbannad, ledsen och absolut minst av allt nöjd. Gäller även när och om min båt blir skadad. Men vi är ju alla lite olika inför sånt.