Punka. Misär. Elände. Golvad.

Nja, rubriken beskriver väl inte hela sanningen. Ungefär som kvällspressens löpsedlar. Så hetsa inte upp dig för mycket. Sanningen kommer på insidan, dvs här.

Idag var det dags för en lite längre träningstur med Team Rynkeby Stockholm. 7,5 mil ute på Ekerö. Vi börjar lite försiktigt.

Jag började dock med att cykla hemifrån till samlingspunkten, 17 km. Vågar inte ta bilen längre eftersom de flesta andra i teamet cyklar till och från träningen. Vill ju inte vara en avvikare. En för alla, alla för en. Lika för alla, no mercy, ingen mannamån.

Idag blev det en rejäl grupp, ca 30 pers. Vi delade upp oss i två grupper och så körde vi. Några fick problem att orka hänga med, men i sann demokratisk Rynkebyanda väntas alla in. Alla ska med. En för alla, alla för en.

Efter några mil gjorde vi ett kort stopp. Då tog jag en bild.

Men där ser man ju knappt vilka det är, så här kommer den i två delar:

Tog också en selfiebild på mig, men du vet, jag blir inte så bra på bild, så jag tar inte med den. Men jag var med på turen, jag har 28 vittnen.

Vid stoppet serverade även Janica hembakade kakor. Supergoda, och då menar jag supergoda. Jag tror det var därför alla var så glada på bilden. Mer sånt hoppas jag.

Sen cyklade vi tillbaka i stundtals rejäla motvindar, fick lite Vätternrunda2014vibbar.

Sen måste här erkännas några saker. Jag är inte stolt, men de måste ändå erkännas.

Tar det värsta först. Jag fikade inte. Trodde alla skulle hem direkt, men det visade sig att en handfull tog en fika på Brostugan. Men inte jag alltså. Nästan katstrof. Det blev katastrof pga det.

Jag cyklade alltså direkt hem, gick kalasbra till Brommaplan, men sen hände det som inte fick hända. Jag fick punka. Dubbelpunka. Fast inte på hjulen, det var mina lår som plötsligt och lite oväntat bara dog. Bara sådär liksom. Pssshhhh.

De dog en bit upp på Spångavägen, en lång långsamt stigande väg. Med motvind från helvetet. Säkert 50 m/s. Kanske hundra. Minst. Rätt i nosen.

Hade inte använt lilla klingan på hela turen men nu orkade jag inte på den stora. Var till och med nere på lägsta växeln några gånger, låren krävde det.

Ingen dricka kvar, mina 1,5 liter gick åt tidigare. Ingen energibar kvar. Munnen var som en öken och låren brann.

För att göra en lång historia kort, jag kom trots allt hem även om jag stundtals inte trodde det.

När jag kom innanför dörren hemma blev jag golvad direkt. Nu kan man kanske tro att det här är en arrangerad selfiebild. Icke, den är 100 % autentisk. Jag var slut, totalt slut. Hemcyklingen knäckte mig.

När jag låg där en smula utpumpad snurrade tankarna. Hur i h-e klarade jag att cykla runt både Vättern och Mälaren. Idag blev det bara 107 km. Men jag klämde ju båda pölarna, jag gjorde ju det. Allt går om man bara vill.

Aldrig mer för lite sportdryck, aldrig mer för lite energibars i fickan. Men själva träningsrundan gick lysande, inga problem någonstans. Kände mig hur stark som helst.

Men du behöver inte vara orolig, efter några minuter tog jag en dubbel dos Resorb, tog en extra rejäl dusch, åt en försenad lunch, fick en energipuss av hustrun och ovanpå det en hemmafika med goda kakor.

Efter det var jag tillbaka i fin form igen. Så, när kör vi nästa gång? Är det okey om jag tar bilen till samlingen?

En lagom liten träningsrunda

Lördag = cykelträning i grupp. Idag körde vi, ett litet nätt gäng, ett träningspass ute på Ekerö. Vi startade vid Lindhagensplan och cyklade på lite halvtrista cykelbanor förbi Drottningholms slott ut på Ekerö där de riktiga och kul vägarna tar vid.

Vi var sju stycken, varav några från Team Rynkeby Stockholm och några som man säger i hojkretsar, hangarounds.

Vi körde The Rynkeby Style, dvs vi byter inte farthållare stup i kvarten. Inte ens halvtimmesvis. Man ligger där man ligger i klungan, punkt slut. Vilken innebär att det då inte blir några hysteriska farter.

Personligen tycker jag nog det är rätt kul att köra min favvo, Belgisk kedja. När en sån kedja funkar klockrent och gruppen slingrar sig likt en snabb orm efter vägen, jag då är det fan i mig inte långt från att man blir religiös.

Å andra sidan, ligger man som andra, eller tredjepar i Rynkebyfältet, ja då är ju det en rätt behaglig tillvaro.

Stina och My låg och drog mesta delen av turen ut till Svartsjö slott och fikat. Men bara större delen. Jag och Jimmy låg som andrapar och gled lugnt och fint med i streamen. Vi drogs med och pratade och hade trevligt. Har inte pratat med Jimmy tidigare trots att han är med vårt team. Trevlig kille även om han som dansk har en benägenhet att låta som om han inte svalt frukostgröten.

Och njöt gjorde vi, för Stina körde sin traditionella musikutsändning. Dock bara modern listmusik. Inget ZZ Top, inget Rammstein, inget Hep Stars, inget Tages, inget Mozart. Bara dagens moderna topplåtar.

Men det var helt okey, det var riktigt trevligt, så ni som är med i Team Rynkeby Stockholm och eventuellt läser detta, nu paxar jag att cykla i paret bakom Stina på turen till Paris.

Tror att även platsen bakom mig kommer att bli populär eftersom jag inte bara är den äldsta tonåringen i teamet, jag är sannolikt störst rent fysiskt också, vilken innebär ett rejält vindskydd för den som ligger bakom.

Men som sagt, Stina och My drog mesta delen men inte hela. På grund av min gentlemannamässiga uppfostran föreslog jag att jag och Jimmy skulle upp och dra en stund. Varken My eller Stina motsa sig det förslaget. Bara Jimmy knorrade lite. Det här var årspremiär för honom och då blir ju kroppen en smula chockad. Inte undra på att han blev lite trött.

Men vad hände sen? Jo, vi drog till Svartjsö slott där vi intog fika och bulle som sig bör.

Fast på vägen dit hände något som fick mig att ännu en gång tvivla på mänskligheten. Vi cyklade förbi en hästhage, där det stog en kvinna. När vi cyklade förbi skrek hon åt oss att vi inte skulle vara där, vi var äckliga, Ä-C-K-L-I-G-A.

Vad i herrans namn kan hon ha menat med det? Just den sträckan kom ganska många bilar i en strid ström, undrar om de också var äckliga. Vad är det för fel på folk?

Självklart är sponsglajjorna från Bliz med. 

Och ser man på, en buff

från StockholmsBuss o SällskapsResor också

 Elin och Stina från TR Stockholm

Johannes. Hangaroundmedlem. 

Ska klämma Vätternrundan på 9 timmar. Högst.

Gammeldansken Jimmy, TR Stockholm

 My och Fredrik. Hangaroundmedlemmar.

 Jag vet, alla andra blir bra på bild. Utom jag.

När vi sedan startade hemfärden fick alla plötsligt väldigt mycket att pyssla med på sina cyklar så som av en ren händelse så hamnade jag och Jimmy i "draglaget" ännu en gång. Bock och tack för det.

När jag kom hem la jag beslag på vår tvättmaskin. I morgon är det distansträning med Team Rynkeby och självklart måste ju bl.a brallorna med vår storsponsor Nordea var rena och snygga. Och bakteriefria. Några skavsår vill jag då rakt inte få.

King Of The Mountains

Äntligen. Idag kändes jag mig stark. Som fan.

Lessnade lite på jobbet efter lunch. Det gjorde min dotter tillika medarbetare också, så vi tog en cykeltur istället. Runt Edsviken. 22 km. Tog en timme ungefär.

Sen en dusch och tillbaka till kontoret och gjorde lite nytta. Fasen vad bra det kändes. Och så lyxigt att kunna göra på det sättet.

Nu är det så att Sofia inte är sådär jättevass på cykling. Hon är supervältränad i övrigt, men se cykling, det gillar hon inte. Hon hatar cykling. Men hon måste cykla för hon anmälde sig i något svagt ögonblick till en halv-ironman på Mallorca om några veckor. Så hon måste pumpa på för att klara de 9 milen på Mallis.

Som sagt, det innebar att jag så att säga var snabbgruppen idag och hon var lugna gruppen. Om du förstår skillnaden. Så jag fick hålla igen lite typ, alla ska med, fart efter kamrat.

På rundan runt Edsviken finns, som jag berättat många gånger, en hel del sega backar. Jag spöade Sofia i samtliga. Lätt.

Bara för att knäcka henne ställde jag mig upp i en av dem och spurtade förbi mitt i backen. Där fick hon så hon teg, för hon springer ifrån mig hur lätt som helst när vi tränar löpning. Efter det här inlägget lär det ske oftare framöver.

Så idag är jag familjens King Of The Mountains.

Här stoltserar vi framför en backe som jag kallar "Mur de Huy super light and super short". Den är faktiskt brantare i verkligheten än vad bilden ger sken av. Mycket brantare vill jag påstå. Bilden är en slags synvilla. Jag lovar. I den backen hängde jag av Sofia ungefär i mitten.

Skönt att få en egoboost ibland. Synd bara att det blev på min dotters bekostnad. Men jag är säker på att hon bjöd på det. Och som sagt, hon kommer att ge tillbaka i joggingspåret.

En schysst start på veckan

Sedan några år tillbaka använder jag i vardagslag ingen väckarklocka. Jag sover tills jag vaknar, vilket normalt brukar vara mellan kl 6 och 7. Efter en slags psykisk kollaps för rätt många år sedan bestämde jag då tillsammans med en psykolog att ta bort väckarklockan och sova tills jag vaknar.

När allt blev normalt igen så fortsatte jag med det.  Men okey, lika bra att erkänna, det jag just avslöjat, vilket jag inte är särskilt stolt över, är priset man ibland får betala som småföretagare.

Allt går inte alltid som man tänkt och när pressen blir för hård så spricker man. Då öppnas en fallucka under fötterna och man faller i ilfart rätt ner i ett stort svart j-a hål. Tror det kallas helvetet.

Men allt går att övervinna och även detta lilla debacel i livet lyckades jag ta mig igenom.

Det var då, det är historia nu. Idag är idag och vi kan säga lite fint att jag försov mig. Vaknade först vid åttatiden.

Så här mår jag nuförtiden

Så det bidde inget styrkepass på gymmet idag. Inte bra. Men ikväll är det simning igen och då får jag hoppas att polletten trillar ner ordentligt så jag får till det som det ska simmas.

Men arbetsveckan började ändå väldigt trevligt. Det här mailat poppade upp när jag öppnade mailboxen:

Hej, jag vill tacka så mycket för väl utförda körningar under påsk för SOS Church i Stockholm. Vi från Mission SOS och våra gäster är väldigt nöjda med er insats. Trevliga chaufförer och allt gick smidigt.

Med vänliga hälsningar

Det är ju såna här mail som gör att man steppar upp en smula i humöret, även om det känns som evigheter innan veckan är slut och det blir mer cykling med Team Rynkeby.

Som vanligt alltså, bara att bita ihop och kämpa. Bara lite till, som är mitt mantra i uppförsbackarna. Bara lite till, sen är det över. Sen är det nedförsbacke. Om man tänker så blir allt lite lättare.

Kvartalsrapport

Nu har datorerna räknat färdigt. Sverige, vi har ett resultat. Av vaddå, frågar du dig säkert. Då säger jag den numer världsberömda tävlingen "Flest träningstimmar i familjen plus några till".

Till att börja med får Göran S hederspriset även i mars. Han har mer än dubbelt så många träningstimmar som vi andra så han får inte vara med. Men han är grym, helt j-a grym. Dessutom med i Team Rynkeby Stockholm.

Så här blev marsresultatet. Medger, för min det kan mars träningsmånad sammanfattas i ett enda fult ord, skit. Å andra sidan var jag sjuk i sju dagar.

Men grattis då västkusten, kul att ni fick ett silver via Fredrik. Du anar inte hur länge han har väntat på att jag publicerar den här listan. Men ett brons är ändå en pallplats, det är jag nöjd med. Svärsonen Jonas kan inte vara nöjd. Borde inte vara nöjd.

Vi går vidare med själva kvartalsrapporten över min träning. Du har säkert glömt, men vid nyår bestämde jag att jag skulle genomföra 125 träningspass innan cyklingen till Paris börjar den 3 juli.

Budget antal träningspass under första kvartalet satte jag till 62 st. Jag lyckades genomföra 66 st, så jag ligger bra till. Bra att ha som buffert framöver. Bara 59 pass kvar alltså. Borde jag klara.

En bra och kul blandning av olika aktiviteter, eller hur. Tror "Övriga träningsformer" är crawlkursen, alltså simning. Mångfald är bra, gäller både träning och kulturer.

Från april är det cykling som blir huvudmålet, och att fortsätta gymträningen för att träna de mer cykelspecifika musklerna i ben, bål, axlar och nacke.

Plus såklart för att även kunna nå målet 150 kg i marklyft innan vi drar iväg mot Eiffeltornet.

Vi får heller inte glömma målsättningen innan säsongen är över att cykla minst en 10-milarunda med ett snitt på minst 30 km/timme.

Jag har allt en del att bita i, om man säger så.

Premiär med Team Rynkeby

Så var vi då äntligen igång med utecyklingen. En av de dagar jag sett fram emot ända sedan i början av september då Kapten Patrik ringde mig och sa: "-grattis Göran, du har blivit uttagen till Team Rynkeby Stockholm. Hänger du med till Paris?"

Trots mitt i påskhelgen var vi 18 cyklister som trotsade temperaturen som låg på ungefär 1,5 grader. Varmt alltså, så det var ju positivt.

Vi samlades vid Drottningholms slott och minglade lite innan avfärd. Mest beroende på att Kapten Patrik fick punka när vi skull hoja iväg.

Kapten Patrik lagar punka

Amanda 

 Claes, Henrik, Måns

Daniel, vår uteträningsansvarige 

 Jörgen tyckte vädret var lagom varmt

 Lilianne och Aramia

Lotta och Jonas 

Sara och Timo 

Stina och Jörgen

Till slut kom vi iväg. Vi delade upp oss i två grupper och efter ca 1,5 mil tog min grupp en kort paus. Tänkte att även jag skulle få vara med på bild men det gick inte så bra. Men huvudsaken är att vår sportglasögonsponsor Bliz fick sin produkt tydligt visad.

Efter en stund kom den andra gruppen ikapp och vi tog en stor gruppbild. Som sig bör.

Bilden har jag snott av Aramia som tog bilden

Sen vände vi tillbaka och avslutade med det traditionella cykelfikat enligt det kända konceptet, "den som inte fikat har inte cyklat".

Vi fick även lära oss av Kapten Patrik att det är viktigt att följa tvättråden på kläderna. Patrik har den hårda vägen lärt sig detta. Men han hävdade bestämt att tröjan värmde gott om bröstet i alla fall.

På hemvägen fick jag dåligt samvete. Många cyklade både till och från samlingsplatsen. Det gjorde inte jag, fast jag också har 1,5 mil enkel väg precis som många andra. Skyller på att jag med fotokonstnärens skyldighet att dokumentera sanningen var tvungen att ta bilen för att kunna fota allt.

När jag kom hem vidtog som man sa i lumpen, material- resp persedelvård ety både cykel och kläder blev rejält nedsmutsade.

Vi fick även en Punkdrottning i teamet. Amanda lyckades med konststycket att få inte mindre än TRE (3) bakhjulspunkteringar under vår tur. Tre.

Så här sammanfattas premiärturen med Team Rynkeby Stockholm. Mellan raderna: det var skitkul.

Ett fullskaleprov

Igår fick vi våra teamkläder inkl hjälm. Coola prylar. Häromdagen testade jag nya cykeln och skrev en recension om den. Igår var det därmed dags för ett fullskaleprov.

Provet bestod av att testa kläderna ihop med cykeln och våra sponsade glasögon från Blitz. Som en enda enhet. Viktigt att helheten funkar från topp till tå, även om vi ännu inte fått våra tuffa sponsade strumpor från Happy Socks som därmed inte kunde vara med i den här testomgången.

Funderade en stund på att köra lite manligt, dvs med kortbyxor, men insåg att det nog var att riskera hälsan lite väl mycket. Så det blev benvärmare, eller som tjejer kallar det, stay ups.

Körde ett varv runt Edsviken och det kan sammanfattas i ett enda ord. Succé. Folk stog i princip i dubbla led och gav mig stående ovationer. Tyvärr förhindrade det ett nytt hastighetsrekord runt viken. Är det inte tappade vattenflaskor som hindrar nya rekord så är det publikkaos som stör. Man har det allt lite kämpigt, det har man.

Jag måste helt enkelt ha framstått som ett ovanligt stiligt ekipage. Inte undra på att folk var som galna. Våra sponsorer kan därmed vara helt lugna, uppmärksamheten motsvarar till och med mer än vad de bidragit med till Barncancerfonden.

Min uppfattning om cykeln kvarstår. Jag blev nu nästan kär i den. Superhärlig att cykla. Glömde berätta det i min cykelrecension, men jag bytte sadel direkt utan att ens testa den som satt på.

Har jag suttit på min gamla sadel i över 350 mil utan att rumpan blivit förstörd så vill jag inte chansa på ny sadel.

Kläderna satt perfekt, byxpaddingen var mjuk och synnerligen behaglig mot de vitala delarna du vet var.

Nu längtar jag redan till söndag då det är premiärcykling ihop med teamet. Märkligt, jag känner mig som en liten pojke som just fått mina hett önskade julklappar. Visst är det härligt att man kan känna så?!

Recension av min nya cykel. Och mig.

Igår eftermiddag var jag ute och testade min nya Rynkebycykel. Det första jag gjorde var att byta ut däcken. Original är rena slicks. Förmodligen jättebra, men jag jämför med typ bildäck, ingen kör med blankslitna däck på fuktigt underlag. Så jag satte på Continentals 4-season tills kommunerna behagat sopat bort allt grus. Sen byter jag till de vanliga Continental Grand Prix 4000SII.

Körde ett varv runt Edsviken som jag brukar göra när andan faller på. 22 km tämligen kuperat. En del sega backar som frestar på ganska rejält. En bra träningsrunda med andra ord. Kort sagt perfekt för ett snabbt 1-timmespass.

Min nya cykel får mer än godkänt. Samma storlek som min Trek som jag köpte för ganska precis ett år sedan. Ingen värstinghoj, snarare en instegsmodell i aluminium som fick höga betyg i ett test en tidning gjorde.

Nya Bianchin är i samma storlek, som en normal ponny ungefär, också byggd av aluminium. Övriga i teamet har kolfiberhojar, men min storlek görs inte i den modellen.

På cyklarna sitter nya 11-delade Shimano 105. Geometrin på Bianchin jämfört med min Trek är något annorlunda. Styrstammen är några centimeter längre och hela styret sitter lite lägre, alltså en lite mer racigare sittställning.

Kände mig först lite orolig att det inte skulle kännas bekvämt, men hej vad jag bedrog mig. Det kändes faktiskt mycket bättre, på något sätt lite mer naturlig cykelställning. Nu testade jag bara en timme, vi får se hur det känns på längre turer.

Komforten då. Min Trek fick i testet som jag nämnde högsta betyg i komfort, tog upp stötar perfekt och jag har inte haft någon annan uppfattning heller, den har känts skön att åka på.

Bianchin tycker jag är bättre. Testade att köra i små gropar och ojämnheter och jag fick den bestämda uppfattningen att cykeln tog upp stötarna perfekt, kändes minimalt i kroppen.

Den kändes också betydligt stabilare, särskilt när jag stog upp och trampade. Det gick nämligen ovanligt bra att ståcykla, både på platten och uppför. Den känslan har jag inte med Treken.

Växlarna tjoffade i helt perfekt utan mankemang någonstans. Så mitt betyg är väldigt högt. Nu ska sägas att jag har aldrig cyklat på någon värstinghoj, bara på cyklar som kostar runt 15 tusen eller så.

Inte heller har jag provat kolfiber, bara alucyklar. Men de funkar trots allt för mig, de tar mig framåt i alla fall. Fast en schysst kolfiberhoj vore ju inte fel att inneha. Inte fel alls. Ja du vet formeln, N+1.

Så en recension av mig själv också. Tänkte tanken att jag skulle klå mitt tidigare rekord runt Edsviken men det gick inte. Nästan två minuter sämre på 22 km. Ingen big deal så här års, men ändå. Kan eventuellt skylla på att jag tappade vattenflaskan och fick vända om och hämta upp den.

De där löjligt små halvlitersflaskorna är skit, nä de lite större 75 cl-flaskorna ska de vara. Sen får stilpolisen tycka vad den vill. De små fåniga halvliterflaskorna går ju knappt att hålla i för en riktig karl, så bort med dom. Småflaskorna alltså, inte de riktiga karlarna.

Tillbaka till mig. Hela rundan kändes kalasfin, tog backarna utan större problem, även om lungorna hotade att sprängas när jag var uppe på topparna. Jag sa ju det, det här är en perfekt träningsrunda.

I tisdags simmade jag mitt tredje crawlkurstillfälle. Jag hatar att lära mig nya saker. Nej, det gör jag ju inte men jag hatar att det tar sån tid att uppnå acceptabel nivå. Träningen kändes inte alls bra, fick inte till det någonstans.

Armarna vevar som väderkvarnar i vattnet. Det är fel. Benen spretar åt alla möjliga håll och driver mig inte framåt. Det är fel. Höfterna sjunker när jag roterar på armtagen. Det är fel. Jag kommer i otakt med andningen. Det är fel. Allt är fel. FAAAAAAN.

Det hade säkert kännts bättre att vara med tanterna på vattengympan på andra sidan bassängen.

En rejäl överraskning från Bianchi

Äntligen har jag fått min nya fina gula Team Rynkebycykel. På varje cykel som levererades hängde en påse med diverse tillbehör. Döm om min förvåning när jag i min påse hittade ett brev bara till mig. Det löd så här:

Dear Mr Demnert
As we can see, you are the no. 5000 Team Rynkeby member that we sponsor with a Bianchi bike. We have also heard that you are the oldest cyclist in your team.

Therefor we´d like to surprise you with a gift. A special bike only for you. Maybe you know, maybe not, but Bianchi have developed a small electric device to make cycling easier. 

The device detects your watts in the treadles and when it excesses 250 watts the electric device starts to give extra power.

Your bike is the only Rynkeby bike with this device, so please enjoy it, especially at Mur de Huy and when you climb over the Ardennes.

We wish you good luck and a pleasent tour from Sweden to Paris with your new special Bianchi bike.

Best regards,

Treviglio, Italy, 2015-04-01

Bianchi
Vittorio Truffatori

Det var ju minst sagt en överraskning. Turen till Paris känns helt plötsligt väldigt genomförbar.

Tack snälla Mr Truffatori och Bianchi.

Äckligt odiciplinerad

Tror sommartiden knäckte mig. Förhoppningsvis tillfälligt.

I går kväll när jag gick och la mig bestämde jag att jag skulle gå upp hyfsat tidigt och köra ett morgonpass på gymmet. Fick ju bakläxa på dålig träning av axlarna, alltså det jag skrev om i förra inlägget på bloggen.

Vad hände idag? Jo, kl 0630 ringde jourtelefonen och väckte mig. Fine, lika bra att stanna uppe eftersom jag då redan var vaken. Om man säger så. Då hinner jag till gymmet innan jobbet.

Vad hände sen? Jo, efter frukostintaget fastnade jag i soffan. Orkade inte, hade noll lust, ingen inspiration över huvud taget att bege mig någonstans, allra minst till gymmet. Tänkte tanken att ta en tur med cykeln istället, men näe, verkar jättejobbigt.

Så nu ligger jag bara i soffan och väntar på att gå till jobbet och skriver en blogg för att tiden ska gå.

Fasen va dåligt, jag är en usel människa med taskig diciplin. På grund av detta kommer jag inte klara min träningsbudget för mars månad. Hade planerat 21 pass, men mäktade bara med 20 inlusive kvällens crawlkurs. Den kommer jag garanterat, jag lovar, inte att hoppa över. No way. Nån jävla ordning får det ändå vara.

Jag la en tia

Ja alltså, inte 10 kronor utan 10 mil. Och lite till. Premiär igår för mig att köra med Fredrikshofs Audaxgrupp. Den på norra sidan av stan.

Härligt, första gången jag kunde cykla hemifrån till och från samlingsplatsen som var vid Norrvikens IP.

Tretton gentlemen hade dykt upp. Inte direkt ungdomskören. Första gången som merparten var äldre än mina andra kompisar som jag brukar cykla med.

Foto: Ulf Ewerman

Kl 09:00 gav vi oss iväg i perfekt audaxtempo, dvs runt 23 i snitt. Ett synnerligen behagligt tempo för den som absolut inte vill hasta igenom sitt cykelliv. I backarna sänktes farten till en mycket sympatisk nivå.

Kändes superhärligt att kunna hänga med utan minsta problem, till och med när det gick uppför. Det är jag inte van vid, brukar ju leka med de snabbare grupperna och får ju då jaga livet ur mig för att hänga med. Det är kul det också. Ibland.

Men det som är extra härligt att jag märker en jättestor skillnad i ork jämfört med förra säsongen. Vinterns spinningpass har verkligen lyft min cykling. Nu måste jag bara få upp snabbheten, där ligger jag fortfarande långt efter vad jag själv vill uppnå. Å andra sidan är ju säsongen knappt igång, så det blir säkert bra.

Trots den relativt blygsamma farten kroknade en gubbe efter halva loppet och tog sig hem på egen hand. Övriga höll ihop hela rejset.

Vi stannade för en paus efter ungefär 4 mil. Blev lite längre än tänkt, för precis när vi skulle dra iväg igen så fick en cykel punka. Då passade jag på att ta en fika och en Snickers.

Sen bar det iväg igen några mil till ett ställe som heter Hökeriet. Ingen aning var det ligger, men ett mysigt fikaställe var det. Mackan var en av de godaste jag ätit på år och dag med bara lokalt odlade grejer som pålägg.

Foto: Ulf Ewerman

Vad var då skillnaden mellan "vanliga" Hovetgrupper och Audax? Förutom den lägre farten så kör Audax inga belgiska kedjor eller någon gruppcykling överhuvudtaget. Inget byte av farthållare eller positioner i gruppen. Liksom lite huller om buller. Inga raka led, man kör lite som man vill. 

Foto: Ulf Ewerman

Men det funkade perfekt, inga tillbud förrän på slutet. Fick känslan att alla gubbsen var rutinerade rävar, så trots det lite rebelliska sättet så funkade allt klockrent.

Oturligt nog avslutade jag turen med ett fall. Typ 200 meter från målgång så står vi vid ett rödljus och väntar. Hade klickat ur vänsterfossingen och stod och väntade på grönt. 

Då tappar killen till vänster om mig balansen och ramlar in i mig som inte har en chans att klicka ur högerfossingen för att hålla emot. Faller som en fura rakt ut i högerfilen med högerfoten fast i pedalen. Lite läskigt om det kommit en bil farande, men lyckligtvis gjorde det inte det.

Mina fysiska skador blev begränsade, men måste ändå redovisas på bild. Cykling är en tuff sport. Vilket härmed skulle  bevisas. 

Bilden visar också skälet till att jag inte tycker jag är snabb nog. Hårbeväxningen. Här måste det rakas ben om jag ska uppnå högre hastigheter när kortbyxesäsongen snart är över oss.

Hursomhelst, en mycket trevlig cykeltur i ett väldigt sympatiskt tempo. Det här har jag inte gjort för sista gången. Perfekt uthållighetsträning i lågpulszonerna.

105 km stod det på min Garmin när jag kom hem. Snittfarten blev 22,8, dvs exakt som den stipulerade Audaxfarten. Bra gjort av Kapten Daniel. Minsann inte varje dag man har en Dart Vader-look-a-alike som kapten.

Foto: Ulf Ewerman

Den här turen cyklade vi. 

Förmodlingen sista långturen med den här cykeln. Hoppas nya Bianchihojen blir minst lika bra som den här. Annars blir jag grymt besviken.

Foto: Ulf Ewerman

Nu har jag inte tid att berätta mer, nu måste jag kila iväg till gymmet och träna axlarna. Har lite träningsvärk där, vilket tyder på träningsslarv i vinter. Fy Göran, det var inte bra. Bakläxa där.

Fy fabian va svårt

Mitt tunga sinne till trots, så släpade jag mig iväg till Vasalundshallen i Solna på kvällskvisten igår. Dags för lektion nummer 2 i simskolans crawlkurs. Eller rättare sagt nummer 3, jag missade den andra.

Vi fick fortsätta våra "basövningar", att hitta flytläge, att sparka med benen och ta ett och annat armtag. Låter ju plättlätt, eller hur? Men det är det inte.

Varje enskild pusselbit som vi jobbar med, som så småningom ska leda till en exemplarisk simning, är skitknepiga. Att simning handlar så mycket om teknik hade jag aldrig föreställt mig.

Efter halva lektionen fick jag en sån där tråkig känsla, att det här projektet är ju rent hopplöst, jag fattar liksom inte, jag kommer aldrig att kunna lära mig.

Vi är ungefär 10 pers i gruppen och de flesta har det lika svårt som jag vilket känns väldigt uppmuntrande. Det är alltså inte bara jag som känner mig som Bambi på hal is.  Fast smält is.

Men vår simfröken Henke, en kille i åldern nånstas 25-28 år är en superduktig pedagog. Dessutom har han en kropp man skulle dö för att få om så bara i några år. Bara muskler på exakt rätt ställen. Tur man inte är tjej, då hade jag nog bara tittat på honom och inte lyssnat.

Men så hände något på slutet. Vi skulle sätta ihop några enskilda övningar till en slags helhet, och voilá, där satt den.

Ett, två tre, andas, ett, två, tre, andas och så vidare. Plötsligt gled jag likt en delfin genom vattnet med lugna fina armtag och jag lyckades andas på rätt ställe utan att få tre liter vatten i lungorna.

Fast ska jag vara ärligt var jag förmodligen mer lik en överförfriskad valross än en smidig delfin, men ändå, jag hann ändå känna mig som Lars Frölander i några ögonblick.

Om jag inte hade kommit ikapp en tjej och simmat in i hennes fötter och var tvungen att stanna upp efter 15 meter, så är jag bergis på att jag hade kunnat crawla mig hela bassänglängden.

Så kanske det ändå finns ett hopp att gubben ska kunna lära sig crawl. Trots allt och mot alla odds, så det är väl lika bra att jag kämpar mig igenom hela kursen.