Har ofta en oförklarlig känsla efter ett träningspass. Som idag t.ex efter en timmes lördagsspinning med Team Rynkeby.
Jag kör så svetten sprutar, mjölksyran pumpar i låren och det känns som jag inte skulle orka ens 60 sekunder till. Och då har vi bara kört i 20 minuter.
40 minuter kvar. 40 långa minuter med spurter stup i kvarten och fiktiva backar som slutar i himlen, känns det som. Och ingen vila.
Jag orkar inte, jag vill gå hem.
Musiken pumpas taktfullt ut i högtalarna i rummet på näst intill skadlig decibelnivå. Det är läckert. Musiken hjälper till med sitt taktfasta dunkande.
Lasse på ledarpodiet vrålar "HÖJ MOTSTÅNDET".
Det hörs stönanden lite här och var i salen. Jag själv blundar och försöket trycka på så mycket det går med benen och ser framför mig Eiffeltornet i Paris. Jag SKA dit.
Sneglar på den stora tavlan där min pulsmätare syns, Mätaren glider sakta över på rött fält. Lasse vrålar "HÖJ MOTSTÅNDET".
"SISTA SPURTEN, HÖJ MOTSTÅNDET LITE TILL" vrålar Lasse ännu en en gång, "BARA 30 SEKUNDER KVAR, DU KLARAR DET, KÄMPA ÄNDA UPP, KOM IGEN".
Och där tog timmen slut. Redan? Vad fort de 40 minuterna gick. De som jag för 40 minuter sedan inte trodde jag skulle orka.
Så långt känner jag mig nöjd, jag har gett allt under timmen. Mer kan man inte göra. Men i bilen hem kommer känslan av att jag känner mig missnöjd. Jag borde, kunde, skulle gett lite till. Jag borde höjt motståndet en sista gång i sista backen, jag hade fixat det. Man kan alltid ge lite till. Bara en liten bit till. Man orkar.
Det var ju så jag fixade alla riktiga backar under säsongen, när pulsen gått i taket och det är fortfarande tusen mil till backens topp. Då har jag alltid tagit fram mantrat, bara lite till, en meter i taget, bara lite till. Och plötsligt är backen besegrad. Av mig, med min kraft, med min vilja. Det är en härlig känsla som är värd all träning.
Men den där missnöjdheten är ingen kul känsla, det som möjligen väger upp är känslan i kroppen när jag väl kommit hem, duschat, ätit och satt mig i soffan. Då kommer den där smygande träningsvärken som gör att man fysiskt känner att man jobbat hårt.
Samtidigt smyger den stora nöjdhetskänslan fram och in i kroppen. Jag är kanske inte så dålig i alla fall.
Så i det stora hela känner jag mig nog nöjd. Okey, jag känner mig nöjd med mig själv. Det var en bra start på dagen. I morgon är en ny dag, med ännu ett träningspass. Plus lite trädgårdsarbete och lite FarsDags-firande.
Undrar om mina barn varit nöjda med mig under året?
