Hursomhelst, idag blev det inga backintervaller utan bara löpning rakt av. På stundtals leriga stigar.
Fick ännu en gång en klar och tydlig bekräftelse på det som varit känt för mig hela livet. Jag hatar att springa. Verkligen hatar. Då sa Sofia att hon skulle köpa en löparteknikkurs i julklapp åt mig, det skulle få mig att tycka det är roligare, för jag springer ungefär lika graciöst som en gravid elefant.
Men ibland måste man göra saker man inte vill. Typ löpa. Måste ju klara av Stockholm Tunnel Run innan jag lägger ner den här sportgrenen. Dessutom är det säkert bra för cyklingen också.
Försökte tänka på det som Team Rynkebys Spinning-Lars, tidigare av mig kallad Monster-Lars, tjatar på oss under spinningspassen, "skit i pulsen, försök hitta känslan i kroppen, DIN känsla. Pulsökningen tar vi sen".
Så idag letade jag som fan efter MIN känsla i MIN kropp, men hittade väl den inte riktigt. Jo, de första 3,5-4 kilometrarna kändes i stort sett okey, de sista gick tungt.
Men en sak var i alla fall bra, jag stannade aldrig, jag hade springrörelser i fötterna hela tiden. Vågade inte stanna, då hade jag fått spö av PT2 och säkert också av PT2,5 vovven Reka.
En annan sak, jag blir alltid lika glad när såna här jobbiga event är klara, när mållinjer korsats. Inte bara glad, utan så härligt nöjd med mig själv. Det är en skön känsla, det är ju det. Oslagbar faktiskt. Sen spelar det mindre roll om jag springer på en kilometertid på 8:30 eller 7:15. Jag är lika nöjd för det.
Avslutningsvis: JAG VILL INTE HA NÅN JÄVLA LÖPARKURS I JULKLAPP!